[POP #19] Lou Reed, Sister Ray Management. Manhattan. New York.

SISTER RAY MANAGEMENT. MANHATTAN. NEW YORK.

JAG KAN INTE ERINRA MIG att jag någonsin tidigare varit rädd inför en intervju. Jag har varit nervös; vid något enstaka tillfälle till och med så nervös att ledbanden i knäna mjuknat. Men inte rädd. Inte ens för Ulf Lundell. I receptionen på Sister Ray Management i Soho på södra Manhattan är det emellertid just rädsla som fyller mig. Fysisk fruktan. Kanske kan det rent av beskrivas som skräck.

Någonstans i skuggorna längst in i det rymliga kontoret, bortanför raden av skrivbord där allvarsamma sekreterare i mörka kläder sitter och skriver på datorer eller talar lågmält i telefon, väntar mannen de kallar The Rock’n’Roll Animal. Lou Reed. Han ska inte, som de intervjuoffer inför vilka jag tidigare darrat en smula, vara besvärlig. Inte tjurig. Inte tillknäppt. Han ska vara helt vidrig. Samstämmiga rykten skvallrar om en inbiten misantrop med ett ego lika stort som Klippiga Bergen och ett journalistförakt lika djupt som Grand Canyon. I Victor Bockris utmärkta biografi, »Transformer«, återges flera episoder då den 54-årige amerikanen fullkomligen slaktar försynta små reportrar. Det räcker i vissa fall med en helt oansenlig synpunkt om andra artister eller konstnärer för att bli hotad med fysiskt våld. Åt Bockris själv vrålar han vid ett tillfälle, då denne haft fräckheten att ifrågasätta en författare Reed gillar:

— Tänk om du någon gång i livet utvecklade något slags intelligens. Det skulle vara jävligt intressant att få uppleva. Du är obegripligt dum!

Och då ska Bockris ändå tillhöra vänkretsen.

Jag föreställer mig med fasa hur jag redan i hälsningsögonblicket slinter med min klumpiga tunga och sekunden senare kastas ut genom fönstret och störtar mot Broadways skrovliga asfalt åtta våningar ner.

Men dit är det ännu en stund.

Först ska jag sitta på en stol i receptionen och lyssna på psykopatens skiva, »Set the Twilight Reeling« — grundligt. Jag har visserligen redan hört den, många gånger om. Men bara på kassett. Det duger inte, tycker Lou. Hans musik ska höras på CD, annars går nyanser och färger i ljudbilden förlorade. Så jag blir beordrad att infinna mig en timme innan utsatt tid, helst med CD-freestyle. Självfallet hör jag ingen större skillnad. Det är samma skiva på CD som på kassett, även ljudmässigt. Men jag lyssnar uppmärksamt ändå, om inte annat för att en av sekreterarna kastar stränga blickar åt mitt håll med jämna mellanrum.

Lokalen är som ett monument över, eller möjligen en hyllning till, rock’n’roll-djuret. På väggarna hänger guld- och platinaskivor från mannens hela, drygt 30 år långa, karriär. Strax ovanför mitt huvud ser jag exempelvis guldutmärkelsen för Velvets första, den monumentala banan-LP:n. Där finns också en rad porträtt av stjärnan, bland annat ett på vilket han — om jag inte ser alldeles fel — flankeras av David Bowie. Dessutom har någon faktiskt slängt upp ett Warhol-original. Det hänger på en helt vit vägg mitt emot sekreterarbåsen och det begrundar jag så ingående att min bistra övervakare börjar harkla sig. Jag återvänder hastigt till skivanalysen.

»Set the Twilight Reeling« är den första Lou Reed-plattan sedan 1986 års »Mistral« som inte kretsar kring ett tydligt, enhetligt tema. På de tre verk han spelat in däremellan — »New York«, »Songs For Drella« och mästerliga »Magic and Loss« — har sångerna ingått i ambitiösa cykler om staden New York, Andy Warhol respektive döden. På nya skivan är dramatiken inte lika tät, allvaret inte lika tungt, trots att Velvet-basisten Sterling Morrisons inte alls särskilt avlägsna bortgång avhandlas i en sång. Låtarna är av varierande kvalitet. Några känns tämligen anonyma, men det finns också en handfull riktigt starka nummer. Det gäller framför allt den funkiga soulparafrasen »NYC Man«.

Det är den jag lyssnar på när skivbolagsmannen kommer och rycker lurarna av mig.

— Det är dags, förkunnar han.

Pulsen ökar dramatiskt. Andningen praktiskt taget upphör. Svettdroppar stora som olympiska simbassänger bryter fram i pannan. Nu finns det ingen återvändo. Jag lotsas förbi sekreterarnas lilla kontorslandskap, runt en elegant soffgrupp intill fönstersmygen och så rakt vänsterut, in genom dörrarna till ett stort, svalt rum längst ini lokalen. Jag har kommit till direktörsvåningen. Och där, bakom ett stort skrivbord i mörkt trä, sitter han.

* * * * *

Lou Reed. Legenden. The Rock’n’Roll Animal.

Han är enkelt klädd i svarta jeans och gul, ledig bomullsskjorta. På fötterna sitter ett par slitna sneakers. Den famösa comebackfrisyr han till omvärldens förundran uppträdde i under nittiotalets första år är ersatt av ett trassligt, till synes oorganiserat burr. Få torde ha något att invända.

— Hej, det är jag som är Lou, säger han och sträcker fram en näve.

Till min förvåning har han ett slappt och fuktigt handslag. Jag hade förväntat mig raka motsatsen. Blicken tyder på det. Den mörka, hårda, obehagligt genomträngande blicken.

På bordsskivan framför sig har han en Powerbook, en telefon och ett anteckningsblock med linjerat papper. I övrigt är där tomt. Det är det på väggarna också, sånär som på ett par litografier och en liten bokhylla. I den finns några tidskrifter, en bunt CD-askar, en underlig skulptur samt ett inramat foto av Doc Pomus, låtskrivargiganten vars bortgång är själva utgångspunkten för grubblerierna på »Magic and Loss«.

— Det är Doc va, säger jag och pekar på bilden. Innan jag hinner avsluta den korta meningen inser jag mitt misstag. Det är förmodligen någon helt annan. Någon Lou kräver att alla i omgivningen ska känna till. Nu får han ett raseriutbrott och slänger ut mig genom det där fönstret.

Men min förmodade baneman bara nickar och grymtar jakande.

En stor man.

— En mycket stor man. Jag saknar honom fortfarande väldigt mycket. Både privat och professionellt.

En lovande öppning. Men något i den knarriga, entoniga rösten skrämmer. Något på en gång avmätt och vaksamt. Ännu finns inga skäl att slappna av. Jag sväljer hårt och fortsätter.

Så… vad kan du berätta om nya skivan? Vad har du haft för intentioner?

— Jag såg de tre föregående albumen, »New York«, »Songs For Drella« och »Magic and Loss«, som delar av en trilogi. Och med »Magic…« fullbordades den trilogin. Så när den så att säga sjunkit undan gällde det att ta ut en ny riktning. Jag frågade mig själv var jag skulle ta vägen. Den här skivan är det självklara svaret.

Och?

— Det handlar framför allt om gitarrer. Jag har en väldig massa gitarrer och förstärkare med olika egenskaper och jag ville ha möjlighet att utnyttja så många som möjligt. Men för att det ska vara någon poäng med att använda olika sorter av samma instrument måste man vara säker på att man kan separera alla nyanser och färger och det kräver oerhört noggranna inspelningar. Gör man en vanlig konventionell inspelning hjälper det inte hur säregen ton gitarren har — allting låter likadant. Så jag och mina medarbetare fick ägna åtskillig tid och energi åt att tänka ut hur vi skulle göra. Det tog två och ett halvt år.

Säger Lou Reed och sedan fortsätter han orera om inspelningar och mikrofoner och ljudbilder och det är ärligt talat ganska tråkigt. Visserligen släpper min skräck en aning, för den där vaksamma rösten mjuknar i takt med att han får fördjupa sig i sin teknik. Han är inte precis trevlig, han inbjuder absolut inte till någon avslappnad konversation och han tänker knappast dra några roliga historier. Men uppenbarligen planerar han inte heller att dra kniv. Jag får finnas. Och ändå skruvar jag på mig.

Det är ju Lou Reed som sitter mitt emot. En skräckinjagande journalistdödare men också en legend. En rock’n’roll-ikon. En av de allra största. Han bildade och ledde Velvet Underground, med all rätt beskrivet som det näst mest nyskapande och inflytelserika bandet i rockhistorien. Gruppens största klassiker — »Heroin«, »Sweet Jane«, »Waiting For My Man« och »Venus in Furs« — bär alla Reeds signum. Han har därefter odlat en solokarriär som inte alltid applåderats men ofta innehållit storartade moment. Det har funnits ögonblick då han mer framgångsrikt än någon annan förenat rockmusikens nerv och naiva urkraft med en komplexitet och ett psykologiskt djup man vanligtvis bara hittar i litteraturen och filmkonsten. Det har funnits andra ögonblick då han givit gestalt åt hänsynslöst privata psykodramer, så mardrömslikt svarta att avgrunden öppnats i skivplasten. Och så har det funnits några ögonblick när han rockat som satan också.

Samtidigt är Reed tillsammans med Iggy Pop den som drivit den dekadenta delen av rockmyten allra längst. En stor del av sjuttiotalet genomlevde den judiske särlingen parallellt som upphöjd stjärna på Manhattans jetset-himmel och som heroinklunkande, promiskuös läderhomo med nazistsympatier och en extrem fixering vid våld och ondska. Enligt vissa bedömare enbart för att provocera mamma Toby och pappa Sidney, de som i tidiga år hade skickat sin besvärlige son till mentalsjukhuset Creedmore och tvingat honom att genomgå elchockterapi.

Med en sådan vill man diskutera annat än teknik.

— Jag tror att nya skivan handlar om förändring.

Jag kan bara komma på en låt där du direkt sjunger om förändring och det är »Trade In«.

— Det kan nog stämma.

Vad är det du vill byta?

— Jag har ibland känt att jag skulle vilja byta till mig en nyare, bättre modell av mig själv. Från början utlöstes tanken faktiskt av min dåliga rygg. Jag har burit så förbannat mycket musikutrustning genom åren att jag slitit ut ryggen. Likafullt har jag fortsatt bära. Man är ju man och tänker att, fuck, det här har jag alltid klarat och så lyfter man igen och — pang. Plötsligt kan man inte röra sig. Det hände och jag började längta efter en ny, yngre, frisk rygg. Som din.

Nja… den skulle du inte ha någon större glädje av.

— Alla roadies är unga. Det beror på att de inte hinner bli särskilt gamla innan deras ryggar säckar ihop.

Jag trodde du var trött på myten och ville byta bort »figuren« Lou Reed.

— Den där myten vet jag inte så mycket om för jag undviker att läsa det som skrivs om mig. Men visst, det finns en privatare dimension också. Det handlar inte bara om min rygg. Jag önskar ibland att jag inte var så här, att jag kunde börja om från början, att jag fick en ny chans, att jag var djärvare och smartare och coolare och bättre på det jag gör. Jag tror det är en tanke alla människor tänker vid en viss tidpunkt i sina liv. Sedan finns det ytterligare en dimension. Den lyder: »by the way, jag önskar dig också«. Ja, inte dig Per, men… ja, du hajar.

En av textraderna i låten går: »Spent a lifetime talking to assholes«.

— Ja, jag är ju involverad i musikbranschen. Då brukar man känna så. Gör inte du?

Plötsligt ringer telefonen. Reed svarar, lyssnar ett par ögonblick och börjar sedan skrika: »Fuck you Ray, fuck you«. Såvitt jag förstår handlar det om några detaljer i kontraktet för en kommande spelning. När han lagt på ber han om ursäkt och ropar åt sekreterarna att inte släppa igenom fler samtal under vårt möte.

— Jag gör ju en intervju med Sverige!

Apropå musikbranschen och dess assholes, kan du verkligen ge ut en låt som »Sex With Your Parents« utan att få problem med skivbolaget?

— Den är ju redan utgiven så det är lite sent att börja bråka, men faktum är att de stött mig hela vägen den här gången, även när det gäller »Sex With Your Parents«. De tycker det är en rolig låt.

Jo, den är väldigt skoj.

— Det fattar även skivbolagsmänniskor. De är faktiskt inte alldeles dumma i huvudet.

Det är möjligt, men amerikanska skivbolag har ibland uppträtt väldigt fegt och trångsynt.

— Åh, visst. Jag har drabbats flera gånger. Det har varit några riktigt korkade debatter genom åren. Som när jag gjorde skivan »New Sensations« till exempel. Då ville jag posera med en joystick på omslaget, och skivbolaget sa att det väl gick an, bara jag höll den i ansiktshöjd. Annars skulle det bli en obscen bild.

Hurså?

— De tyckte joysticken påminde om en kuk.

Jisses.

— Hur bemöter man sådant? Vad i herrans namn säger man? Mer än »go fuck yourself«. Det var inte värt att bråka om. Gäller det musiken kan jag ta vilka konflikter som helst, men ett omslag… skitsamma, om nu de man tvingas jobba med är så enfaldiga och bigotta får det vara.

Låt oss gå vidare. Jag tycker att »NYC Man« är bästa låten på nya skivan. Håller du med?

— Tja, det är en av de bästa.

Det är nästan en soullåt, är det inte?

— Den har sådana moment, ja. New York-funk kan vi väl kalla det.

Jag kan absolut höra den framföras av någon svart sångare. Som… ja, säg Al Green.

— Oj… det vore nåt. Jag önskar verkligen han ville göra en cover på den. Al är bäst. Jag har sett honom live ett par gånger och de konserterna hör till mina absolut största musikupplevelser. Vilken sanslöst stor sångare…

Svart musik ligger dig över huvud taget varmt om hjärtat, eller hur?

— Det har den alltid gjort. Det var svart musik jag växte upp med, framför allt doo wop, och det är fortfarande svart musik jag söker mig till när jag behöver själslig näring.

Jag kommer mig aldrig för att fråga om det stämmer att han bar svart armbindel i skolan dagarna efter att Johnny Ace skjutit sig, i december 1954, men så passionerat förälskad lär den unge Reed ha varit i de svarta brödernas sväng — trots att han själv levde i vit, judisk medelklassidyll. Och hur konstigt det än kan låta i öronen på den som ser Velvet Underground som det stora vita slagskeppet så satte denna passion ganska stor prägel på Velvets musik. Lou Reed gick in i detta sitt första och enda bandprojekt med föresatsen att förena den själ han såg i sin älskade R&B med det intellektuella omfång han såg i sin lika älskade litteratur. Clyde McPhatter och Shakespeare borde mötas, tyckte han. Sedan krockade de ambitionerna med John Cales erfarenheter från den klassiska musiken och med de övriga medlemmarnas tekniska brister och ur de krockarna uppstod, något förenklat, världens bästa rock’n’roll-band.

Du sjunger i »NYC Man« att du fortfarande älskar New York. Är det så?

— Jag bor ju kvar och ska man bo i New York måste man nog älska staden.

Men du har varit här i… vad är det, trettio år?

— Mer.

Förlorar man inte perspektiven då? Börjar man inte ta saker för givna, alla de saker man en gång förälskade sig i?

— Jag tar ingenting för givet och varje gång jag återvänder efter resor inser jag varför. Ibland när jag åker tackar jag gud att jag får lämna stan. Det förbannade New York är fullständigt sinnessjukt, tänker jag. Varför bor jag kvar. Hoppas hela helvetet ramlar ut i havet och försvinner. Men så kommer jag tillbaka och det är… wow. Bara att beställa hem kinamat känns fantastiskt. Det gäller bara att komma ihåg att New York inte är en stad där man bör begå några misstag. Priset är för högt.

Vad är det du saknar när du är borta?

— Människorna. Maten. Biograferna. Energin. Allting. Det är en fantastisk stad. Men vi har ofantliga problem. Det är bara att titta ut genom fönstret så ser du… tusentals psykiskt sjuka människor går och drar längs gatorna.

Tack vare Reagan.

— Tack vare Reagan, ja. Det var han som stängde mentalsjukhusen och slängde ut dem på gatan. Nästan alla problem i det här landet bottnar i den politik som fördes när han och hans undersåtar satt vid makten.

Nu håller samma slags människor på att ta över igen, vilket du sjunger om i »Sex With Your Parents«. Det är ett frontalangrepp mot de extrema högerkrafterna.

— Ja, de där människorna skrämmer, för att inte säga äcklar, mig. Men vi får väl se om de verkligen tar över. De lyckades lägga kongressen under sig och om de nu också erövrar Vita Huset har de total kontroll. Men tillåt mig tvivla. När de genomsnittliga väljarna får klart för sig vilka de här typerna verkligen är, vad de vill och hur det kommer att drabba medelamerikanen drar de nog öronen åt sig. Om de tycker att det viktigaste som finns är att sådana som jag får lägre skatt så… kör på. Men jag inbillar mig att de flesta egentligen har andra prioriteringar.

Jag tycker att det finns rent fascistoida drag hos den senaste vågens republikaner. Jag tänker på en sådan som Buchanan.

— Han är onekligen extremt långt ut på högerkanten. Normalt skulle man skratta åt en sådan snubbe, men nu firar han ju faktiskt stora framgångar, vilket skrämmer oerhört. Vi talar om en kille som vill censurera skivor och skicka militär till gränsen för att skjuta på fattiga flyktingar. Fast när det kommer till kritan tror jag ärligt talat inte att han har en chans. Han gör nog mer skada än nytta för det där partiet. Han säger ju det de andra bara vågar tänka. Han hycklar inte. Men vald? Aldrig.

Röstade du på Clinton?

— Ja, som det minst dåliga av två usla alternativ. Jag gillar honom inte. Han har svikit vartenda löfte han gav. Så fort någon opponerat sig har han böjt sig. Vilket Bush påstod att han skulle göra och… ja, det var ju sant. A andra sidan har han från dag ett varit utsatt för besinningslösa angrepp. Det är egendomligt, ingen angrep Reagan tillnärmelsevis så hårt och den fan sålde vapen till Iran. I skuggan av ett sådant brott blir Clintons handlingar ganska harmlösa. Men du vet, Reagan var en trevlig man. En charmig snubbe. Jag har flera vänner som träffat honom och alla tycker han är så jävla underbar. Rolig och varm, säger dom. Han var skådespelare, säger jag, och skådespelare ska klara av att gestalta sådana egenskaper. Fast det är väl lika med alla politiker, de måste kunna framställa sig själva som fina och trevliga om de vill överleva.

I USA, kanske. I Europa har vi haft en del arroganta politiker som ändå uppskattats för det de uträttat. Som Palme i Sverige?

— Ja, jag vet inte. Jag är ju rädd för Sverige.

Visst, ja.

— Du har sett »Blue in the Face«?

Alla svenskar har sett Rädd-för-Sverige-episoden. Den har visats på TV.

— Den har vad?

Den har visats på TV, i en av de största kanalerna.

— Du skojar… De har visat den på TV? Det är ju helt fantastiskt.

Det här ämnet har senare orsakat svenska journalister vissa problem, men jag har turen att vara först med upplysningen och tro det den som vill, men Lou Reed skrattar. Högt och länge.

— Min gud, tjuter han! Fattar folk att det är ett skämt?

Du kan ju alltid hoppas.

— Herregud, vad har jag gjort. Faktum är att jag via Paul Auster fick ett brev från svenska FN-konsulatet. Det var adresserat till The man who’s afraid of Sweden… Men det kanske är ett bättre epitet än Rock’n’Roll Animal. Jag ska nog marknadsföra mig med det.

Mannen som enligt ryktet aldrig ler slutar inte skratta förrän jag för Velvet Undergrounds återförening för två år sedan på tal. Den är han inte lika road av att prata om, den misslyckades ju ganska kapitalt. Enligt Reed för att de tre medmusikanterna var så stelbenta, enligt de tre medmusikanterna för att Reed uppförde sig som en diktator. I vilket fall slutade hela kalaset med ett rätt så definitivt »fuck you« i John Cales faxmaskin.

Och nu är det över för alltid.

— Ja, Sterling är ju död, konstaterar Reed kort, därmed kan det aldrig mer bli tal om någon återförening.

Sedan börjar han tala om »Magic and Loss«.

— Den plattan fick aldrig den chans den förtjänade.

Håller med. Jag tycker den är en av nittiotalets mest underskattade skivor.

— Vänligt av dig att säga. Problemet var att den tillskrevs ett tungsinne den inte innehöll, folk skrämdes på förhand bort av något som inte fanns där. Den behandlar ett allvarligt ämne, men är inte becksvart. Den kan faktiskt vara till tröst. Den kan hjälpa dig att ta dig igenom vissa svåra erfarenheter och komma ut med nya, positiva perspektiv. Dessutom är musiken väldigt vacker.

Den inbegriper också en värme och en medkänsla som kontrasterar ganska starkt mot bilden av dig som en ondskefull man.

— Ha ha… ja, det är nog sant. Mitt mål var att skapa något som kan få människor att känna sig mindre ensamma. Och jag tycker att jag lyckades. Jag är inte så pretentiös att jag tror att jag är den ende som tänkt de tankar jag uttrycker på »Magic and Loss«, men det finns inte så mycket annat att lyssna på som berör de här sakerna.

Något helt annat: du sa en gång att Phil Spector borde erkännas som poet och få de priser som i stället tilldelas en massa praktnollor.

— Jag tyckte att man borde inse den betydelse Spector haft. Men inte inom poesin, kanske. Jag tycker nog inte att Phil Spector ska få ett poesipris. Han har redan fått ett rock’n’roll-pris, det är där han hör hemma. I rocken. Jag tycker inte att hans texter är poetiska, inte i den formella meningen. Men han lyckades kommunicera med människor, med en stor dos underbar energi och oförglömliga melodier som människor fortfarande lyssnar på. Som »Da Doo Ron Ron«… ja, förresten: »Da Doo Ron Ron« är nog ändå rätt poetisk. »I met him on a sunday and my heart stood still, Da doo ron ron«… Mmm, det sitter i ryggraden.

Tidigare har du framhållit Righteous Brothers »You’ve Lost That Lovin’ Feeling« som den bästa låt som spelats in.

— Det är definitivt en av de allra största, fullständigt magisk. Men om jag måste utse en enda låt blir det en annan. Lorraine Ellisons »Stay With Me«. Det är världshistoriens främsta låt. Vänta, jag ska skriva ner namnet åt dig…

Han tar upp en blyertspenna och skriver, tydligt, på ett gult A4-ark: Lorraine Ellison, »Stay With Me«.

— Här, säger han och räcker över papperet, nu går du ut och köper singeln, lova mig det.

Sedan är intervjun över. Lou Reed tar i hand och tackar för pratstunden.

Jag tar min bandspelare och går. Precis innan jag slår igen ytterdörren ropar han, så det ekar genom kontoret.

— Lorraine Ellison… glöm det inte.

---

Per Bjurman

Filed under: Per Bjurman, POP #19, Lou Reed, Per Bjurman