Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: CHIP TAYLOR – The Living Room Tapes

CHIP TAYLOR

The Living Room Tapes

Gadfly/import

Chip Taylor har alltid varit låtskrivare, men den första framgången kom mot hans vilja och mest av en slump. Det var i början av sextiotalet och Taylor, som för övrigt är bror till skådisen Jon Voight, jobbade på ett musikförlag i New York. Med vänster hand skrev han en låt åt en grupp med det osannolika namnet Jordan Christopher & The Wild Ones. Inspelningen dog en snabb och ögonblicklig död och Taylor var lättad. Han hatade låten och vägrade låta förlaget placera låten hos någon annan artist.

Vilket man naturligtvis struntade i och skickade iväg den till England, där en slipad manager vid namn Larry Page satte den i händerna på sina skyddslingar The Troggs. Och plötsligt var Chip Taylors »Wild Thing« en världshit, vare sig han ville det eller ej.

Taylor fortsatte att skriva låtar. Evie Sands var först med att spela in »I Can’t Let Go«, men Hollies engelska cover blev en jättehit. Samma Sands spelade sedan in »Anyway That You Want Me«, The Troggs fick en hit med den. Janis Joplin gjorde »Try (Just a Little Bit Harder)« och Merrilee Rush fick stora framgångar med »Angel of the Morning«. Anne Murray sjöng in »Son of a Rotten Gambler«.

Själv gjorde Taylor en rad album på sjuttiotalet, med utropstecken för Warner-LP:n »Last Chance« från 1973. Men inget skivbolag kunde sälja hans plattor, och någon gång i mitten av sjuttiotalet slutade han helt att skriva låtar. I stället blev han professionell spelare, med hästkapplöpning som specialitet. Så försörjde han sig fram till mitten av vårt decennium. Då blev hans mamma svårt sjuk och han brukade sitta vid hennes säng och sjunga. Det väckte lusten till musiken igen.

Han började med att spela in albumet »Hit Man«, med egna tolkningar av sina gamla hitlåtar. Kul, men kanske inte så innerligt som hans röst rymmer möjligheter för. Parallellt med detta album gjorde han »The Living Room Tapes«, som desto mer tar fasta på dessa egenskaper. Det här är musik som kryper upp i knät på en.

Taylor har en varm, vänligt konverserande röst och hans låtar är så rymliga att de ger gott om spelrum för rösten, fantasin och känslorna. Som en Willie Nelson, en John Prine eller en Waylon Jennings på klassikern »Dreaming My Dreams« berättar han sina historier med en närhet och intimitet som håller en i ett järngrepp framför högtalarna. Han kan konsten att få en att lyssna, oavsett om han sjunger om sin numera döda mamma, sin ex-fru eller sin blivande fru. Låtarna låter som om de är levda, inte skrivna.

Plattan är inspelad tillsammans med de två akustiska gitarristerna David Mansfield och Jon Sholle, i parets vardagsrumsstudio. Ibland byter de båda till fiol eller slidegitarr, men soundet förblir lika intimt. Alla ytterligare instrument hade omedelbart blivit en onödig belastning — allt finns redan i Taylors röst och hans tidlösa sånger.

Och Chrissie Hynde har redan lagt beslag på en av hans nyskrivna, ej inspelade låtar. Fortsättning följer.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: