Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: ALEX CHILTON – A Man Called Destruction

ALEX CHILTON

A Man Called Destruction

Ardent/import

Senaste rapporten jag hörde om Chilton var att han stod på en scen i Berlin häromåret och såg förfärlig ut. Sedan kommer det här underbara lilla albumet och får oss att hoppas på nytt igen.

Historien om hans liv, del 25 eller så.

Men vissa personer förlåter man allt och den här 37 minuter korta CD:n, inspelad med de vanliga trotjänarna i Ardent-studion i Memphis, är det charmigaste och mest oemotståndliga han gjort sedan mini-LPn »Feudalist Tarts« för exakt tio år sedan.

Där pendlade han friskt mellan Willie Tee, Slim Harpo och Carla Thomas. Här kastar han sig ännu dåraktigare mellan Jimmy Reed, Jan & Dean och Chris Kenner — för att inte tala om en laddning egna, utmärkta låtar, inklusive en minutlång begravningsmarsch från New Orleans som påminnelse om vilken knivsegg han balanserat på de senaste 25 åren.

Lekfullt, halvgalet och en utmärkt påminnelse om att det är så här jag helst vill minnas Chilton den dag han går helt överstyr. Inte för Box Tops, inte för Big Star, inte för allt han betytt för Cramps, Replacements, Teenage Fanclub och tusentals andra — utan som en man som älskar musiken så mycket att han helt enkelt inte kan sluta med sina försök att få oss att slå upp nya musikaliska dörrar.

Martin Jönsson

Filed under: Album #14, Betyg 07, Martin Jönsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: