Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Lewis Taylor

TÄNK EN PLATTA SOM på ytan påminner om Marvin Gaye, Curtis Mayfield och Bristol-trip hop men som ändå är så långt ifrån ett derivativ man kan komma. En platta som är till största delen gitarrbaserad, med en själ som hämtad ur Robert Johnsons blues, som samtidigt fuzzar och wah-wah-ar och åker baklänges, pendlar mellan att tyst smyga och att bygga upp hela höghus av stråkar och harmonier. Ett fullständigt och totalt otippat möte i England mellan Frank Zappa (minus den akademiska kylan), en precis lagom lycklig Brian Wilson, och en Norman Whitfield som bara vill göra sin grej (och gör det).

Allt detta finner man i en liten judisk 31-årig man från den allra nordligaste delen av Norra London som egentligen har den sämsta soulbakgrund man kan tänka sig — fyra år i Edgar Broughtons turnéband — men som är mer soul på bara en platta än hela dagens slemmigt själlösa R&B-scen.

Lewis Taylor har nämligen öra för det i musik som tänder känslor. Precis som Marvin Gaye. Sådär så man blir tagen. Stillad. Och det känns i hjärtat. Musik med terapeutisk verkan.

— Jag känner faktiskt människor som inte gillar musik, som inte har någon användning för det. Som inte kan vicka med foten i takt eller ens sjunga med i rätt tonart. Det är fascinerande. Min styvpappa är sådan. Han säger alltid att »musik, det kan jag både ha och mista, betyder inget«.

Lewis Taylor bor i ett typiskt engelskt tvåfamiljshus och har två katter och en flickvän. Han är äldre än de flesta debutanter men har släppt ett självbetitlat debutalbum som är av en kaliber de flesta soloartister inte kommer i närheten av förrän på sitt tredje eller fjärde album. Att allt blev så rätt med en gång beror troligtvis på att han är gammal nog för att ha släppt alla ängsliga fördomar.

— Jag gillar proggrock, jag gillar Yes. Jag har också ganska nyligen upptäckt Bob Dylan, Beatles och Rolling Stones, verkligen börjat lyssna på dem. Jag var mer intresserad av Captain Beefheart och Tim Buckley för några år sedan men nu har jag börjat upptäcka »normal« musik. Bee Gees är lysande, speciellt »Life in a Tin Can«. »Rumours« med Fleetwood Mac är en otrolig platta. Länge representerade den allting jag verkligen hatade, hela den kaliforniska FM-radiomusiken. Det var såklart omvänd snobbism, vilket jag väl fortfarande i viss mån gör mig skyldig till.

— Jag gillar musik som låter ganska normal, men där det under ytan finns massor av underliga känslor och spänningar.

»Lewis Taylor« är enligt honom själv inte ens representativ för Lewis Taylor. Ja, förutom den fysiska känslan i musiken — av längtan, romantik och starka, skiftande känslolägen.

— Visst, jag kommer alltid att skriva emotionellt och själfullt, men jag vill inte göra »soul«. Det är en alldeles för konservativ genre och jag gillar inte ens den nya soulen och R&B:n. Jag har väldigt lite svart musik i min skivsamling, kanske en åttondel. Och då föredrar jag Muddy Waters. Soul för mig är »Don’t Talk (Put Your Head on My Shoulder)« med Beach Boys. Eller »Only Love Can Break Your Heart« med Neil Young.

När Lewis Taylor spelade in »Lewis Taylor« hade han veckorna innan lyssnat intensivt på Marvin Gayes »Trouble Man«. Precis innan han började med uppföljaren lyssnade han på Van der Graf Generator.


Kristina Adolfsson

Annonser

Postat i:Kristina Adolfsson, POP vol 2 #1, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: