VIKTORIA TOLSTOY
White Russian
Blue Note/ EMI
Första gången jag hörde Viktoria Tolstoy sjunga var i TV-programmet »Stockholm« för ett par år sedan. Iförd gul babydollklänning låg hon och åmade sig i en tom simbassäng på Djurgården och flåsade ur sig någon sorts modern bluesballad där hon på lidelsefull turistengelska sjöng en text om att hon hade »eyes«, snarare än »ice«, »all around my heart«. Det lät inte bara förskräckligt, jag begrep ingenting. Sedan föll polletten ner. Jag är kanske fonetisk snobb, men det faktum att Dompan och Putte Wickman rådiggade henne och att hon blivit adopterad som hela jazzetablissemangets lilla kelgris föreföll mig lika hysteriskt konstigt i det ögonblicket som det gör nu när jag lyssnar på hennes tredje album »White Russian«.
På det skrytiga promotionkonvolutet påpekas det stolt att hon inte bara är släkt med Leo Tolstoy, utan också att det här minsann är den första svenska »jazzskivan« på Blue Note. Om jag tidigare haft mina invändningar mot att Blue Note överlåtit hela sitt låtarkiv i händerna på klåpare som US3, får denna upplysning mig bara att slita mitt hår i förtvivlan och undra vad som gått fel. Viktoria Tolstoy är lika lite jazzsångerska som Doris Day eller Julie London, och någonstans är jag ganska övertygad om att initialfelet ligger just i att marknadsföra henne som sådan. Hon har en stor och elastisk röst som säkert skulle lämpa sig ypperligt för musikalstandards och pampiga Broadway-produktioner, men som jazzsångerska saknar hon än så länge den grace och fraseringskonst som, åtminstone i mina öron, är helt avgörande. Den våldsamt yviga tolkningen av »My Funny Valentine« ger tillräcklig vittnesbörd om det, men problemet är uppenbart även i de egna kompositionerna.
Inte en melodi och inte en stavelse griper tag i mig, varken i takt eller ton hittar jag ett uns känslighet eller originalitet på »White Russian«. Bara en samling iskalla spekulationer i hur man gör »modern jazz« i Sverige 1997. Och texterna ska vi bara inte tala om. Jag begär alls inte en Larry Harts eller Sammy Cahns espri för sådana textförfattare slutade tillverkas för länge sedan, men när Viktoria Tolstoy kvider fram pekoraler om hur »we bought a journey, unspecified, destination moon, I can testify, yes I can tell the moon is a boy, because I’ve been there before« eller »there once was a sportsman, we had a lot of fun, we were making those gingerbreads for Christmas, but he had to leave for more important games« rodnar jag i djupaste rött och går ut ur rummet.
Esbjörns Svenssons trio spelar ursnyggt, följsamt och med samma fingertoppskänsla som alltid, men i det här sammanhanget gör deras duktighet bara magplasket ännu mer svidande.
Viktoria Tolstoy har ett utspel och ett sceniskt patos värdigt Barbra Streisand i sina mest salvelsefyllda ögonblick, men som sångerska berör hon inte mer än den gapigaste andrasopranen i Knäckebrödhults skolkör.
Anna Hellsten
Filed under: Album vol 2 #1, Anna Hellsten, Betyg 03, Anna Hellsten, VIKTORIA TOLSTOY
Tidskriften POP revisited 