JANET JACKSON
The Velvet Rope
Virgin
1984 var Janet Jackson också känd som Chleo Hewitt, en av de colgate-leende, spagathoppande kidsen i »Fame«. Hon tassade runt bland Leroy Johnson, Danny Amatullo och de andra eleverna på New York School of Performing Arts. Bilder från TV-serien matas fram i huvudet av »Every Time«, en pianosnyftare på Janets nya album. Det lät likadant när Chleo satt ensam i skolans nedsläckta aula, som någon elev alltid gjorde i varje avsnitt, och sjöng ballader om svek och självförtroende. Jag har alltid föredragit den oskuldsfulla Fame-Janet framför hennes mer brunstiga skepnader. Den Janet som sjöng superballaden »Again« satt också i en tom aula.
Å andra sidan var tuggummi-Janet som gjorde »Nasty« inte heller så dum. Jag gillade till och med nazi-Janet och ridstövelfunken på »Rhythm Nation 1814«.
Nu får vi afro-Janet som söker sina svarta rötter, diggar A Tribe Called Quest och bär en frisyr som inte är hämtad från Kenya utan direkt från »Fragglarna«. Hennes sjunde album »The Velvet Rope« är ännu en maffig produktion av Jimmy Jam och Terry Lewis, Minneapolis stormrika funkmästare, och förmodligen hennes mest ambitiösa skiva någonsin. Den gapar i alla fall efter mycket. Janet vill erövra ny, musikalisk mark, behålla de gamla balladfansen och ge några vattniga »all you need is love«-lösningar på världens problem.
Därför måste vi stå ut med den tama drum’n’bass-pastischen »Empty« där hon viskar några romantiska rader om virtual reality. Och »Free Xone«, en »vågad« låt mot homofobi, som kraschlandar i elektrofunk à la Grandmaster Flash, storbandsjazz, samplingar från »Tighten Up« med Archie Bell And The Drells och Madonna-flåsig pratsång. Det är luxuöst mixat och urtråkigt. Ett femminutersjam som bara snurrar runt och kostar snuskigt mycket pengar.
Skivan fastnar ofta i liknande vakuum av inbillad kreativitet. Jam och Lewis är sämst när de försöker experimentera med scratch, distad sång och störiga samplingar. Det låter ändå som Disney-uppmjukningar av något hippare och elakare.
Janet övertygar först när de ger henne ett par enkla men effektiva swingbeatnummer. Rod Stewart-covern »Tonight’s the Night« är en rejäl höftrullare. »Go Deep« har drypande fet bas som mjukar upp de stelaste leder. Titelspåret tangerar också en sensuell ton, men sänks av tafatta breakbeats och Vanessa Maes onödiga fiolgnissel.
Mot slutet av skivan radar man upp en serie ballader med »Every Time« och »Anything« som största ögonblick. Ljuset släcks i aulan och allt är bedårande vackert.
»The Velvet Rope« ges också stjärnglans av en snabb låt. Harpor vispar igång »Together Again« och dess härliga discobeat. Janet sjunger om vänner som dött i AIDS — utan några billiga tårar, bara ärligt och stolt — medan refrängen stiger till samma klassiska pophimmel som Madonnas »True Blue«.
Fredrik Strage
Filed under: Album vol 2 #2, Betyg 06, Fredrik Strage, Fredrik Strage, JANET JACKSON
Tidskriften POP revisited 