Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Little Feat

Little Feat gjorde stolt amerikansk rock; om skitiga fik och blanka bardiskar. Om det stora partajet. Men när bandets sångare inte orkade partaja längre reducerades de till ett onödigt fusionsrockband. Lennart Persson minns Lowell George; en rockens Orson Welles, en fet snubbe med för små fötter.

SOM TUR VAR VAR INGEN DÖD, ingen skadad. När jag kom tillbaka till mitt hotell hade en arabisk terrorgrupp timmen innan slängt in en bomb i receptionen. Jag klev över murbruk, glassplitter, sönderslitna möbler, omkullvälta krukväxter och nerfallna elledningar utan att märka att jag gjorde det. Blind, döv, stum och omskakad. Och det var inte bomben. Jag hade sett Little Feat.

Det var i mitten av januari 1975 och Warner Brothers hade flugit in journalister från hela Europa till London för en påkostad uppvisning av bolagets amerikanska artister. Konserten på Rainbow Theatre var säkert tänkt att avslutas i triumf med bolagets just då enormt framgångsrika kaliforniendröm, The Doobie Brothers. Problemet var bara att en stor del av publiken lämnade teatern ett par låtar in i deras set. Bänkraderna gapade tomma när jag gick.

Vi hade precis upplevt Little Feat, ett till tänderna slipat Little Feat. Ingenting i världen kunde följa efter det.

När jag två år senare träffade Elvis Costello första gången berättade han stolt att han minsann också varit där; det var den sortens spelning. Och han hade vacklat ut från Rainbow med likartade symptom.

På en efterfest på ett hotell vid Marble Arch såg jag en blek och lätt pluffsig Lowell George, gruppens kreativa nav, men drog mig för att gå fram till honom. Han hade inga skor, han var blek, nästan vit i ansiktet, och lite hålögd, med ovårdat skägg i hela ansiktet. Han skulle snart fylla trettio och han hade lite mer än fyra år kvar att leva. Folk svärmade naturligtvis kring honom. Det här var ju gruppens efterlängtade debut i Europa. När jag några dagar senare pratade med honom verkade han visserligen glad över att ha fått stärka Feat-kulten bland journalister och konnässörer med en så överväldigande spelning, men samtidigt lite bitter över att många års slit ändå gett så liten utdelning.

— Vi är ett undergroundband som gärna skulle vilja ha en publik »overground«. Det hade gärna fått rulla in lite dollar på bankkontot…

Det blev aldrig riktigt så. Den ekonomiska utdelningen skulle aldrig bli jämförbar med den konstnärliga status gruppen byggde upp, för att sedan rasera. Likt en Gram Parsons skulle Lowell George lämna scenen tämligen barskrapad och om inte missförstådd, så åtminstone helt sidsteppad. Dessutom nersliten och tömd på inspiration av för mycket konjak och kokain.

Men de fyra album Little Feat hann göra innan George tvingades lämna över kontrollen till ett gäng rätt talanglösa opportunister är och förblir stolta, amerikanska rock’n’rollklassiker. Och likt Parsons är Lowell George både en fräck och värdeladdad ikon, en stor låtskrivare och sångare och en viktig förnyare och förvaltare av det amerikanska musikarvet.

* * * * *

Han var en romantiker vars röst kunde få oss att gråta, han var en skruvad textförfattare med smak för det bisarra och det oväntade, han spelade skallerormsgitarr så att ingen kunde missa att det var han som höll i gitarren, han hade rockens dynamik i hela sitt väsen. Han var en rock’n’roll-kung.

Hans dagar i Little Feat var förmodligen räknade redan första gången gruppen kom till Europa. Knappt ett och ett halvt år senare var Feat tillbaka, och spelade då i både Köpenhamn och Stockholm. Köpenhamnskonserten var bra, men utan den konsekvens och febriga kraft jag sett prov på i London. George verkade håglös, outnyttjad och oinspirerad. Det var som om han frivilligt eller ofrivilligt tvingats stiga ur rampljuset längst fram på scenen; allt medan bandet i övrigt drogs mot jazzharmonier, fusion-tjafs och outhärdligt tråkiga instrumentaluppvisningar. Publiken må ha älskat det, men det måste ha stridit mot allt vad George hade tänkt sig att Feat skulle stå för. Hans drömmars band hade muterat till ett monster han inte längre kunde styra. Och i det finns en lika besvärande som ofrånkomlig logik. Mycket av den nervösa energi som driver bandet framåt på de första plattorna är säkert ett resultat av att Feat trots allt var ett band, styrt av många olika viljor och visioner. Och ambitioner. Som säkert skiftade beroende på vilken fraktion av bandet man talade med.

Ändå var det ju George som gav allting en mening bortom det alldagliga och det anonyma. Utan honom var Little Feat bara ännu ett onödigt rockband (som Creedence Clearwater Revival med John Fogerty inknuffad i ett hörn). Hans gradvisa utsuddande i den konstnärliga demokratins namn blir bara ännu ett argument för den stenhårda, obönhörliga rock’n’roll-fascismen.

Allt detta visste Lowell. Han var ett barn av Hollywood. Pappan sålde pälsar till trettio- och fyrtiotalets största stjärnor och han var bäste vän till W.C. Fields, närmaste granne med familjen var Errol Flynn. Och Lowell steg in på showbizscenen redan som tonåring, i TV-programmet Eddie Mack’s Amateur Hour spelade han munspel tillsammans med sin äldre bror Hampton. Brodern tackade senare med att kasta ut Lowell genom ett fönster.

Han spelade flöjt i skolorkestern, men lyssnade på blues och jazz och läste Albert Camus-romaner. Han smet in på klubbar för att få höra Lenny Bruce vara vulgär. Han var utanför det mesta, passade dåligt in i de flesta sociala sammanhang. Humorn var hans vapen mot osäkerheten och i skolan hände det att han ställde sig på gården och sjöng Tom Lehrer-sånger.

Han studerade karate och lärde sig hur han skulle kontrollera folk utan att de förstod att de var kontrollerade.

Efter high school lärde han sig spela gitarr. Han såg The Byrds på en Los Angeles-klubb och när Mike Clarke och David Crosby for ihop i ett våldsamt slagsmål på scenen tog han det som en intäkt för att det där med rock’n’roll nog var rätt kul. Kring mitten av sextiotalet, med hjälp av ett arv efter sin far, startade han gruppen The Factory. I bandet fanns bland andra barndomsvännen Martin Kibbee på bas och Richie Hayward på trummor. När skivbolaget misslyckats med att forma bandet efter sin uppfattning om säljbar psykedelia upplöstes det i likgiltighetens dimma. Då gick flera av medlemmarna till Fraternity Of Man, en grupp inhöljd i helt andra dimmor. Mest känd för sin osannolika var-rädd-om-min-joint-låt »Don’t Bogart That Joint« från filmen »Easy Rider«. Richie Hayward har berättat att hans mesta tid i bandet upptogs av att jaga borgenspengar för att få ut de andra medlemmarna ur fängelse. Lowell George, som spelade på dess andra album, beskriver i en intervju gruppens karriär som »a Zap comic«.

Historien om hur bandet får sparken när sångaren under en spelning råkar slänga iväg en av sina maraccas, rakt i ansiktet på skivbolagsbossens fru, är ju rätt kul. Men en av de allra bästa historierna George berättar är den om hur bandet efter en spelning i Chicago drar ner på South Side och bluesklubben Pepper’s Lounge för att se Junior Wells. Inne på klubben föreslår en främmande svart kille att de ska gå ut i bandbussen och röka gräs. Väl ute i bussen halar killen fram en stor revolver och talar om att han tänker ta över både bussen och utrustningen. Varpå bandets manager med sin allra lenaste stämma förklarar att det kan han bara inte göra eftersom det är det enda de äger. Rånaren ger till sist med sig, man fimpar jointarna och bandet kan köra därifrån. Bara för att komma tillbaka nästa kväll! Samme gangster föreslår då att de ska gå ut i bussen och blossa på igen. När de sitter där och puffar drar han naturligtvis fram samma gamla revolver och slänger ut killarna på parkeringsplatsen med orden: »Jag kan göra ett misstag en gång, men aldrig två gånger«.

George gjorde vid den här tiden ett tvåmånaders gästspel i avdankade garagerockgruppen The Standells. Efter det värvades han till Frank Zappas Mothers Of Invention.

Samarbetet gnisslade rätt omgående, men Zappa och managern Herb Cohen uppmuntrade George att ta de första stegen på en egen karriär. Parallellt med jobbet i Mothers gjorde han en rad demoinspelningar, bland annat en första version av klassikern »Willin’«. Roger McGuinn införlivade den direkt i The Byrds repertoar. Byrds-boxen från 1990 innehåller en tidigare outgiven liveversion av låten från februari 1970. Några månader senare gjorde The Byrds en studioinspelning av »Truck Stop Girl«, från samma demotejp.

På sina inspelningar hade George hjälp av gitarristen Ry Cooder, inkallad efter att George själv skadat vänsterhanden i en modellplansolycka; pianisten Billy Payne, som kommit från Texas för att söka jobb hos Zappa, men fått nej; basisten Roy Estrada, som precis fått sparken av Zappa; och trummisen Richie Hayward.

Uppmuntrad av uppmärksamheten kring sina låtar beslutade sig George för att bilda ett band med de tre sistnämnda. En syrlig kommentar om Lowells små fötter från Mothers-medlemmen Jimmy Carl Black, ytterligare tillspetsad med den ändrade stavningen på »feet«, gav gruppen ett namn. I det läget hade man redan eget skivkontrakt med Warner Brothers. Debut-LP:n kom 1971, centrerad kring den avskalade demoinspelningen av »Willin’«. Och om man jämför den nya inspelningen av »Crack in Your Door« med den från demotejpen hör man hur gruppen redan utvecklats flera steg mot en unik personlighet, som ringer och vibrerar ur varje ton. Samtidigt är det fortfarande relativt lätt att sätta fingret på vilka influenser man hade med sig till studion. Det är mycket The Band, och det var säkert så att Lenny Waronker på Warner var ute efter att skapa en västkustens motsvarighet till just The Band. Man hör också spår av The Byrds, möjligtvis Procol Harum, och öppningsspåret »Snakes on Everything« skulle kunna varit hämtat från Leon Russells debut-LP, från året innan. Plattan innehåller också en kärleksfull hyllning till Howlin’ Wolf, en av de musiker jag diskuterade med George under vårt korta samtal för över tjugo år sedan.

— The Wolf är en av giganterna i amerikansk musik, en av bluesens allra tyngsta och mest intensiva artister. Han är min idol, jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. He fuckin’ invented rock’n’roll! Jag har träffat honom en enda gång, det var på en jam session i New York. Jag hade med mig en sprillans ny Stratocaster-gitarr och när jag stötte på honom bakom scenen kunde jag inte låta bli att be honom spela på den. Varpå han vände sig om och fräste, med djupt mullrande röst: »Fuck off!«.

The Wolf lär dock vid ett senare tillfälle ha sagt till Bonnie Raitt att »the kid’s not bad«.

Allra bäst på debutplattan är »Strawberry Flats«; en tungt framrullande lägesbeskrivning, med lätt paranoida förtecken i den nästan dylanskt skruvade texten. Refrängen är en resignerad vädjan om en stunds respit: Let me come down where I won’t be a bother to no one… let me unwind… please give me a hole to recline in.

Andra plattan, »Sailing Shoes«, kom året därpå och är det första av gruppens mästerverk. Det är en platta som inte ett ögonblick tvekar om var den är på väg, som aldrig någonsin sätter en fot fel. Gruppens identitet är kristallklar, den står skriven i neon. Musiken låter inte som någon annans, melodierna och texterna är fullständigt organiska i sin sammansmältning och självklara bortom diskussion, som om de grävts upp ur marken. Alla lösa ändar i det amerikanska musikarvet knyts ihop och bandet spelar varje ton, tänjer varje paus och markerar rytmerna på ett sätt som utesluter alla andra alternativ. George dominerar totalt låtskrivandet — ett av plattans bästa spår skrevs tillsammans med barndomsvännen Martin Kibbee — och han sjunger både sina och Paynes låtar med total närvaro.

I jämförelse med vad övrigt som gjordes i soliga Kalifornien vid den tiden framstår plattan som stenhård, vindpinad och dränkt i regn. Och inte särskilt kommersiell. Amerikanska och europeiska kritiker föll omkull under tyngden av alla superlativ de staplade på plattan, men skivköparna hade blicken vänd på helt andra håll. Gruppen knakade i fogarna. Det ryktades om en konstellation med George, John Sebastian från Lovin’ Spoonful och en av Everly-bröderna, Phil. Något George senare avfärdade med att han »inte gav sig in i projekt som bara var motiverade av pengar«.

Estrada var trött på att svälta och avvek för en europaturné med Captain Beefheart och hans Magic Band. Han ersattes efter ett tag av basisten Kenny Gradney och slagverkaren Sam Clayton, som båda kom från gruppen bakom Delaney & Bonnie. En andra gitarrist, Paul Barrere, kompletterade den nya sättningen. Barrere hade redan 1969 sökt jobbet som basist i Feat, men inte fått det. Han har senare berättat att han under första året i gruppen tjänade mindre än han gjort åren innan som arbetslös.

Tillsammans gjorde man nu plattan »Dixie Chicken«, en kärleksförklaring till Söderns svettklibbiga musik och gruppens andra mästerverk. Med Gradney och Clayton, båda från New Orleans, i gruppen blev soundet ännu tätare och funkigare. Martin Kibbee återkom som medkompositör till det sensuella, frityrflottiga titelspåret och på »Fat Man in the Bathtub« tas New Orleans-funken till sin spets. Allt medan George staplar sexuella dubbelmeningar som den värste, kåtaste bluesman på trettiotalet.

Med Gloria Jones, Bonnie Bramlett och Bonnie Raitt i bakgrundskören stärktes soulinfluenserna och ett av plattans starkaste spår är en laddad version av Lee Dorseys »On Your Way Down«, som man plockat från en alldeles färsk Allen Toussaint-skriven singel. Den klarsynta moraliteten — om skivbranschen? — lockar ur Lowell en av hans bästa sånginsatser någonsin. I »Roll Um Easy« levererar han med hedonistiskt svedd röst, snyggt stödd av Danny Hutton från Three Dog Night, en makalös kärleksförklaring. Från att i större utsträckning ha glänst i rollen som oerhört känslig slidegitarrist var han nu på väg att etablera sig som innehavaren av en av rockens allra mest själfyllda röster.

Men publiken var kallsinnig, plattan såldes i knappt trettiotusen exemplar och Warner sa upp kontraktet. Hayward bröt upp, för att spela med Ike Turner. Han ersattes för ett tag med Fred White, från Donny Hathaways grupp, men inget kunde dölja att gruppen på nytt var i upplösningstillstånd. Payne hade flytt till The Doobie Brothers och George såg sig tvingad att om inte upplösa, så åtminstone tillfälligt lägga bandet på hyllan.

* * * * *

Själv jobbade han som producent — åt bland andra Bonnie Raitt och sånggruppen Howdy Moon — och använde ofta sina bandmedlemmar som studiomusiker. Anonymt gjorde man Robert Palmers »Sneakin’ Sally Through the Alley« i New Orleans, med Allen Toussaint och en kombination av Feat- och Meters-medlemmar i kompet. På egen hand eller i kombination med någon av de andra jobbade George som studiomusiker bakom bland andra Van Dyke Parks, John Cale, Carly Simon, Nilsson och Jimmy Webb. Det kanske mest minnesvärda inhoppet han gjorde under den här perioden var som lyhörd slidegitarrist på Etta James nervspända, erotiskt laddade version av Randy Newmans »Let’s Burn Down the Cornfield«.

Nästan ett år hade gått när Warner plötsligt insåg att man inte kunde låta ett prestigeladdat band som Little Feat glida ur händerna. Kontraktet förnyades, kopplat med ett solokontrakt för George, pengar skulle satsas på marknadsföring. Payne och Hayward kom tillbaka, men ställde krav om gruppdemokrati. Ett nytt album spelades in, i Blue Seas-studion i Baltimores hamn, på en pråm som skulle bli Lowells favorittillhåll. (När pråmen senare sjönk försvann en mängd av hans demoinspelningar, samt flera liveinspelningar från 1973, i djupet). Det tog bara två veckor att göra plattan, den gjordes nästan live i studion, knappt några pålägg gjordes i efterhand. George har själv kallat det ett »dokumentäralbum«.

»Feats Don’t Fail Me Now« är ett attackerande album, fyllt av ny energi. Materialet blev omgående basen i gruppens explosiva konsertrepertoar. Samtidigt visar plattan tydligt på den framtida sprickan i bandet, här finns några högst oroväckande svackor.

Billy Payne hade alltid haft ambitioner som gick på tvärs mot de Lowell hade om att söka det enkla och det direkta, att utveckla bluesens och countryns nakna formspråk utan att krångla till det. Payne hade en gång sökt sig till Kalifornien för att han mest av allt ville spela med sin idol, Frank Zappa. Att han hamnade i Little Feat var mer än något en slump. Payne ville skriva komplicerade, rytmiskt komplexa låtar och bli erkänd som en »riktig«, seriös instrumentalist. Kolla in hans irriterande synt-snirklande på »Kiss It Off« från »Dixie Chicken« för ett första varningstecken. På »Feats Don’t Fail Me Now« blommar hans dåliga sidor ut på »The Fan« — som George kämpat för att hålla utanför gruppens plattor ända sedan låten först dök upp vid inspelningarna för debuten — och i de instrumentala sektionerna av den onödiga nyinspelningen av »Tripe Face Boogie« från »Sailin’ Shoes«.

Plattans höjdpunkter får sökas på andra ställen. I den vansinnigt drivande öppningslåten »Rock and Roll Doctor«, skriven av George och Kibbee. I det sensuellt gungande titelspåret. I mästerverket »Spanish Moon«, ett särdeles lyckligt äktenskap mellan funk och voodoo-mystik, i en tät produktion signerad Van Dyke Parks.

Plattan sålde långt mer än vad någon av de tidigare hade gjort, och Feat hade vind i ryggen när de för första gången åkte till Europa. Men det var samtidigt en grupp på väg att delas i två fraktioner. Rädslan att George skulle lämna gruppen, och det växande hotet i hans allt mer accelererande kokain-intag, drev de andra musikerna allt mer mot Payne.

Tillbaka i USA kastade man sig direkt in i inspelningarna av ett nytt album. Men Lowells del i »The Last Record Album« skulle bli marginell, allt medan Payne och Barrere skulle stärka sina ställningar. Lowell, sjuk i gulsot och kreativt dränerad av sitt missbruk, vek sig för motståndet och presenterar sig blygsamt i omslagstexten som »the so-called producer slide guitar player who sings«. Han lyckades visserligen för andra plattan hålla undan Paynes urvattnade, sub-Steely Dan-aktiga »Front Page News«, men albumet är ändå märkligt profillöst. Barreres välkonstruerade och mycket effektiva poplåt »All That You Dream« är en stor del av den magra behållningen. Lowell sjunger den som om han verkligen älskar den. Själv har han få låtar på plattan, men den sorgset längtansfyllda »Long Distance Love« är utsökt. Och undrar ni vems ljuvliga tår det är han sjunger om i sista versen, så är det Linda Ronstadts.

I övrigt är det mörker. Paynes »Somebody’s Leavin’« låter som en sämre Eric Clapton-demo och hans synthesizer är över allt den inte borde vara. Hayward får sitt trumsolo.

Ännu sämre blev nästa platta, »Time Loves a Hero«. George verkar ha haft totalt stopp i låtskrivandet och hans två bidrag kan inte klassas som annat än lätt glömda bagateller. Man har den goda smaken att spela in Texas-artisten Terry Aliens »New Delhi Freight Train«, men Payne når absoluta botten med »Day At the Dog Races«, en mardröm för alla som en gång överlevt sjuttiotalets fusion-helvete. När gruppen gjorde låten under sina konserter brukade George lämna scenen i illa dold protest.

En kompis har berättat hur George under en Londonkonsert 1977 vände sig mot Payne, som just då gjorde sitt bästa för att trasa sönder »Dixie Chicken« med sin synthesizerakrobatik, och fräste: »Play some rock and roll for fuck’s Bake!«. Varpå Payne lämnade scenen. Och jag tänker på vad Lowell sagt till mig i vårt samtal bara två år tidigare:

— Mycket kan jag göra för pengar, men aldrig att jag skulle spela i ett band där man tjänar förmögenheter varje natt, men samtidigt hatar varandra.

Det fanns förstås andra anledningar än de musikaliska till att han allt mer drog sig undan. Han söp, han var trött och nerbruten, med en ignorerad och allt allvarligare gulsot, och han fortsatte blint sitt kokainmissbruk. Han vägrade att flyga med de andra i bandet och reste ofta mellan spelningarna i sin egen husbil. På den sista turnén med Little Feat orkade han helt enkelt inte sjunga mer än tre eller fyra låtar per konsert. Ibland inga alls.

Gruppen tycktes inte längre bry sig om huruvida han var med eller ej. Ändå verkade han tveka inför en solokarriär; som om han inte ville ge upp den bandkemi han fortfarande kunde höra eka genom huvudet, varje gång han plockade upp gitarren.

Tidigt 1979 gav Warner ändå ut en soloplatta med honom, som han beslöt kalla »Thanks I’ll Eat It Here«. Inspelningarna hade gjorts under tre år och musikerlistan är så lång att det nästan är lättare att tala om vilka Kalifornien-musiker som inte spelar på plattan. Själv kom han vid utgivningen inte längre ihåg vem som spelade vad och var. Han har själv skrivit få av låtarna, han spelar nästan ingen gitarr, men sjunger bättre än någonsin.

* * * * *

Det är ingen rakt igenom fulländad platta, men det faktum att det blev hans sista egna ger naturligtvis bristerna ett förlåtande sken. Inget kan emellertid skyla över att Van Dyke Parks-samarbetet »Cheek to Cheek« är charmigt, men lite lättviktigt eller att han ger sin tolkning av Ann Peebles »I Can’t Stand the Rain« ett allt för överlastat arrangemang. Han lyckas bättre med Allen Toussaint-låten »What Do You Want the Girl to Do«, som även Boz Scaggs hade gjort en utsökt version av ett par år tidigare. »Two Trains«, aldrig någon av hans allra bästa låtar, får en nytolkning som inte direkt lägger något nytt till originalet. »Honest Man«, samskriven med kompisen Fred Tackett, är emellertid övertygande vit-mans-funk och Tacketts »Find a River« är en dämpad ballad som inte hade skämt ut sig på »Sailin’ Shoes«. Men allra bäst är »20 Million Things«, en ljuvligt välskriven förlåt-mig-för-mina-brister-sång till sönerna Luke och Jed, två av hans fyra barn. If it’s fix a fence, fender dents, I’ve got lots of experience. Rents get spent and all the letters never written, that don’t get sent. It comes from confusion… all the things are left undone.

Parallellt med slutförandet av soloplattan hade George engagerat sig i två olika projekt. Dels hade han producerat och spelat på sångaren John Starlings platta »Long Time Gone«, en ljuvlig akustisk countryplatta med medverkan av bland andra Herb Pedersen och Emmylou Harris; dels hade han inlett inspelningen av ytterligare en Feat-platta, som aldrig blev färdig. Det sägs att George och Payne än en gång hade blivit ovänner om vilken inriktning musiken skulle ha.

På våren 1979 kom Payne och Barrere tillbaka efter en turné med Neil Youngs ex-flickvän Nicolette Larson och meddelade att nu fick det vara slut med Little Feat för deras del. Detta ledde i sin tur till att George, till viss del tvingad av skivbolaget, gav sig ut på en soloturné för att backa upp sin nyutkomna platta. I bandet fanns bland andra Fred Tackett. Turnén kantades av bra recensioner, men fick ett abrupt slut på förmiddagen den 29 juni. Kvällen innan hade man spelat i Washington, en konsert som också gått ut på radio. Platsen var Twin Bridges Hotel i Arlington, Virginia. På morgonen upptäckte hans fru Elizabeth att Lowell hade andningssvårigheter, men ändå inte gick att väcka. När han helt slutade andas tillkallades hjälp. Under några ögonblick kunde man känna svag puls, men alla upplivningsförsök var förgäves. Lowell George hade dött i en hjärtattack framkallad av kombinationen övervikt, massivt drogmissbruk och stora mängder antihistamin, som han försökt bota en besvärlig förkylning med. Den hotellpersonal som först kom till parets rum talade om stora mängder »vitt pulver« och diverse öppnade medicinburkar, men polis och ambulanspersonal fann inga som helst spår av något sådant. Rummet var »städat« innan de anlände.

Hans kropp forslades hem till Los Angeles och askan spreds senare över vågorna i Stilla Havet, från hans egen fiskebåt.

De övriga Feat-medlemmarna beslöt sig för att färdigställa den påbörjade LP:n. Gitarristerna Fred Tackett, David Lindley och Sneaky Pete Kleinow hjälpte till att fylla ut tomrummet efter George. »Down on the Farm« blev bättre än de två föregående Feat-albumen, men är ändå en platta med många och uppenbara brister. Materialet är blekt, produktionen bitvis tvivelaktig. Jag har till exempel svårt att tänka mig att George skulle ha godkänt Paynes banala syntslingor på hans countrybagatell »Six Feet of Snow«, skriven tillsammans med Keith Godchaux från Grateful Dead. Och jag tror definitivt att han skulle gett mer funk åt den liderliga historien om Miss Demeanor i »Kokomo«. Fast Lindleys slidegitarrspel på den låten är utsökt. »Front Page News« dyker upp till sist, med en ny George-förbättrad melodi, men fortfarande med för mycket Steely Dan i ljudbilden. Bäst är »Be One Now«, en enkel och okomplicerad hyllning till den allmängiltiga kärleken, skriven av George och Fred Tackett. De två avslutande spåren, utan medverkan av George, är inte ens värda att kommentera. Syftet må ha varit ädelt, men Lowell George hade förtjänat att tackas av med något mer värdigt. Kanske med alla de outgivna soloinspelningar Martin Kibbee påstår finns undanstoppade i arkiven.

Lowell George må ha bränt sitt ljus i båda ändarna, men i de inspelningar där han verkligen lyckades fokusera alla sina talanger med full kraft blir han en oantastlig, fullständigt tidlös musikskapare. Ett stort amerikanskt original. En briljant slidegitarrspelare, med en jazzmusikers känslighet i fingrarna och sann rock’n’roll-dynamik i anslaget. En sångare lika nyanserad och flexibel, men med Howlin’ Wolfs rastlösa ande hängande över axeln. En makalös låtskrivare, med ett sinne för det bisarra och det oväntade, som gör att hans bästa låtar fortfarande vecklar ut nya dimensioner.

Det var inte för inte som Jackson Browne döpte honom till »rockmusikens Orson Wells«. På ett yttre plan handlade hans låtar om klassiska amerikanska miljöer och människotyper. Det var drogade lastbilschaufförer, omtänksamma servitriser, pistolviftande desperados, sorgsna stripteasedansöser, smilande mexikaner. Det var skabbiga fik och sädiga barer; det var rock’n’roll i Memphis, synd i New Orleans och Söderns djupa mystik. Men mest av allt handlade nog hans musik ändå om Hollywood. Om kulissernas bländverk och bräcklighet, om drömmarna och besvikelserna, om illusionerna och det stora, hämningslösa partajet.


LITTLE FEAT behövs. Nu och alltid.


Lennart Persson

Filed under: Lennart Persson, POP #23, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: