Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Lou Reed, Sheraton Hotel. Stockholm.

INTERVJU 2. SHERATON HOTEL. STOCKHOLM.

ANDRES LOKKO: Mr Reed! Jag skulle vilja tala med er om vad som får er att ticka, vad ni inspireras av, era favoritskivor och er samling med doo wop-singlar.

LOU REED: Uhum. Hur länge måste vi hålla på?

Ungefär fyrtio minuter.

— Uhum.

Du har flera gånger sagt att det är tragiskt att Europa alltid har värnat mycket mer om den amerikanska rock’n’rollens pionjärer än vad USA har gjort.

— Jag sade det specifikt om min vän Doc Pomus. Har du förresten hört de där låtarna som Doc skrev tillsammans med Brian Wilson strax innan han dog?

Nej, det har jag inte. Men det låter ju fantastiskt.

— Det var en kuggfråga.

Okej.

— Har du hört Junior Brown?

Hillbillygitarristen?

— Just det. Du vet vem det är?

Ja.

— Bra. För jag vill inte sitta här och tala om saker jag älskar och bryr mig om om jag måste förklara vem Ray Charles är. Eller vem jag nu pratar om.

Jag förstår.

— Så för att återgå till din första fråga; jag har inte den blekaste aning om varför det är så. Det känns väldigt udda. Men situationen nu är väl densamma för både kultur och musik som för de amerikanska jazzmusiker som emigrerade till Paris och Köpenhamn på sextiotalet. Och vem hade trott att de skulle hamna där? Jag vet inte varför det är så. Det kan ha med amerikansk radio att göra. Den har alltid varit segregerad och är det fortfarande. Att kunna knäppa på radion och bli överraskad, att få höra jazz, hip hop, rock, opera och folkmusik i en salig blandning är helt enkelt en utopi i USA. Inte ens på collegeradion, som ju påstår sig vara så fördomsfri och eklektisk, överraskar. Fast det har ju öppnats många bluesklubbar på sistone, men där jag bor är det å andra sidan väldigt många jazzklubbar som samtidigt har fått stänga.

Finns det några skivor som du alltid tar med dig när du åker på turné?

— Nej. Jag älskar däremot att få kassetter av folk. Det är något av det bästa som finns när någon säger att jag bara måste höra det ena eller det andra och trycker en tape i näven på mig… På en av de där kassetterna låg det en sång med just Junior Brown och skulle jag spela den för dig skulle du tappa hakan. Jag lovar. Strax efteråt uppträdde jag i en stor skivaffär hemma i New York och frågade personalen om de hade några plattor med Junior Brown. Det hade de. Och han är den bästa gitarrist jag hört på år och dar. Helt fantastisk. Jimmy Vaughans senaste album är makalöst. Det har jag spelat sönder. Men jag tar aldrig med mig skivor hemifrån när jag åker iväg någonstans. Dessutom finns det ju till och med en massa flygbolag som inte tillåter att man har på sig sin Walkman för att det stör kontakten med kontrolltornet. Eller vad det nu är.

Du har alltid talat dig varm för vokala harmonier i femtiotalets doo wop.

— Musiken jag gör är i grunden alltid blues. Det har den alltid varit. Blues och rockabilly. Och därmed också doo wop.

Vilka var de allra första skivor du köpte?

— Fats Domino och Little Richard.

Vilka är de bästa sånger som skrivits om New York?

— Som jag inte har skrivit själv? Jag kommer genast att tänka på Bertold Brecht och Kurt Weil. Det de har skrivit om storstäder, om världsmetropoler, fångar nog fortfarande det New York jag ser omkring mig bättre än något annat.

När började du lyssna på Brecht och Weil?

— Det var länge, länge sedan. Men för ungefär tio år sedan träffade jag Hal Willner som höll på med ett av sina första skivprojekt, som just handlade om Weils och Brechts sånger. Och han visste att jag alltid gillat vad de gjorde så han bad mig spela in en egen version av något ur deras produktion. Och då återupptäckte jag mycket som jag faktiskt hade glömt bort.

Var det genom Willner du träffade Doc Pomus?

— Doc Pomus kände oss båda, det är sant. Jag minns inte längre om det var Hal som tyckte att jag borde snacka musik med Doc, jag minns faktiskt inte vem det var. Hur som helst så blev vi genast vänner och jag har fortfarande inte riktigt förstått hur man kan få en så ögonblicklig kontakt med någon som jag fick med Doc… Det räckte med ett enda telefonsamtal. Han var sån, Doc. Han är en av väldigt få musiklegender vars namn alltid stod i telefonkatalogen, han vägrade skaffa hemligt nummer ända tills han dog. Han var en så stor människa. Och allt Doc gjorde, precis allt, var oantastligt. Det hade verkligen varit fantastiskt om han fått fortsätta arbeta. Han utvecklades ju fortfarande som textförfattare när han gick bort.

— Jag försökte få honom att fortsätta berätta sina historier i stället för att följa de gamla bluesmallarna där man alltid upprepar den första versen mot slutet av låten. För jag ville inget hellre än att få höra fortsättningen på historierna han berättade i sångerna. När han dog var han på väg ditåt. Och det sista han skrev var en låt som hette »Life Is Killing Me«. Då visste han att det var slut. Men han kunde inte sluta skriva.

Några av hans sista sånger skrev han med Dr John.

— Javisst. Du kan dina Docs hör jag. Och så skrev han en sång med BB King också. »There Must Be a Better World Somewhere«, i mitt tycke är det en av hans allra, allra bästa låtar över huvud taget. Men det är ändå ett typiskt exempel på hur Doc inte ville fortsätta berätta historien. Jag tyckte att han borde ha skrivit en fjärde och en femte vers, men Doc valde sin vana trogen att använda första versen igen. Men egentligen var jag väl bara egoistisk som tjatade. För det första inbillade jag mig att jag kunde tillföra något till hans skrivande om han bara försökte tänka som jag gör. Och för det andra hoppades jag att jag skulle få höra mer av hans skrivande.

Skrev ni någonsin något tillsammans?

— Nej. Men bara för att vi båda i grunden är textförfattare. Doc var en så genomsympatisk snubbe. Han höll lektioner i låtskrivning hemma i sin lägenhet, hur man nu lär ut något sådant. Vem som helst kan ju skriva en låt. Doc såg bara till att höja deras självförtroende. Och så bjöd han in sina gamla kompisar, folk som skrev låtar i Brill Building, och lät klassen fråga dem precis vad de ville.

Har du ersatt dina favoritskivor med CD?

— Jag ljög faktiskt när jag sade att jag inte tar med mig några skivor hemifrån när jag åker på turné. Det finns en skiva som jag älskat ända sedan jag hörde den första gången för trettio år sedan, en skiva som jag alltid har haft med mig. »Stay With Me« med Lorraine Ellison. Men man fick verkligen leta efter den ibland. Och nu har mitt eget skivbolag, Warner, gett ut den på en samling med det bästa från etiketten Loma som hon spelade in för. Fast det bästa jag någonsin hört är Ornette Colemans »Lonely Woman«, den ligger orubblig på första platsen. Ornettes melodier, jag vet inte vad jag ska säga om dem. Det går inte att göra dem rättvisa med ord.

— Men någonstans kring andra plats ligger utan tvekan Lorraine Ellison. För det är vad allting handlar om, det är kraften i den sången jag strävar efter när jag skriver musik. Och då kanske någon säger att jag inte låter det minsta som Lorraine Ellison och det kan jag förstå. Men den har ändå varit min måttstock väldigt länge. I mitt tycke är det »Stay With Me« som allt vi andra gör måste mätas emot. Den enorma kraft som finns där, varje gång man tror att Jerry Ragovoy tagit arrangemanget så långt som det över huvud taget är möjligt så fortsätter han och Lorraine ändå att klättra högre. Och högre.

— Och så Al Green. Otis Redding. Och James Brown. Artister som är elektriska av egen kraft. Efter att ha hört Al Green blir man sig aldrig lik igen, jag blev det i alla fall inte. Man börjar lyssna på musik på ett helt nytt sätt efter det. Men det jag egentligen ville säga var att »Stay With Me« gör sig oerhört bra på CD. När jag spelade den här Loma-samlingen hade jag verkligen Lorraine i mitt eget vardagsrum.

Finns det någon annan musik som du hör den här kraften i?

— Gospel. Och då menar jag svart amerikansk gospel. Den kan ofta besitta samma slags urkraft jag hittar hos Lorraine Ellison. Många av de där soulsångerna jag älskar har ju bara ersatt gud med namnet på en älskare. Många artister gick ju verkligen igenom livskriser när de kände att de tog ner ämnen, saker som var heliga för dem, till en lägre nivå. Titta bara på vad Little Richard eller Sam Cooke gick igenom.

Eller Al Green.

— »Belle Album«! Vilken skiva! Det är hans bästa. Absolut. Och därmed ett av de allra bästa album som någonsin gjorts. Herregud! Det är inget snack om saken. Jag menar, hur många är det inte som har försökt förstå om han i titellåten sjunger om sin kärlek till en kvinna eller till Gud och tvingats ge upp varenda gång för att man helt enkelt inte orkar bry sig. Av den enkla anledningen att när Pastor Green öppnar munnen så framstår allt annat än just hans röst som helt ovidkommande. Musiken är stark, så jävla stark. Al Green är faktiskt omöjligt bra. Och han är rolig. Jag har träffat honom några gånger. Första gången kom han fram till mig, pekade på mig och sa: »jag kan inte komma ihåg vad du heter men jag känner ju igen ditt ansikte och du har influerat mig så mycket. Tack.«. Och så tryckte han min hand och gick vidare. Tack, Al.

Har du besökt hans kyrka i Memphis?

— Nej, men ska man gifta sig så är det dit man ska åka. Så är det bara. Om man vill att ett äktenskap ska hålla så finns det väl inget säkrare sätt än att se till att Pastor Al Green håller i ceremonin.

Dansar du?

— Jag lyssnar mycket på techno. Men det kanske inte är något svar på frågan. Fast den där killen som kallar sig u-Ziq är makalös. Hans senaste platta… »In Pine Effect« älskar jag. När gamla stötar i min ålder påstår att den här nya tekniken förstör allt så blir jag förbannad. Det enda det förstör är det du låter den förstöra. Du kan göra precis allt på samma sätt som man alltid har gjort. Det är bara folk som desperat försöker vara moderna som är rädda för teknik och techno. Och skulle dom verkligen lyssna och låta sig översköljas av de ljud u-Ziq skapar skulle dom också förstå. Den som inte hör rock’n’rollen i hans trumljud måste vara död.

Lyssnar du på hip hop?

— Gärna. Biz Markies »Just a Friend« är en klassiker. Luka Bloom gjorde en version av en hip hoplåt och när jag hörde den visste jag inte ens att det var en cover. Och när någon sade att det var LL Cool J som skrivit den var jag oerhört imponerad. Ungefär samtidigt hörde jag Run-DMC:s »Thirty Days«. Efter det bad jag dem spela förband till mig på en konsert jag gjorde i New Jersey. »Thirty Days« är en sådan där låt som man ska spela för någon som påstår att han eller hon inte gillar musik. Och då menar jag musik över huvud taget. »I Need Love« och Run-DMC var de som öppnade mina ögon för hur enastående hip hop kan vara.

Har du någonsin funderat på att spela in ett helt album med bara covers?

— Absolut. Och det ska nog bli av en vacker dag. Bob Dylans »Foot of Pride«, jag tror att den bara finns på »The Bootleg Series«, har jag velat göra länge. Det är en av de roligaste låtar jag hört i hela mitt liv, men det verkar vara väldigt få som känner till den. Och så vill jag spela in en egen version av Smokey Robinsons »The Tracks of My Tears«. Den ska gå i samma tempo men med riktiga gitarrer, brutala gitarrer. Ungefär så här.

Och så ställer sig Lou Reed med ena foten på stolen och börjar sjunga och spela luftgitarr.

— »So take a good look at my face«. Dang-dang-dang! »You see my smile looks out of place«. Dang-dang-dang! »If you look closer it’s easy to trace«. Dang-dang-dang! »the tracks of my tears«.

LOU REED är aktuell med albumet »Set the Twilight Reeling«. VELVET UNDERGROUNDS »The Velvet Underground & Nico«, »White Light/White Heat« och »The Velvet Underground« har precis kommit ut på CD med extra bra ljud och fina omslag.


Andres Lokko

Filed under: Andres Lokko, POP #19, ,

3 Responses

  1. […] Lou Reed, Sheraton Hotel. Stockholm. […]

  2. BoXXe skriver:

    Också en intressant intervju!

  3. Trash Trampoline skriver:

    R.I.P.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: