Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Album: JAY-Z – In My Lifetime… Vol 1

JAY-Z

In My Lifetime… Vol 1

Roc-A-Fella/BMG

»Ain’t No Nigga« med Jay-Z var fjolårets bästa singel vid sidan av »Woo-Hah!(Got You All in Check)« med Busta Rhymes. På sätt och vis var denna singel också den något försenade uppföljaren till Big Joe Turners »Shake, Rattle and Roll« från 1954. Det var musik så svart och sexuellt laddad att vanliga radiostationer inte vågade spelade den. »Shake, Rattle and Roll« blev inte en hit förrän Bill Haley kastrerade den. »Ain’t No Nigga« blev inte hit förrän någon redigerat bort alla snuskiga ord och lanserat låten på ett Eddie Murphy-soundtrack.

När Big Joe Turner gjorde sin inspelning fanns varken orden rock’n’roll eller soul utan bara rhythm’n’blues. Denna genrebeteckning har under nittiotalet återanvänts och förkortats till R&B. Under denna process har dock själva grundbetydelsen i ordet urvattnats betänkligt. Om Toni Braxton anses vara R&B är Barbra Streisand digital hardcore. Men när Jay-Z och Foxy Brown utmanade varandra i »Ain’t No Nigga« särade de på bokstäverna i denna förkortning. De tänjde i stället ut R&B till vad Big Joe Turner egentligen stod för — rytm och blues.

Med tanke på att många hip hop-artister nu för tiden har en livslängd på ett eller högst två album är det med viss ängslighet jag närmar mig Jay-Z:s nya album. Debuten »Reasonable Doubt« visade sig vara ett förbluffande bra album rätt igenom. »Ain’t No Nigga« var givetvis i särklass men här fanns även minst fyra-fem värdiga uppföljare. Jay-Z var inte Guds bästa barn — sällan har ett album varit lika späckat av fördomar och hyllningar till hallickliv och massivt drogintag — men han visste vad han behövde veta för att bli en bra artist. Han visste hur man kombinerar rytm och blues.

Att uppföljaren »In My Lifetime« kommer att bli en mångmiljonsäljare i USA framgår redan efter de fyra första spåren. Först ett intro med ett beat man gladeligen skulle kunna haft på repeat i timmar. Därefter två saftiga och oemotståndliga — ja, du har gissat rätt — köttiga covers som hela världen kommer att tugga i sig. Suck. Stor suck. Jay-Z kommer dock delvis undan med att han åtminstone väljer någorlunda oväntade låtar att likplundra. Redan »Ain’t No Nigga« var en smygcover. En maskerad variant på »Ain’t No Woman (Like the One I’ve Got)«, en oförtjänt bortglömd Four Tops-låt från 1973.

På nya albumet chockar Jay-Z med att locka ned det gamla Eagles-spöket Glenn Frey från vinden. »The City Is Mine« bygger just på Glenn Freys rätt förfärliga solosingel »You Belong to the City«, men Jay-Z plockar fram guldspray ur graffitilådan och förgyller den till oigenkännlighet.

Därefter tar Jay-Z hjälp av Lil’ Kim och hitmaskinen — ja, du har gissat rätt igen — Sean »Puff Daddy« Combs. Tillsammans gör de en cover på The Waitresses blygsamma åttiotalshit »I Know What Boys Like« som kommer att toppa USA-listan innan året är slut. Trivia: The Waitresses var ett vitt funkband på Ze Records med Billy Ficca från Television på trummor.

Trots att »In My Lifetime« är betydligt mer insmickrande än debuten har Jay-Z lyckats behålla sin särart. Det finns alldeles för många rappare som tar sig själva på alldeles för stort allvar, men Jay-Z har humor. Hans enda ambition (bortsett från att tjäna så mycket pengar som möjligt) är att ha kul — och det har han också. Fast det finns tyvärr ingen låt på detta album som kan få mig att börja svamla om gamla inspelningar från 1954.

Jan Gradvall

Filed under: Album vol 2 #2, Betyg 07, Jan Gradvall, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: