Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Depeche Mode

En vanlig dag med heroin. Dave Gahan har smitit tillbaka till Los Angeles men Martin Gore och Andy Fletcher är i Stockholm och jobbar. Intervju: Fredrik Strage.

It all seems so stupid it makes me want to give up
But why should I give up when it all seems so stupid?

DEPECHE MODE »Shame«

SOLIG OKTOBERDAG 1990. Utanför Bercy, den största inomhusarenan i Paris, köar Depeche Mode-fans för att få platserna längst fram när portarna öppnar. Det är många timmar kvar, klockan är inte mer än tolv, men de flesta av oss har varit där sedan morgonen. Vi diskuterar vilken av de instrumentala b-sidorna »Kaleid« och »Mephisto« bandet ska använda som intromusik, jämför turnétröjor och försöker hitta någon som vet om Depeche Mode som vanligt ska dra till diskoteket La Locomotive efter spelningen. Ur en radio hörs »World in My Eyes« och plötsligt kommer bandets radarpar Martin Gore och David Gahan gående hand i hand utanför arenan. Ett sorl sprider sig genom kön tills någon ser att det bara är kopior, ett kärlekspar på väg till konserten. Han har snaggad, svart Tintin-frisyr, vita 501:or, vitt linne, vit skjorta och svarta cowboy-boots. Hon är ett huvud kortare, med blont och burrigt hår, svarta lädershorts, munkjacka, läderhängslen och Dr. Martens. Båda håller varsin röd ros — omslagssymbolen från albumet »Violator« — och när volymen på radion höjs börjar de valsa fram och tillbaka, lukta på blommorna, fnissa och kyssas.

Bilden av dem projiceras i huvudet så fort jag tänker på Depeche Mode. Inte för att paret verkade fanatiska. Jag känner folk som har rakat in de första noterna ur »Just Can’t Get Enough« i håret och andra som skrikit »Good evening Pasadena!« (Gahans välkomstreplik från live-albumet »101«) när de gjort entré på fritidsgårdar i Linköping.

Pojken och flickan i Paris utstrålade samma solglasögonsvarta coolhet och romantik som Depeche Modes musik. Allt det där som bandet format till miljonsäljande pop, ända sedan de någon gång i mitten av åttiotalet förvandlades från nördar till den elektroniska musikens tungsinta, arenarockande pinuppor.

Slaskig februarikväll 1997. Andy Fletcher och Martin Gore dricker kallt te på Berns Hotell i Stockholm. Depeche Mode har rest runt i två veckor och pratat heroin. Ingen frågar om något annat. Dave har berättat för dussintals journalister om hur han skar upp handlederna, speedballade sig runt Kalifornien, sköt vatten i brist på tjack och grävde i soporna på jakt efter sprutor, inför ögonen på sin gamla mor och nioårige son.

Nu har han brutit ihop och ligger på sitt rum. Senare på kvällen tar han ett plan till Los Angeles. Officiellt för att göra promotion. Inofficiellt för att närvara vid sin egen knarkrättegång.

— Det finns ett samband mellan heroin och rock’n’roll som intresserar folk, säger Andy. Om Dave haft andra drogproblem skulle vi inte ha fått lika mycket uppmärksamhet. Men heroin… det gör tidningarna galna. Vi har aldrig fått ett uppslag i Sunday Times förut.

— Tråkigt nog vill ingen prata om skivan som vi har gjort, suckar Martin. Men det är väl bara att acceptera.

Världsturnén som följde på Depeche Modes förra album »Songs of Faith and Devotion« knuffade ner dem i ett svart hål. Daves sprutmärken i armarna var bara ett av problemen. Alan Wilder blev allt surare över att agera kompmusiker och beslutade sig för att lämna bandet. Andy bröt ihop totalt, övertygad om att han fått en hjärntumör, och ersattes av bandets vän Daryl Bamonte under hälften av USA-turnén. Martin drack som en svamp, käkade massor av sömntabletter och arresterades efter att ha slagit sönder en hotellbar i Seattle. Till råga på allt fick de Primal Scream som förband och Dave hittade en partypartner i Bobby Gillespie.

— Många skyller vår olycka på Scream men jag tror att vi skulle ha kollapsat ändå, säger Martin. Faktum är att Bobby och de andra blev avskräckta när de såg vårt helvete. De slutade droga och åkte hem.

— Men vi hade hyfsat kul ändå, fortsätter han. Visst är det ohälsosamt, till och med livsfarligt, att bygga en stor partymaskin och resa runt jorden i fjorton månader. Men det är aldrig tråkigt.

— Det kan man förstås diskutera, mumlar Andy.

— Efter turnén hade vi fler anledningar att splittras än någonsin, berättar Martin. Men vi fortsatte ändå. Vi är vana vid problem. Varje album sedan »Black Celebration« har föregåtts av ett rejält bråk, en konflikt då vi varit färdiga att slå varandra på käften. Vi fungerar så.

Depeche Modes nionde studioalbum »Ultra« är en grovhuggen, groovy popskiva som liknar klassikern »Violator« mer än det svulstiga rockeposet »Songs of Faith and Devotion«. Singlarna »Barrel of a Gun« och »It’s No Good« smattrar fram snyggt och elektriskt, medan flera av balladerna trots fina stråkar och gitarrsolon inte piskar upp några större känslosvall. Det makliga, nästan förlamande tempot gör »Ultra« mörkare och mer dämpad än gruppens tidigare skivor.

— Musiken måste gå långsammare när man är gammal, skrattar Andy. Annars orkar man inte dansa till den.

— Jag ville få fram de dansanta delarna av låtarna trots att de var så lugna, säger Martin. Därför valde vi Tim Simenon som producent. Jag gillar hans Bomb The Bass-grejer och skivorna han har producerat åt Sinéad O’Connor och Gavin Friday. De senaste åren har jag mest lyssnat på gammal musik, men mycket av det som kallas trip hop har sköna atmosfärer och ett snyggt sätt att använda långsammare rytmer.

»Sister of Night« är den vackraste sammanslagningen av Simenons smutsbeats och en sakral visa som påminner starkt om tio år gamla »Little 15«. Gahan sjunger mörkt och trånsjukt. Billiga men klassiska Depeche-rader som »eternal flame that burns in desire’s name« och »slide to the floor feeling insecure« glider in i korridoren mellan biktstol och peepshowbås där gruppen alltid varit bäst.

— »Sister of Night« var det enda sångpålägg Dave lyckades göra under flera veckor i New York förra våren, berättar Martin. Han kom till studion varje morgon men lät förskräcklig. Jag frågade om han mådde bra och han sade att allt var okej. Så fortsatte han att ljuga dag efter dag.

I mitten av åttiotalet var Martin Gore gruppens enfant terrible. Han lämnade sin flickvän sedan många år, flyttade till Berlin och frossade i mascara, kvinnokläder och underjordiska klubbar. De andra medlemmarna följde förbryllat hans utveckling och protesterade först när han smyckade sig med handbojor och spetsunderkläder innan konserterna. »Martin, du kan inte gå ut så där«, sade de. »Watch me«, sade han.

Under exilen i Berlin fann Martin de estetiska och musikaliska byggstenarna till Depeche Mode. Han upptäckte Einstürzende Neubauten och började dekorera melodierna med metallgnissel. Han hittade en tysk flickvän och började skriva mörka, tvetydiga kärlekstexter om industristäder och läderstövlar. När bandet spelade in pianoballaden »Somebody« tog han av sig kläderna i Hansa-studion för att få den rätta känslan. På scen liknade han en blond gothversion av Boy George. En androgyn kontrast till Dave Gahans allt yvigare Freddie Mercury-poser.

— Jag tyckte aldrig att jag klädde mig konstigt och jag ville inte chocka någon, säger Martin. Men förmodligen var det en omedveten jakt på uppmärksamhet. Jag upptäckte en ny värld. Det känns konstigt nu, men Dave var den som oroade sig mest för mig. Han suckade alltid och sade att jag gick igenom samma rebelliska period som han klarat av som tonåring. Dave var nygift då och kände sig vuxen. Han bodde i ett litet hus med sin fru och tittade på »East Enders« på kvällarna. Om vi var på turné gick han till hotellet med henne och sade att vi var löjliga när vi söp oss fulla efter spelningarna.

Fem år senare blev situationen omvänd. Martin och Andy fick barn. Dave lämnade fru och son, flyttade till Kalifornien och fann en ny kärlek i bandets amerikanska pressagent Teresa Conway. Hon tog med honom till Lollapalooza-finalen 1991, där Perry Farrell och hans vansinniga trashfunkare Jane’s Addiction gjorde sin sista spelning någonsin, och han älskade varje minut. Medan Dave sjönk djupare ned i amerikansk grunge, tatueringar och vitt pulver, slutade Martin lyssna på elektronisk musik och omfamnade klassiska rockpoeter.

— Strax innan förra skivan förstod jag att Leonard Cohen är störst. Världens bäste låtskrivare. Jag köper fortfarande alla skivor jag hittar med honom. Neil Young, John Lennon, Lou Reed och Bob Dylan lyssnar jag också intensivt på. Alla de där männen som jag inte orkade med när jag var ung och dum.

— Under arbetet med »Ultra« har jag gått vidare till country. Influenserna kanske inte hörs så tydligt men vi hyrde en kille som spelar steel guitar i »The Bottom Line«. Country är så fin och vemodig musik. Det känns fånigt att jag avfärdade den i så många år. Den dag vi lägger av flyttar jag till Nashville och spelar på barer.

Skivan gästas också av Cans slagverkare Jaki Liebezeit och basisten Doug Wimbish som kompat The Sugar Hill Gang och Living Colour. En annan musiker som erbjöd sina tjänster fick däremot nobben. Det var Vince Clarke, som lämnade Depeche Mode för sexton år sedan och bildade Erasure.

— Han frågade lite skämtsamt om vi behövde en programmerare nu när Alan hoppat av. Alla skrattade. Sedan frågade han igen och vi skrattade ännu mer. När han sagt det femton gånger insåg jag att han förmodligen menade allvar, berättar Martin. Vince är en klurig kille. I höstas träffades vi på en riktig röjarskiva när en kompis gifte sig. Det var på ett hotell i Brighton och klockan fem på morgonen var alla svinfulla och invaderade pianobaren. Jag spelade låt efter låt men Vince vägrade att sätta sig vid pianot. »Kom igen, du måste spela något«, sade jag men han bara skakade på huvudet.

Martin gäspar och visar sina småsneda tänder. I svart Kangol-toppluva, läderbyxor och kängor liknar han en liten tomte som brutit sig in på en Mc-klubb. Andy är mer strikt klädd, det röda håret kammat åt sidan och isblå ögon bakom rektangulära glasögon.

Även om Martin och Dave är de två popstjärnorna i gruppen har jag alltid tyckt att Andy är mer raffinerad. Kanske låter det som en fånig skolgårdsdiskussion. Men ju mer jag funderar på varför Depeche Mode gjorde ett så starkt intryck på mig som tonåring, desto tydligare framträder den långe glasögonormen som en gång sammanfattade rollerna i gruppen som: »Dave’s the singer, Martin’s the songwriter, Alan’s the technician and I’m just bummin’ around.«

Andy har aldrig skrivit några låtar. Han rör knappt sin synthesizer under konserterna. Många år fungerade han som gruppens manager och erkände att han inte var speciellt intresserad av musik. Han var den triste killen i bakgrunden, som inte förändrats mycket sedan tiden innan Depeche Mode då han jobbade på försäkringsbolag och var medlem i den kristna ungdomsklubben The Boy’s Brigade.

— Han var en mes, garvar Martin. Vince och han sprang runt och delade ut »Jesus is my lord«-klistermärken.

Men kasta ett öga på Andy under bandets konserter. Han står kallt bakom sin synthesizer tills låtarna når klimax. Då gör han små piruetter, klappar händerna, går fram till scenkanten och vinkar till fansen, slår sporadiska slag på en synttrumma och svajar med sin nästan två meter långa kropp. Medan de andra tre är upptagna med musiken släpper Andy loss som sofistikerad publikfriare. Depeche Modes egen Bez.

— Jag har aldrig tänkt på det där, säger han. Visst är det viktigt att skapa en bra stämning på scen men jag valde aldrig att bli »the vibe guy«. Det bara hände. Folk har ofta frågat vad fan jag egentligen gör i det här bandet. Jag tror att min roll är ännu viktigare nu när Alan är borta. Dave och Martin skulle aldrig fungera som duo och vi behöver någon som ser till att vi inte turnerar ihjäl oss som förra gången.

— Jag säljer gärna färre skivor om det innebär att jag kan skaffa mig ett liv, gäspar Martin.

Kombinationen av elektroniska ljudutflykter och mollstämda men efterhängsna popmelodier gjorde Depeche Mode till bandet som tapetserades på flickrumsväggar samtidigt som de influerade nittiotalets experimentella dansmusik.

Men hemlandet har aldrig insett deras betydelse. Brittisk press ger dem pliktskyldigt goda betyg men refererar till dem som nördarna från Basildon så fort chansen ges. Först sedan Dave börjat likna ett psyko ur »Trainspotting« tas de på större allvar.

Depeche Mode var en viktig ingrediens i den amerikanska houseexplosionen. Derrick May, Juan Atkins, Carl Craig och resten av den svarta dansmaffian i Detroit — som vad de än gör hyllas som legender och innovatörer — har älskat deras skivor i femton år och skulle aldrig låta som de gör utan dem. En av få britter som erkänner att han står i skuld till dem är drum’n’bass-virtuosen Mike Paradinas, som gör musik som u-Ziq och Jake Slazenger. Han beskrev sitt blippiga och funkiga album »Das Ist Ein Groovy Beat, Ja?« som »the scrapbook of a Depeche Mode-loving teenager«. I Amerika har de aldrig varit mindre trovärdiga än New Order eller The Smiths. Skivor som »Black Celebration« och »Violator« snurrar fortfarande i CD-växlarna hos en hel generation rika, kaliforniska brats som vill känna sig miserabla innan de drar på stan med pappas kreditkort. De semiperversa »Master and Servant« och »Strangelove« är klassiker på San Franciscos gayklubbar. Och sedan hip hop-trion 3rd Bass stal halva »Never Let Me Down Again« har Depeches rytmer varit en guldgruva för samplande DJ:s.

— Allt sådant är smickrande men jag märker att många gillar vårt sätt att kombinera ljud mer än själva sångerna, säger Martin. Det är ganska irriterande. Jag går hellre till historien som låtskrivare än killen som inspirerade en miljon galna technofreaks.

För första gången kommer Depeche Mode inte att turnera efter ett nytt album. De tror inte att Dave klarar av festandet och flackandet från land till land. Om han dricker sprit riskerar han att tappa kontrollen och springa iväg till närmsta langare. Depeche Mode är ett arenaband. De skriver avskalad, ibland nästan introspektiv pop, men låtarna får sin kraft först när de dyrkas av tusentals samlade människor. Coolheten, romantiken och det pampigt svartsynta är beroende av att deras musik verkligen är »music for the masses« mer än något annat. Därför är det så sorgligt att gruppen inte ger konserter. Att en osårbar arenaplayboy som Dave Gahan plötsligt inte kan uppträda känns i Depeche Modes fall lika värdelöst som om de gjorde en usel skiva.

»Ultra« är inte heller dekorativt vemodig som sina föregångare utan direkt deprimerande. I »Useless« och »It’s No Good« når Martin Gores sånger en hopplöshet som de alltid strävat efter, men som man aldrig velat att de ska komma fram till. En punkt där det är meningslöst att fortsätta.

— Ibland trodde jag att jag skulle tvingas ge ut den här skivan som soloartist, säger Martin. Allt var kaos. Rent vansinne. Ingen litade på någon i bandet. Men vi tänker fortsätta tills det blir helt jävla outhärdligt. Jag vet att vi gör något speciellt och så länge jag kan fortsätta skriva mina låtar trivs jag. De senaste veckorna har jag återupptäckt lite av charmen med att vara artist. Vi uppträdde på »Top of the Pops« förra veckan och jag borde ha hatat det mer än jag gjorde. Vi väntade i ett tomt rum i flera timmar och hade mördande tråkigt. Alla banden var skräp. Peter André var konferencier. Konstigt nog kändes det bra att stå framför TV-kamerorna, som om det var där jag hörde hemma.


DEPECHE MODE är aktuella med sitt nionde studioalbum »Ultra«.


Fredrik Strage

Filed under: Fredrik Strage, POP #23, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: