Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: ULF LUNDELL – Män utan kvinnor

ULF LUNDELL

Män utan kvinnor

Rockhead/EMI

Det är något sorgligt över låttitlarna på detta Ulf Lundell-album. »Cadaques«, »Barcelona«, »Serengeti«, »Warburton Mission«. Det är som om Ulf Lundell blivit fast i övertygelsen om att stora platser leder till stora tankar. Ulf Lundell checkar gång på gång in på Arlanda och checkar därmed ut från det Sverige där han säger att han inte längre känner sig hemma. Men bara för att man reser bort från någonting är det inte säkert att man kommer fram till någonting.

Vad som inte riktigt fungerar på »Män utan kvinnor« är hans episka anslag. När Ulf Lundell sätter sig på hotellrum i utlandet och klinkar fram nya låtar på sin akustiska gitarr tycks han i bland bli så uppfylld av själva platsen — platsens romantiska skimmer — att han glömmer att skriva bärande melodier. Låtar som »Serengeti« och »Barcelona« känns tyvärr mest som långrandiga vykort.

Ulf Lundells episka anslag resulterar också i att en typisk Ulf Lundell-låt numera oftast är över fem minuter lång. Ibland ännu längre. På föregångaren »På andra sidan drömmarna« fanns sju låtar som var längre än sju minuter, vilket antagligen var svenskt rekord. På detta album finns bara ett sådant maratonlopp (den utmärkta »Nadja«, 8:24) men det känns fortfarande som om många låtar är väl utdragna. Lundell borde i stället lyssna och lära av en av sina gamla idoler, Chuck Berry. »You Never Can Tell« innehåller lika mycket som en novell men är ändå bara runt tre minuter lång.

Hur länge sedan var det Ulf Lundell skrev en rak poplåt som »Snön faller och vi med den«? Alltför länge sedan känns det som. Hans lysande konserter i somras visade förvisso att hans så kallade raka rockrökare åldrats väldigt illa — »Oh la la« och »Sextisju, sextisju« lät som Charlie Norman — men när jag efterlyser rakare poplåtar från Ulf Lundell menar jag inte att han ska bli som Tomas Ledin. Ta till exempel »Levande och varm« från »På andra sidan drömmarna«. Den låten är hans kanske bästa på nittiotalet just för att texten bärs fram och levandegörs av en oemotståndlig melodi som hade platsat på »The River«.

Vad som däremot fungerar på »Män utan kvinnor« är de nya avskalade arrangemangen. Ulf Lundell säger tack och adjö till sina gamla trotjänare Janne Bark & Co, hans eget The E Street Band. På nya albumet har han i stället valt att samarbeta med den eminente gitarristen och producenten Lars Halapi. Denna gång, denna första trevande gång, når de kanske inte riktigt ända fram — gränsen mellan sparsmakat och klent är ibland hårfin — men det känns som att de definitivt är på rätt väg. Min favorit är just »Nadja« som är inspelad under väldigt enkla förhållanden på ett hotellrum i Oslo. Gitarrspelet är kongenialt med låten. Lundell pratsjunger dessutom på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Det låter — nytt.

Jan Gradvall

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 06, Jan Gradvall, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: