LLOYD COLE
Love Story
Fontana/PolyGram
När Chris Isaaks privata förhållande gick i kras vaknade hans artistiska skapande till liv — »True Blue«, som kom tidigare i år, är utan tvekan Isaaks mest personliga album.
Hur det är på hemmafronten hos familjen Cole får vara osagt, men rykten gör gällande att det knakar både här och där. Och en sak är säker: nya »Love Story« är en långt mer intim och direkt historia än Coles senare plattor. En systerskiva till »True Blue«. Lite mer återhållen och inte riktigt lika intensiv i sina uttryckssätt, men likväl ett syskon.
Lloyd Cole har förvisso alltid varit en romantiker, men då åt det intellektuella hållet; en beläst, försynt bokmal som kan sina Keats och Shelley, men som när det kommer till fysisk närvaro blir stel och blyg. En typisk »Jag ska bara läsa ut kapitlet, älskling«-älskare, vars syn på sex har charmigt viktorianskt drag över sig.
»Love Story«, som spelats in helt på egen hand eller med det vanliga lilla bandet (Robert Quine, Fred Maher, Neil Clark), följer samma mönster som tidigare och är i det hänseendet en typisk Cole-produkt, om än med bättre, jämnare material än de senare skivorna.
Möjligen är anslaget mjukare än på länge; arrangemangen är överlag omsorgsfullt avrundade i kanterna. Det är främst i texterna som den inneboende passionen sitter, vare sig Cole blir uppsluppen (»Let’s Get Lost«) eller ömklig (»Happy For You«).
Den grundläggande tonen går i moll, rent atmosfäriskt: »I Didn’t Know That You Cared«, »Sentimental Fool« och »Love Ruins Everything« skvallrar om att Cole främst vill fånga kärlekens skuggsida. Till och med »The June Bride«, som svänger med sina kjolar på en vackert grön äng, är inte bara en förförerska — hon förgör också. Och förgörs.
Men Lloyd Cole är inte den som gärna tar strid. I avslutande »For Crying Out Loud« borde han blunda, svära, knyta näven, ta ett djupt andetag och… inte lille Lloyd, inte. Allt pyser ut. Han har fortfarande en del att lära av Chris Isaak. Men »Love Story« är i alla fall ett fall i rätt riktning. Nästa gång låter han säkert boken ligga oöppnad på nattduksbordet.
Micke Widell
Filed under: Album #14, Betyg 07, Micke Widell, LLOYD COLE, Micke Widell
Tidskriften POP revisited 