THE CHARLATANS
The Charlatans
Beggars Banquet/MNW ILR
Många är de som har skrattat åt The Charlatans.
De hamnar ju alltid fel. Gång på gång försöker de upprepa framgångarna med första albumet, »Some Friendly«, och singlarna »Indian Rope« och »The Only One I Know«. Och alla verkar tycka att de misslyckas.
De har fel. Charlatans får aldrig lika stora hits som flera av de andra band som i olika konstellationer lyckats överleva det som kallades Madchester. De blir vid en första anblick frånåkta gång på gång av nya generationer poporkestrar från Manchester.
Men Tim Burgess slutar inte le sitt självklara leende för det. För han vet att Charlatans hela tiden fortsätter att växa i skuggan.
Om Oasis går in på englandslistans andra plats, Blur på första och Charlatans på bara tolfte, så gör det ingenting. Deras turnéer är ändå redan utsålda och albumet går ju ändå in på första plats.
Om ni tänker efter så har de hamnat i exakt samma situation som Depeche Mode, som också bara blev större och större, och bättre och bättre, utan att någon som inte befann sig mitt i det egentligen förstod hur det gått till.
»Can’t Get Out of Bed« var en av förra årets bästa singlar, men hamnade, förstås, i skuggan av »Parklife« och »Live Forever« och, till och med, »Rocks«. Det gör ingenting. Tims leende är orubbligt. Utan några jämförelser i övrigt så hamnade Depeche Mode också alltid långt bakom The Cure, Simple Minds och allt vad de hette.
De verkade i skymundan och fortsatte bygga upp en trogen publik. Precis som Charlatans.
De har lika bra litar som Depeche Mode. Fast de har bättre musiksmak, snyggare kläder, en pålitligare frisör och dessutom alla sina vince clarkar i behåll.
Och »The Charlatans« är bandets tveklöst bästa album.
Förutom »Here Comes a Soul Saver« och avslutande »Thank You«, där Tim Burgess — enligt honom själv; det är inget jag hittar på — lånat idén till texterna från Dexys »Liars A to E« respektive »Show Me«, är texterna till största delen byggda på sextiotalspoppiga slagord och adrenalinstinna one-liners. Charlatans pepprar varenda låt med ord och uttryck som »riot«, »the sound of speed«, »soul«, »anthems« och »feelin’ holy« och om någon påstår att de stulit fragment från The Whos »I Can See For Miles«, Beach Boys »Long Promised Road« och Stones »Memory Motel« så har de fel. Charlatans stjäl inte; de renoverar och rustar upp.
På ett av de små fotona i CD-häftets fotokollage poserar en Charlatan med en liten badge. Jim Keltner Fan Club står det på den. Fast det hade lika gärna kunnat stå Grand Puba eller Daft Punk.
Andres Lokko
Filed under: Album #14, Andres Lokko, Betyg 08, Andres Lokko, The Charlatans
Tidskriften POP revisited 