Om inte Polly Jean Harvey hade funnits hade vi tvingats uppfinna henne. För vet ni, och det här är sant, hon är helt äkta. Hon är på riktigt, hon besitter det allra dyrbaraste; som inte går att köpa; som inte låter sig intervjuas. POP:s Stefania Malmsten åkte till Dorset för en exklusiv pratstund med Polly. Och ingenting är sig riktigt likt.
SKIVBOLAGSMANNEN tar sin skinnjacka, jackar in Gavin Friday i bilstereon och sätter gasen i botten på M-4:an ut ur London. Förorterna blir landsbygd och Windsor, Woking och Reading svischar förbi. Precis när vi passerar urgamla kultplatsen Stonehenge byter han band och PJ Harveys »To Bring You My Love« fyller bilen.
Solen ligger otäckt lågt, träden är kala och marken är precis så grön som man vill att marken på den engelska landsbygden ska vara. Det är den året runt. Skivbolagsmannen ska ta mig till Dorset, till en liten pub i en liten stad.
»To bring you my love« är inte mindre hotfullt än »you’re not rid of me«. Det är samma resa till mörkrets hjärta, Polly Jean Harvey har bara bytt ut det inre landskapet av höfter, blod och lår från de två första skivorna mot Mississippideltat. Hon har bara bytt klänning och hon har varit i Dorset hela tiden.
Vi åker igenom Yeovil på gränsen mellan Somerset och Dorset. Det var här någonstans Polly växte upp. Hennes mamma, som är skulptris, bokade band till den lokala bystugan och Polly minglade med musikerna som ofta bodde över hos familjen. Hon var hemma mycket; övade saxofon, lyssnade på John Lee Hooker och bläddrade i mammas böcker om mytologi och folklore. Från femtonårsåldern sjöng och spelade hon i olika konstellationer, bland annat musikkollektivet Automatic Diamini som leddes av John Parish. När hon var 18 började hon skriva egna folkinspirerade låtar och 1991 bildade hon gruppen PJ Harvey. Efter indie-sensationella singlarna »Dress« och »Sheela-Na-Gig« kom debutalbumet »Dry« 1992. Året därpå kom Steve Albini-producerade »Rid of Me«, inspelat i Minneapolis och utgivet på stort bolag.
»I’d suck it till I’m white/but you leave me dry«, sjöng Polly och kom undan med det.
En konsertvideo från Rid of Me-turnén visar en stenhård trio; Polly i bisarra solglasögon sjunger helvetesblues, spelar gitarr och sparkar takten med silversandaletter framför en aggressiv rytmsektion. Efter New York-spelningen skrev en manlig recensent: »Kanske borde någon tala om för PJ Harvey att maskulinitet trots alla sina uppenbara privilegier inte är ett avundsvärt tillstånd.« Efter turnén försvann basisten Steven Vaughan och trummisen Robert Ellis, ett förhållande bröt ihop och PJ Harvey blev soloartist. Samma höst kom »4-track Demos«, en skiva med demo-material från »Rid of Me« och fem nya låtar, bland annat Pollys allra vackraste: »I Can Hardly Wait«.
* * * * *
Den lilla staden ligger vid Lyme Bay, som fått sitt namn från Lyme Regis, några miles därifrån. Det var där Charles Smithson för första gången mötte blicken hos Den franske löjtnantens kvinna i John Fowles roman:
Men det var ett oförglömligt ansikte och ett tragiskt ansikte: Där fanns ingen förkonstling, inget hyckleri, ingen mask, och framför allt inte ett tecken till galenskap. Galenskapen låg i det öde havet, den öde horisonten, bristen på orsak till en sådan sorg.
The George är som pubar i små brittiska städer är mest, med den skillnaden att den har en stor espressomaskin och en man med stort skägg och ännu större mage som gör perfekt cappuccino. De flesta som sitter där ser ut att ha suttit där hela dagen, och det är inte kaffe de har druckit. Någon saknar tänder som någon alltid gör på små pubar i Storbritannien.
Pollys roadmanager Richard möter med biltelefon och filofax och berättar för mig om hur full han blev i Stockholm en gång när han var där med något band som han var med i. Han är uttråkad och trött på att vara ute på landet.
Polly hatar London.
— Jag bodde i London ett halvår men trivdes inte alls. Jag flyttade dit för att gå på college men jag hoppade av och flyttade tillbaka till landet. Det passar mig bra eftersom jag lever som jag gör. Jag har hittat en bra balans mellan det här livet och att se andra platser och vara väldigt upptagen.
Jag sitter mittemot Polly Jean Harvey, 25 år. Vi har flyttat in i ett av pubens mindre rum, hon har sträckt fram en tunn hand och vi har hälsat. Hon har jättestora ljusgröna ögon. Ögon som gör vuxna män rädda.
Varför är folk rädda för dig?
— Jag vet inte, you tell me. Det är väl delvis från andra intervjuer, men mer vad folk väntar sig efter första och andra skivan. De tror att jag är en arg manshatande bitch från helvetet och det är så dumt. Ibland tror jag att skivbolaget ger folk fel uppfattning för jag säger till dem att jag inte vill gå in så mycket på texterna, och de tolkar det som att jag inte vill prata om musiken, så journalisten tänker »oh my god, vad kan vi då prata om?«
Men Polly svarar artigt. Hon pratar gärna om sin musik, om inspelningsteknik, om produktion. Om nya skivan »To Bring You My Love«:
— Vi spelade in den i Battersea i London under sex veckor och mixade i Dublin i en månad. Jag har aldrig lagt ner så mycket tid på en skiva tidigare. Jag spelar de flesta instrumenten själv, jag och John Parish, som också har producerat tillsammans med mig och Flood. Parish är en nära vän. Jag har känt honom i många år och vi har spelat ihop tidigare.
Hur var det att jobba med Flood? Han har producerat U2 och Nine Inch Nails?
— Just det. Det var toppen. Det var därför jag valde att jobba med honom.
Det förstås.
Andra gästspelare på skivan är Mick Harvey från Nick Caves Bad Seeds och Joe Gore som har spelat gitarr med Tom Waits.
— När vi spelar live är det helt andra musiker; två keyboardister, två gitarrister och en trummis. Jag ska bara sjunga.
Du ska inte spela gitarr? Synd. Vad ska du göra med händerna?
— Jag får väl peta näsan.
Du ska ha Tricky som förband på Englandsturnén. Det finns en likhet mellan din skiva och Trickys »Maxinquaye«.
— Det håller jag inte med om.
Ett liknande tema, en känsla, en slags modern blues?
— Jag är inget stort fan, men jag gillar honom. Jag gillar vad han har att säga. Det är väldigt intressant musik men det är inte riktigt min grej. Jag är en sångmänniska, jag behöver starka sånger, sånger som kan stå för sig själva om man bara sjöng orden utan musik. Hans musik förlitar sig på ljud och ytor.
Likheten kanske bara är att ingen av dem liknar någon annan, att de båda så fullständigt skiter i vad folk tycker.
Trickys styling med brudklänning, pistoler och utsmetat rött läppstift påminner också om Pollys hotellrumssession i underkläder med badmössa och en kamera mellan benen från »4-track Demos«. Pollys vän och visuella partner Maria Mochnacz har fotograferat alla omslagsbilder och gjort alla videor. Videon till »Man-Size«, där Polly sitter på en stol i trosor och T-shirt är ett lågbudgetunderverk.
— Det uttalas mock-nash, ett polskt namn.
Det var också Maria Mochnacz som gjorde »Reeling«, filmen från Rid of Me-turnén där Polly sjunger italienska arior framför badrumsspegeln, provar kläder, pratar i telefon och blir intervjuad av en nervös holländsk journalist.
— Den var extremt plågsam att se.
Du har en glamorösare image på de nya bilderna.
— En slags skruvad glamour skulle jag säga. Jag gillar att experimentera med kläder och smink mer än jag gjorde förut. Jag lärde mig mycket av att göra videon till »Down By the Water«, det är bra träning inför att uppträda live.
* * * * *
När Elton John och RuPaul tog en paus under utdelningen av förra årets Brits-awards (Englands grammisar) gjorde Polly Jean, på gitarr, och Björk, på en liten liten synt, sin version av »Satisfaction«. Och hela engelska folket bytte kanal.
Det var det bästa jag har sett.
— Vi har pratat om att göra något mer ihop. Vi vill det båda två men precis som jag är hon väldigt upptagen. Vi kommer säkert att göra något någon gång när vi har tid. Vi kom väldigt bra överens.
Jag såg Nick Cave köpa flingor i ett nattöppet snabbköp i Notting Hill härom veckan.
— Ja, han dyker upp överallt. Han är en god vän och jag respekterar honom. Jag beundrar honom. Jag ska jobba med honom i maj, vi ska göra en duett till hans nya skiva.
Du lyssnar inte så mycket på ny engelsk musik?
— Jag lyssnar inte så mycket på musik, punkt slut. Just nu lyssnar jag på Góreckis symfoni nummer tre som jag hörde talas om alldeles nyss, jag är lite sen. Jag lyssnar på Händels Messias för jag lär mig att sjunga den på mina sånglektioner. Och så lyssnar jag på en country & western-sångerska som heter Lena Martell. Vad är det mer, jag har grävt fram mina gamla Lee Hazlewood-plattor… Elvis…
— Fast jag spelar musik är jag inget riktigt fan. Jag ger mig inte ut och letar efter ny musik hela tiden. Jag får mer inspiration från böcker och filmer, och att gå omkring, låta saker passera genom mig…
Det är det som gör Polly unik. Och det är det som gör så många andra band ointressanta. Att de, precis som Quentin Tarantino gör filmer som bara handlar om andra filmer, gör musik som bara handlar om musik. Pollys musik handlar inte om musik. Ljuden och orden handlar om annan musik. Men impulsen, anledningen till att hon gör musik är inte musiken själv. Det är någonting annat. Något som inte låter sig intervjuas.
— Det finns de som verkligen gillar att ge intervjuer och det är den typen av framgång de har varit ute efter men jag tycker att det är svårt, jag råkar göra musik och lyckligtvis har det gått bra för mig och det här är vad som har hänt. Men jag trivs inte med att göra intervjuer och det blir inte lättare.
De som gillar att ge intervjuer är förmodligen de musiker som verkligen är fans, eftersom de och journalisten har samma intressen.
— Hmm.
Polly är trött och hungrig. Hon lägger huvudet i handen och tittar på mig.
Om man säger så här då:
Musikvärlden är ju ett eget universum och om man läser musiktidningarna får man intrycket av att den engelska musikscenen består av en enda stor familj. Du är så långt ifrån det där. Du har mer gemensamt med Howlin’ Wolf eller Charles Bukowski än med Justine Frischmann.
— Hmm? Du kanske har rätt. Det är inget beslut jag har fattat: att jag vill vara annorlunda. Jag bryr mig mycket om musik men det är inget jag söker upp. Jag får ut mer av det dagliga livet, sånt som kommer i min väg.
Hon är inget fan och hon är ingen knarkdåre eller rockgudinna. »Hon är så motsägelsefull«, brukar det stå. Att vara motsägelsefull är att vara människa. Polly är en obegriplig, sammansatt vanlig människa, men kanske vill vi inte ha våra popstjärnor så.
En annan PJ-kliché är »Hon vill inte bli kallad feminist«. Jag är övertygad om att Polly, precis som alla rättänkande individer är för jämlikhet och lika lön för lika arbete.
Hennes texter betraktas som kodade meddelanden för vad hon försöker säga, när hennes sånger är vad hon försöker säga. »Det är sånt som finns i alla sånger jag gillar, gammal blues och sånt. Det är alltid sex och problem. Det är normala sånger för mig. Tänk på alla gånger varje dag som män sjunger om de sakerna.« har Polly sagt i en annan intervju.
Jag läser journalisten Liz Evans som i sin intervjubok »Women, Sex and Rock’n’roll« ställer frågan om det är skillnad på hur män och kvinnor spelar musik. Det är ju trots allt så att en man som spelar rock bekräftar sin manlighet medan en kvinna som spelar elgitarr och sjunger om ormar utmanar en massa förväntningar. I sin iver att besvara frågan trasslar hon in sig och buntar ihop kvinnor precis på det sätt hon själv kritiserar. Boken består av intervjuer med Björk, Miki och Emma i Lush, Kim Gordon, Marianne Faithfull med flera. Författaren skriker: »Ni är alla individer!«, och lyckas få alla sina intervjuoffer att i kör svara: »Ja, vi är alla individer«.
— Jag blir tillfrågad att göra en massa såna där kvinnosaker, jag kommer inte ihåg. Det räcker ju med titeln, »Women, Sex and Rock’n’roll« — jag känner mig inte speciellt mycket som en kvinna, har inte haft mycket sex och jag spelar inte rock’n’roll.
Den här boken motverkar tyvärr sitt syfte.
— Jag tycker ofta det blir så när folk försöker ta strid för kvinnor. Det är sånt slöseri med tid. Jobba på i stället.
De flesta av Pollys idoler är amerikanska män. Hon brukar prata om Captain Beefheart, hon har gjort covers på Bob Dylans »Highway 61 Revisited« och Howlin’ Wolfs »Wang Dang Doodle«. Men själv står hon stadigt med fötterna på den engelska landsbygden, bland får och keltiska fertilitetssymboler, i en tradition av starka stiliga engelska kvinnor — en författare som Angela Carter eller en skådespelare som Vanessa Redgrave — som plötsligt höjer rösten och chockerar herrklubben.
Vad läser du?
— Mycket. Just nu läser jag en bok om andningsteknik. Och en om sångteknik. Jag läser Charles Bukowskis sista diktsamling, »The Last Night of the Earth Poems«. Annars är mina favoritförfattare Vladimir Nabokov, Bukowski, som sagt, Michael Oondatje, Cormac McCarthy…
Du har aldrig själv tänkt skriva dikter eller romaner?
— Nej, det är något jag gör för mig själv, det är inget jag tänker ge mig in på om jag inte känner mig extremt bra på det och det gör jag inte. Det är inget jag skulle vilja utsätta andra människor för. Dessutom blir jag väldigt pinsamt berörd av människor som tror att bara för att de kan skriva musik så kan de också skriva böcker eller ha en utställning…
Film?
— Jag gillar en del typ vänsterorienterade, mindre kända regissörer. Nu låter det som om jag gör reklam men jag är väldigt inne på en kille som heter Philip Ridley som precis har gjort en film som heter »The Passion of Darkley Noon« och jag råkar sjunga en sång på soundtracket, en specialskriven sång.
— Och så, jag kommer aldrig ihåg vad han heter, den spanske…
Almodovar?
— Jag gillar hans filmer mycket. Men det här är förstås inte rätt ställe att se mycket film. När vi turnerar, när jag är i stora städer brukar jag anstränga mig för att göra det.
Lyssnar du någonsin på din egen musik?
— Nej. Aldrig.
Aldrig?
— Aldrig.
Vad händer nu?
— Nu åker vi till Amerika och gör några småspelningar och ett TV-framträdande. När vi kommer tillbaka åker vi på en kort Englandsturné, sen ska vi vara förband på R.E.M.-turnén i en månad — sen lämnar vi dem och åker tillbaka till Amerika. Sen blir det Europa och Japan och sen tillbaka hit för lite festivaler. Efter det har jag ledigt ett par månader men sen ska vi ut igen till januari nästa år. Vi avslutar i Australien, det ser jag fram emot. Har du varit där någon gång?
Nej, jag skulle vilja åka dit och se koalorna.
— Mmm.
Du har varit i Japan förut?
— Ja, jag tyckte om människorna där, de är väldigt artiga och respektfulla. Men det är som att vara i en konstig film eller på en annan planet, jag hade samma känsla när jag kom till Amerika första gången.
Skulle du kunna tänka dig att bo i Amerika?
— Nej. När vi turnerar där är södern den del jag gillar bäst, men jag skulle aldrig vilja bo där. Det skulle kännas för främmande.
Vad tycker du om R.E.M.?
— Jag är inget stort fan. Jag gillar vad de gör men inte så mycket att jag skulle köpa deras skivor. Det ska bli kul att åka med dem.
Du har varit förband till U2 också, du turnerar med megagrupper.
— Mmm.
Okej. Hur ser ditt liv ut här?
— TV, mat, promenader… När jag har tid lagar jag mycket mat och gör sylt och pickle, jag gillar allt sånt.
Du gör egen pickle?
— Ja, jag är väldigt huslig. Jag skulle bli en bra fru, om någon ville ha mig… Jag håller på i trädgården också, jag odlar grönsaker.
Bor din familj i närheten?
— Ja, bara en liten bit bort. Min mamma är skulptris och gravstenshuggare. Min bror är stenhuggare, som min pappa. Jag skulle spelat alfapet med min bror i tisdags men jag var för upptagen. För upptagen för min bror…
Jag spelade mycket alfapet med min pappa när jag var yngre.
— Det är väldigt bra för familjerelationer.
Men nu ska du lämna allt det här.
— Jag är van vid det, det är mitt liv. Man lär sig att inte fästa för mycket vikt vid materiella saker, för man vet att man måste lämna dem. Jag har lätt för att anpassa mig, jag kan bo var som helst, bara jag vet att jag får komma tillbaka hit. Men om några år har jag förmodligen fått nog. En kropp klarar inte hur mycket som helst och jag blir inte yngre.
— Jag kommer alltid att spela musik för det är det enda jag tycker jag är bra på, det enda jag tycker är värt att göra. Men jag kommer nog inte att marknadsföra den så hårt, den kommer att finnas där för dem som vill ha den.
Har du någonsin funderat på att göra något helt annat?
— Många gånger. Jag skulle vilja jobba med djur. Jag växte upp med djur. Nu har jag bara sex guldfiskar, de är de enda husdjur jag kan ha för de klarar sig när jag är borta. De bor utomhus i en damm. Mamma och pappa har många djur, de har katter, hönor och får. Förut hade vi hundar och kossor också och vi hade hästar i en massa år.
Tyst.
Ska du åka hem nu?
— Jaa.
Okej, jag ska inte hälla kvar dig längre.
— Tack så mycket.
Polly försvinner blixtsnabbt på tändsticksben. När jag och skivbolagsmannen kliver in i vår bil tutar en jättestor Landrover. Det är sen kväll nu. Vi åker bakom henne i några kilometer, tills hon svänger av och försvinner in i mörkret.
Om och om igen tänkte Charles efteråt på hennes blick som en lans, och att tänka så är naturligtvis inte helt enkelt att beskriva ett föremål utan det intryck det gör. Under detta korta ögonblick kände han sig som en orättvis fiende, både genomborrad och med all rätt besegrad.
John Fowles
»DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA«
PJ HARVEY är aktuell med albumet »To Bring You My Love«.
Stefania Malmsten
Filed under: POP #12, Stefania Malmsten, PJ Harvey, Polly Jean Harvey, Stefania Malmsten
Tidskriften POP revisited 