MORRISSEY
Southpaw Grammar
RCA/BMG
Skoluniformen kliar vidare, huliganerna från barndomen vägrar överge Morrisseys ändlösa mardröm. »We’re gonna kill this pretty thing/he’s just to goodlooking« (»The Boy Racer«) är en fras typisk för »Southpaw Grammar«, men skulle lika gärna kunna vara en tidig Smiths-rad — och säkert också ett gammalt blyertsdiktat rim från Morrisseys pojkrum.
Innerst inne verkar Morrissey ha skuldkänslor för att ha sluppit så lindrigt undan. Popen var hans flyktväg, och Morrissey besjunger berömmelsen med amper ambivalens: »I turn the music down and I don’t know why… this is my house, my best friend on the payroll… no no no, this won’t work« (»Best Friend on the Payroll«).
I »Reader Meets Author« inte bara uppdiktar han, utan identifierar sig med, en medelklassförfattare med arbetarklass-hang ups. På ett liknande självtvivlande sätt gör han »Dagenham Dave« som ett medvetet smaklöst Essex Lad-skämt.
Morrissey har alltid varit lika delar inspiration och desperation, och dessa två grundpelare har varit lika beroende av varandra.
De åtta låtarna på »Southpaw Grammar« skälver av det beroendet.
Inte förrän efter fem minuter av inledande, elva minuter långa »The Teachers Are Afraid of the Pupils« ramlar Alain Whytes gitarrer in, i ett imponerande kraftfullt, psykrockigt, Ziggy Stardust-sminkat symfoniglam, men sedan flyttar sig inte Whyte från centrum av plattan förrän avslutande, nästan lika långa »Southpaw« tonat bort.
Alain Whyte är en gräll Guitar God mitt mellan Bill Nelson på »Axe Victim« (Bebop Deluxe) och Grame Douglas på »Life on the Line« (Eddie & The Hot Rods). Han är en bufflig mattläggartyp med firmabilen full av tjocka riff-ryor, och i den mullrande mörka, hypnotiska comebackmixen av Steve Lillywhite leder Whyte en passionerad tidsresa tillbaka till det sena sjuttiotalets praktfullaste powerpop.
Morrisseys officiella förälskelse i Echobelly förra året kommer i ny, begripligare dager när man hör de närmast distanslösa new wave-rötterna på »Southpaw Grammar«.
Sångerna är inte bara tunga och grubblande utan framför allt välskrivna, fulla av flödande tonartsbyten mellan verser och refränger.
»Southpaw Grammar« har felaktigt avfärdats som »gubbrock« i popsnobbiga kretsar. Men om den moderiktige Morrisseys tid är över, så har hans gyllene medelålder bara börjat.
Kjell Häglund
Filed under: Album #14, Betyg 07, Kjell Häglund, Kjell Häglund, MORRISSEY
Tidskriften POP revisited 