Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: LILL LINDFORS – Utan gränser

LILL LINDFORS

Utan gränser

Columbia/Sony

Det var mycket länge sedan Lill Lindfors kändes som en relevant kraft inom svensk pop. Genombrottet med »Du är den ende« 1967 och »Albin och Greta«-plattan med Svante Thuresson 1970 hör till vår nationalpopskatt, men trots att jag alltjämt äger och vårdar mina sjuttiotalsexemplar av »Kom igen«, »Lill Lindfors, sång« och »Fritt fram« känns det nästan kusligt främmande att lyssna på dem i dag. Man känner inte längre igen en centimeter av den tidens märkliga popverklighet då Lill kunde göra Captain Beefhearts »Bluejeans and Moonbeams« (»Blåjeans och stjärnljus« i Pughs översättning) eller spattiga Sparks-hits i svajig modeproduktion av Björn J:son Lindh och Janne Schaffer.

Efter pop-Lill kom den mer sporadiskt framträdande underhållnings-Lill vi lärt känna i modern tid. Den Lill som tappade kjolen i schlager-EM och sjöng »Musik ska byggas utav glädje«. Någon platta har hon inte gjort på över tio år.

Inte minst därför tas man lite på sängen av »Utan gränser«. Den borde inte vara så här bra. På pappret ser uppbådet av låtskrivare inget vidare ut. Visst, här finns Nisse Hellberg och Bo Kaspers Orkester, men här finns också Cajsa-Stina Åkerström och Kjell Höglund.

Och man kan nog tycka att det saknas riktigt stora kompositioner, men plattan innehåller heller inga låtar som är för små för Lills storlek — och detta är faktiskt ett större betyg än man först skulle tro.

För även om Lill Lindfors har en sådan där en-på-miljonen-röst; sval och sensuell i kombination med febervarm inlevelse; så räddar den ingen undermålig låt, utan snarare förstärker det dåliga i den.

Det finns ett enda pekoral här, titellåten faktiskt, och när Lill sjunger den bedrövligt skaldade refrängen »kärleken utan gränser, kärleken internationell…« så känner man sig lurad. Sådana hemska rader så förföriskt framförda, det är som om Lill gjorde nya Pripps-reklamen.

Vid närmare eftertanke är valet av låtskrivare helt logiskt. Ingen förtjänar sådana här jobb bättre än Kjell Höglund, som gjort så oerhört mycket starkare sånger än skitlåtarna (»En stor stark«…) han fått hits med. Jag ryser bara vid tanken på vad Lill skulle kunna göra med klassiker som »Man vänjer sig« och »Lugnare vatten«.

Och Cajsa-Stina Åkerströms bidrag är precis så lidelsefullt och starkt som man kan förvänta sig när hon ska jobba med Lill; pappa Freds gamla själsförbundna kollega under demonproducenten Anders Burmans höga Metronome-tak.

Och i flera fall här är hon verkligen bättre än någonsin. »Berusa mig«, »Att jag vågade« och »Mitt emellan natt och dag« platsar alla tre på min personliga best-of-Lill.

Det finns ingen anledning att sakna gamla sjuttiotals-Lill som gjorde låtar av Stevie Wonder och Bill Withers till sina, och våra, egna. Samma Lill kunde ju faktiskt göra dårcovers på Björn Afzelius. Till skillnad från de gamla plattorna spelar jag hennes nya oavbrutet.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: