Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: JULIAN COPE – 20 Mothers

JULIAN COPE

20 Mothers

Echo/MCA

Efter en semester med mest damm och döda flugor i CD-spelaren drabbades jag av mina sedvanliga, sensomriga tvivel på popmusiken. Alla frågade om jag tyckte Blur- eller Oasissingeln var bäst och inte nog med att jag varken hört den ena eller andra — jag hade ingen lust att höra dem heller. Jag säg mera fram emot att återuppta bekantskapen med Scott Walkers »Tilt« och lära känna »20 Mothers«.

Oasis och Blur är småsmällare i jämförelse med dynamitgubbarna Walker och Cope. Liksom vi inkrökta gubbfans förstås bara är småsmällare i jämförelse med sprängkraften i en tonårspublik. Men varken Walker eller hans självutnämnda gudson Julian är i dag längre »pop«, utan snarare ett slags popfinkultur för en mogen intellektuell publik. Walker gör regelrätt konstmusik, och även om Cope visserligen förblivit sitt sent sextiotalspsykedeliska supersonica sound trogen, blir hans partitur allt mer djupbottnat. Medan Blur krusar oss på tonårskultens magnifika yta lodar Copes klanger efter de inre sammanhangen, med en psykpop som varken är »Nuggets«-nostalgisk eller trip hop-trendig. Julian Cope är på sitt vis en lika metodisk mytologiker som T S Eliot och Max Ernst. Hans relikrika musik må vara stökig som en arkeologisk utgrävning, men Julian Cope är inte killen som gräver fram grejerna, han är uttolkaren.

Jag refererar inte till Eliot och Ernst av en slump. Särskilt sedan dubbelalbumet »Peggy Suicide« 1991 har Cope varit ute på en ockult drömtydarresa med samma dagsklara inre destination som tjugotalets Eliot och trettiotalets Ernst hade.

Julian Copes symbolvärld påminner starkt om »The Waste Land«, där T S Eliot lät ofruktbarhetens förbannelse och förfall från de gamla Graalsägnerna drabba det moderna västerlandet. Eliots bilder av spåkvinnan som inte kan tyda något hopp i vattnet eftersom hon är blind; »The Fire Sermon« med sina förtärande flammor av andlig ödeläggelse; och till slut de lokala, enskilda strimmorna av hopp om ett livgivande regn för dem som lär sig ge och känna medlidande… allt detta finns kusligt representerat också hos Cope.

Samtidigt är Copes drömbilder blåögt romantiska, på ett sätt som för tanken till Max Ernst. I femårsåldern var den blivande konstnären övertygad om att han var »kristusbarnet«, och jag undrar om inte Cope fick idén till sitt »Saint Julian«-omslag från pappa Philipp Ernsts målning av sin son som Jesus; jag tänker också på likheterna mellan deras respektive alteregon Loplop och Sqwubbsy; på hur Ernsts utveckling från nyfiken dada till sextiotalets märkvärdiga sci fi-syner går igen i linjen mellan Teardrop Explodes och »20 Mothers«.

Copes tolfte soloalbum handlar om kampen för samhörighet och sammanhang i familjen och livet; om behovet av ett hem både i och mot världen. Varje sång har som vanligt ett specifikt, extrovert egensinne, och det som binder dem samman är dels Copes djupt antikapitalistiska och andliga världssyn och livshållning, dels ljudet av hans privata poputopia. Grenverket är stereofonisk sextiotalspsykedelia, men rötterna ringlar allt djupare ner i Stevie Wonders och Sun Ras hypermusikaliska jord.

»Julian Cope presents 20 Mothers« står det högst upp på skivan, och mycket riktigt föreställer omslagsfotot tjugo morsor. På baksidesbilden syns Julians små döttrar Albany och Avalon. Om »Peggy Suicide« främst hade ett globalt tema, som fördjupades på »Jehovahkill«, och om »Autogeddon« beskrev wastelandets motorvägsapokalyps, är »20 Mothers« i huvudsak ett familjealbum. Här finns sånger om döttrarna (»I’m Your Daddy«) och hustrun Dorian (»Cryin’babiesleeplessnights«); om mamma Cope som aldrig sett eller hört Julian sjunga eller ens ville smaka på plommonsylten från sonens trädgård (»Try Try Try«) och brorsan Joss som tycker allt Julian gör är »bollocks« men älskar honom ändå (»Wheelbarrow Man«).

Vidare är »Highway to the Sun« den mest militanta veggiehymnen sedan The Smiths »Meat Is Murder«; i »Adam & Eve Hit the Road« fortsätter Copes hat mot bilism och kärlek till bilkörning att samsas. »Don’t Take Roots« är magisk hippiesoul som smälter samman LP-intryck från Stevie Wonders »Innervisions« och Fausts »IV« med klassiska uplifters som 13th Floor Elevators »Don’t Fall Down« och The Spades »We Sell Soul«.

Och nästan bortom skivans sinnerinnande sakrala rymdballader och hallucinogena krautpunk, men ändå mitt på CD:n, finns ett hjärtknipande åttiotalsnostalgiskt spår med smattrande skön New Order-disko, »Just Like Pooh Bear«, som handlar om uppväxtens mytologi. Låten har ett mycket muntert ursprung i den sjuårige Julians möte med barnteveidolen Uncle Mac, och hur han sedan som elvaåring, i A A Milnes bokaffär i Dartmouth 1969, sprang på Nalle Puh-författarens son — den verkliga, då över sextioåriga Christopher Robin.

Han berättar sånt för oss, och han berättar det för sina barn; sjunger samma sånger till oss som till sina närmaste. Julian Cope verkar leva för sin familj och genom sin musik med samma odelbara intensitet och uthållighet, och jag gissar det är därför hans talang kan åldras så visst och vackert.

Kjell Häglund

Filed under: Album #14, Betyg 09, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: