THE CONFUSIONS
Six-O-Seven
Stockholm/PolyGram
Egendomligt. Här gör Confusions precis vad jag hoppades att de skulle göra efter förra albumet »Everyone’s Invited« och så blir resultatet trots det blekare.
Den plattan, precis som den här producerad av Peter Svensson från Cardigans, var en smått skamlöst Beatles-hyllande julgransplundring av skivstudion, där man grävde djupt i effektracksburken och inte lät en enda ratt förbli ovriden på mixerbordet.
Med några rejäla undantag, som klockrent försommarsoliga popstänkaren »Cornflake King«, kändes plattan lite överlastad i sin soundmässiga leklusta. Detta parat med de oblyga McCartney-hommagerna gav en onödigt lättviktig atmosfär till albumet. För det var ju inget snack om att Sundsvallskvartetten hade potential.
Nu har Peter Svensson och Confusions sångare och låtskrivare Mikael Andersson-Knut stramat åt soundet, hållit igen och låtit detaljerna bli effektfulla delar av helheten i stället för att som senast slåss om uppmärksamheten och stjäla utrymme för det väsentliga, texterna och melodierna. Det är värt applåder. Dessvärre faller konstruktionen på förvånansvärt tunna låtar.
»Six-O-Seven« fyller ut den fortfarande ganska markanta sextiotalskostymen med en gänglig kropp som sedan sist både dansat pogo till gamla new wave-singlar och kråmat sig som Bowie och Brett framför pojkrumsspegeln. Det är en platta av ett band som tveklöst älskar sin pop passionerat, och som uppenbarligen har denna kärlek som primär drivkraft. De är sämre på att blotta innerliga känslor eller berätta något och låter ibland som om de försöker bara för sakens skull. Jag kräver egentligen alls icke något sådant av den här sortens pop. Men har man inga sanningar som måste ned på pränt är det i regel bättre att rimma charmigt om cornflakeskungar än att krysta fram något och bara flyta spårlöst förbi.
Nu ska det sägas att Mikael Andersson-Knut har sina högst kännbara stunder också. Som avslutande »The Devil’s Undressed«, en stillsam, nära låt effektfullt inbäddad i en spejsad mix av gammal orgel och flippade analogsyntar. Eller »Together«, med en tuffare, mer lössläppt rockkänsla jag gärna hört mer av. Det blir nämligen fortfarande gärna lite hemvävt präktigt emellanåt.
Och då den där fina melodikänslan som lovade så gott senast inte glimmar till lika ofta här förvandlas delar av plattan till rena transportsträckor, eftersom norrlänningarna inte har någon större svängreserv att täcka upp med.
Jag vill inte döma ut Confusions, de kan säkert hitta alldeles rätt nästa gång.
Men då får de ändra attityd. I »Raining Cigarettes« heter det exempelvis »I suppose it’s true that whatever we do we’ll end up just like our parents«.
Riktigt bra pop brukar som bekant förmedla den rakt motsatta känslan.
Håkan Steen
Filed under: Album vol 2 #4, Betyg 05, Håkan Steen, Håkan Steen, THE CONFUSIONS
Tidskriften POP revisited 