Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: KENT – Verkligen

KENT

Verkligen

RCA/BMG

Lindesberg, 1990. Ett band från Eskilstuna gör sin första spelning inför publik. I en skolaula. En tänkt festival med flera band på en utomhusscen får hastigt flytta inomhus när arrangerande TBV bedömer att ett ihållande regn gör det omöjligt att följa ursprungsplanen. Följden är att de enda som tittar på det debuterande Eskilstuna-bandet är de övriga bokade grupperna. Ändå är det just Eskilstuna-bandet som hamnar på bild i Örebrokuriren dagen efter.

Fem år senare står drygt tiotusen människor och ser i princip samma band göra en rakt igenom bländande spelning. Kent på Lollipopfestivalen i Tullinge 1995 är det mest knäckande jag sett live med något svenskt band. Någonsin.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag tycker att Kent slår undan allt annat. Men jag inbillar mig att alla kan förstå och spegla sig själva i Joakim Bergs texter. Speciellt alla Kent-människor, alla losers. För namnet kommer sig av att det i alla sammanhang — i skolan, på arbetsplatsen, i föreningen — finns människor som av någon anledning hamnat lite vid sidan om, som inte passar in i de vanliga mallarna. Vi brukar ge dem namn som töntar, losers, men det går lika bra att kalla dem Kentar. Det är för dem Kent bränner av sin musik och sina oftast kolsvarta och ibland ruskigt nakna texter. De är skrivna för alla som blev kvar i hemstaden, för borttappade barndomshjältar som »Frank« på Kents debutalbum. Men egentligen är texterna alldeles allmängiltiga. Och det finns ingen som skriver som Joakim Berg.

Tänk om vi skulle
vakna utan läppar
med hela munnen
fylld av jord
och bakom tungan inga ord
Tänk om jag skulle vakna
vara farlig
med hela munnen
fylld av blod
jag bet min tunga när du log

»10 minuter (för mig själv)«

Inte ett onödigt ord.

Enligt Kent själva är det deras inställning till hantverket som skiljer dem från andra musiker. Hantverket att skriva låtar. För det är som Joakim Berg syrligt konstaterar att »låtarna kommer inte direkt hoppande ur buskarna när man är på väg till bussen«. Kent blir aldrig nöjda utan tar alltid i det där lilla extra. Historien om hur »Kräm« blev till är ett utmärkt exempel. Martin Sköld hade en låt som han spelade upp för Joakim Berg hemma i dåvarande lägenheten på Hornsgatan i Stockholm och så satt de och ändrade och ändrade och ändrade och plötsligt levererade Martin det fruktade gitarrintrot och så pusslade de och pusslade och pusslade med de ackorden och så gick Joakim hem och hittade en annan vers som var ganska gammal och så satte han ihop den med Martins idé och Martins vers blev det slutgiltiga sticket och så var de nöjda.

Så utför man ett hantverk. De flesta hade nog varit belåtna med att bygga en, eller kanske flera låtar på den där riktigt bra versen, och struntat i resten. Eller helt enkelt inte jobbat tillräckligt länge för att hitta den perfekta sammansättningen.

Kent orkar också bry sig om de små detaljerna.

De kämpade hårt för att få använda den klassiska RCA-logotypen, den som alltid fanns på skivorna med en av bandets stora hjältar, David Bowie. Förutom Kent är det bara en annan artist som fått tillstånd att använda logotypen: Morrissey.

Kent spelade dessutom in i Orinoco Studios i London för att få känna de rätta rockhistoriska vindarna. De mixade i en studio som låg precis bakom Hammersmith Apollon (tidigare Odeon), där Bowie tog död på Ziggy Stardust. På bakgården till studion låg sceningången till Hammersmith Odeon.

Det gör ont att lyssna på »Verkligen«. När Joakim Berg sjunger att »det känns som om någon kapat våra fötter« känns det så. Kent har modet att bryta sig loss från sina förebilder. De har modet att invänta tystnaden och använda den som ett instrument. De vågar klippa av låtar helt abrupt och låta dem gå över i andra, med en perfekt avvägd balans mellan lugna ballader och energiska uptempospår.

Här finns inte en enda onödig sekunds musik.

»Verkligen« knäar Jakob Hellmans »…och stora havet« i magen, tar struptag på Tages »Studio«, ger Eldkvarns »Genom Ljuva Livet« en dansk skalle, klipper benen av Ebba Gröns »We’re Only in It For the Drugs« och kväver allt annat jag hört med något svenskt band. Bättre än så här kan det knappast bli.

Terry Ericsson

Annonser

Filed under: Album #17, Betyg 09, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: