Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: DA COCOA BROVAZ – Rude Awakening

DA COCOA BROVAZ

Rude Awakening

Duck Down/Virgin

Hur mycket jag än älskar hip hop så blir man ibland påmind om det absurda i att man sitter här hemma i Sverige och lyssnar på de svarta brödernas historier om sin vardag i Bucktown, New York.

För tre-fyra år sedan berättade duon Tek och Steele sina historier under namnet Smif-N-Wessun. De släppte sitt debutalbum »Dah Shinin’« och blev genast stämda av vapentillverkaren med samma namn som gruppen.

Tek och Steele blev ursinniga och tyckte att Smith & Wesson var idioter som inte trodde folk kunde skilja på en pickadoll och en rapgrupp.

Men för att slippa en mastig stämning bytte de kvickt namn till Da Cocoa Brovaz, innan någon hann undra varför de ursprungligen tog sitt namn från ett väldigt känt varumärke.

Och det första spåret på »Rude Awakening« handlar bara om hur arga de är på Smith & Wesson. Grrr.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att Da Cocoa Brovaz är lite löjliga.

På singeln »Spanish Harlem« går de över gränsen och blir Beavis & Butthead. Jag vet inte om ni sett avsnittet där deras spanskalärare ber Beavis säga en mening, vilken som helst, på spanska och Beavis svarar, efter några minuters betänketid:

— Ehh… could I have a taco, please?

Det är ett av de skojigaste avsnitten av Beavis & Butthead där Beavis strax senare överdoserar på socker och förvandlas till Cornholio. Men det hör inte hit.

Da Cocoa Brovaz och Hurricane G gör inte tecknade serier för MTV och när de i fyra minuter rabblar och rimmar varenda spanskt ord de kan komma på — »La Raza«, »Taco Bell«, »Burrito, por favor« — blir det bara fånigt.

Och eftersom Da Cocoa Brovaz gör det utan vare sig märkbar humor eller ironi blir resultatet mest korkat. Påstå gärna att jag har fel, ingen skulle bli gladare än jag. Men det sägs alldeles för sällan att riktigt stenkorkad hip hop kan få Yngwie Malmsteen att framstå som Oscar Wilde. Och då biter inga ursäkter om den fantastiska musiken, de coola samplingarna eller någon akademisk avhandling om svart gatukultur.

Så »Spanish Harlem« raserade alla förhoppningar jag må ha haft på »Rude Awakening«. Visst är det imponerande att reggaelegenden Eek-A-Mouse lånar ut sin stämma till »Memorial« och att Chef Raekwon representerar Wu-Tang i »Black Trump« men det ser mest bra ut på papper.

Och trots ett lån från Public Enemy — och Joe Quarterman — i »Losing My Mind« och en karakteristiskt felstavad men ändå oväntad hyllning till poeten Myah Angeloo (sic) är det alldeles för ofta som min nyfikenhet för Da Cocoa Brovaz nästa vers handlar mer om voyerism än om kärlek.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Andres Lokko, Betyg 04, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: