Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Snart #14

Den här omgångens demoband bryter möjligen en nagel; eller spiller ut ett glas hallonsaft. Ingen blöder som Kent. Terry Ericsson försvarar sin ståndpunkt och ger några kloka ord på vägen.

DET ÄR TIDIGT andra dagen på årets Hultsfredsfestival. Varken tomten eller yours truly är vaken. Det är däremot Sami Sirviö, gitarrist i Kent. Som råkar gå förbi Stora Dansbanescenen, stannar till och plötsligt tycker sig känna igen ljuden som sköljer mot honom:

— Hallå, det är ju vi som spelar!

Men det var, dessbättre, inte någon oannonserad spelning med det egna bandet. Det var bara Brandgul, en ny grupp från Göteborg som det viskats om i kulisserna. Varför förstår jag inte när jag hör deras demo, för det låter mer progg (och på ett spår närmast folkrock i Nordman-land) än pop, och texterna, som, javisst, är på svenska, har långt ifrån samma närhet som Kents sångare Joakim Bergs små mästerverk. Brandguls texter är helt enkelt inte på riktigt. De är fejk. Eller bara talanglösa.

Jag berättar ovanstående lilla anekdot av ett enda skäl: att Kents skugga, i ännu högre grad än vid tiden för förra numrets demokrönika, vilar tung över den inhemska popscenen.

* * * * *

Och jag har fler exempel. Det för mig okända Skellefte-bandet Ahimsa (vars egna progressiva poppsykedelia i längden blir en aning påfrestande) är inte ensamma om att angripa mina sympatier för Kent: »…skippa för f-n ditt snack om Kent som nåt storslaget patriotiskt!!! (inget ont om Kent som personer)«. Stackars Ahimsa. Vad menar ni egentligen? Skälet till att jag gillar Kent har förstås ingenting med patriotism att göra. Vad kallar ni då mitt förhållande till svenska artister som sjunger på modersmålet och som jag innerligt hatar? Joakim Bergs texter säger mer eftersom de är formulerade på det språk jag behärskar bäst — det var den enkla teorin som fördes fram i min Kent-artikel. Ungefär lika självklart som att Oasis »Live Forever« inte skulle få samma betydelse om Liam Gallagher sjungit den på polska.

Det finns band som byter både namn och språk, från engelska till svenska. Till exempel Semester, som tidigare hette Acid House Kings och som dessutom säger sig ha bytt ut anoraken mot en klassisk fyraknappars. Jaha, det är till att köpa dyra Dries van Noten nu och… ja, vad vill ni egentligen Semester? Varför denna helomvändning? För det är väl inte så att ni bara försöker vara ironiska? Den fusksoulstompiga »Kom tillbaks« har basgångar som tagna från »A Town Called Malice«, garnerade med Brilliant Corners-blås och jag sympatiserar såklart. Men i det här fallet hade det låtit bättre med engelsk text. För då hade tramsfaktorn reducerats.

Det är bara att konstatera: Kent — och i viss mån jag själv — har förändrat om inte hela det svenska musikklimatet, så åtminstone en del av utövarna som befinner sig i undervegetationen. Men det är svårt att avgöra vilka som byter skepnad av fel anledning. Jag kan i alla fall konstatera att begreppet »anglosaxiska meningslösheter« blivit just ett begrepp. Det återfinns i ungefär vart femte insänt brev till denna sida. Medan begrepp som »funky drumming«, »Ride« och »shoegazing« för länge sedan försvunnit ur bandens biografier. Bra eller dåligt? Dra era egna slutsatser.

UR omskrevs i POP #13 som »enda inslaget med kommersiell potential«, och detta gäller även deras nya demo. Svenska texter som ligger klart över genomsnittet, med små finurligheter som: »tung som jag är, blåser jag bort ibland« och en riktigt vass refräng i »Lägg mig ner«. Jag frågar Johan från UR varför de sjunger på svenska:

— För att det verkligen är svårt att skriva bra texter på engelska. Så bra att en engelsman kan uppskatta det.

Vad säger man? Pudelns kärna.

Trots det kan jag inte påstå att UR berör mig på samma sätt som ni-vet-vilka. För när Kent bokstavligt talat blöder bryter andra band, UR inkluderade, möjligen en nagel. Eller spiller ut ett glas hallonsaft. Men visst kommer UR att få sitt skivkontrakt. Klart som korvspad. Och rättvist.

* * * * *

Malmöiterna Bent Spanner, Arty Banner har en spännvidd som sträcker sig från ett lågmält Bob Hund till ett XTC-skruvat Eggstone och deras bidrag är utan tvekan omgångens mest spännande. Att grabbarna i Eggstone ger ut dem på sitt eget bolag Vibrafon är ingen särskilt vågad gissning.

Är det någonting som Lousy har så är det charm. De har visserligen missuppfattat skate-estetiken, för genom att brodera sitt namn på kassettomslaget (mitt i ett hjärta) visar de sitt innersta väsen: anorakpoppare. Texten till »Bonus« kanske inte heller direkt slår an hos skateare, trots avslutningen… »I brought a brand new pen today and wrote your name very small on the ceiling over my bed so I can look at it before I close my eyes and go to sleep, wishing that you will be in my dreams reading skateboard magazines…« Sann kärlek. Om jag vore flicka skulle jag följa dem till världens ände. De små anorakpopparna från Tenhult.

Mutts sägs, om man får tro pressklippen, vara stora i Skåne. Det är ju inget som imponerar på en nollåtta, men visst understryker de att det i Skåne finns en stark tradition för rockriffig popmusik. Klart bäst är »Sunday«, möjligen för att jag gillar den uppenbara stölden från Ray Davies »Picture Book«. Snyggt.

Rottingdean har uppenbarligen lyssnat in sig på både My Bloody Valentine och Boo Radleys, och »So Suddenly (Went Away)« är ett ytterst lovvärt försök att härma dessa förebilder.

Beep verkar vara ett band som förvaltar arvet från Union Carbide Productions. De kommer från samma stad som Carbide, Göteborg, och om de nu inte ser ut som pudelrockare i verkliga livet, är de antagligen götets motsvarighet till stockholmarna Mazarine Street. I Androgyne återfinns en sångerska som hämtat inspiration från Janis Joplins sångstil och som använder sig av Stina Nordenstams svengelska fraseringsteknik. Udda. Och om de kan rocka på en scen har vi eventuellt ett nytt Salt att kolla in.

Om Tiny Tom och Fresh finns egentligen väldigt lite att säga, men ur floden av identitetslösa popmakare, fiskar jag upp dessa två för att de åtminstone tycks ha något utvecklingsbart.

»Älskade Terry… Vi är 5 vackra flickor i en ring…« Oerhört utstuderat försök (och naturligtvis faller jag för det). Men käraste flickor i Owe Rall, ni får allt bli lite bättre på att göra musik innan jag skriver något positivt om er grupp. Men puss och kram på er ändå.

Ni älskar mig. Jag älskar Kent. Och hur länge ska vi egentligen behöva vänta på att de släpper nya, fantastiska »Kräm« på platta?

Slutordspråk till nästa omgångs demoband att fundera på: var er egen lyckas smed. Allt blir så mycket bättre då. Och på riktigt.

adresser:
Aloon, c/o Mikael Myrnerts, Kocksgatan 17, 11624 STOCKHOLM
Androgyne, c/o Liz-Marie Johansson, Götavägen 13, 331 52 VÄRNAMO
Beep, c/o Peter Olafsson, Seminariegatan 8, 413 13 GÖTEBORG
Bent Spanner, Arty Banner, c/o Ruppel, Simrishamnsg. 18, 214 23 MALMÖ
Fresh, telefon 046-12 87 67
Lousy, c/o Meat Box Production, Box 137, 56027 TENHULT
Mutts, c/o Fredrik Svensson, Abbekåsgatan to B, 214 40 MALMÖ
Rottingdean, telefon 040-12 29 18, 046-32 32 89
Semester, c/o Johan Angergård, Svanegatan 7A, 222 24 LUND
Tiny Tom, c/o Larsson, Rönngatan 16, 27436 SKURUP
UR, telefon 08-644 67 88


Terry Ericsson

Filed under: POP #14, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: