Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: WAYNE KRAMER – Dangerous Madness

WAYNE KRAMER

Dangerous Madness

Epitaph/Border

När Wayne Kramer — ultratuff gitarrist i den tidiga punkprototypen MC5 — i fjol återvände till offentligheten, med knockoutsläggan »The Hard Stuff«, uttryckte många förvåning över att han fortfarande, långt upp i medelåldern, kunde låta så dundrande arg. Jag får erkänna att även jag undrade, men vid närmare eftertanke inser jag att tankegången är rätt skev. Den bygger på tesen att människan med åren måste resignera och sjunka ner i den liknöjdhetens trygga soffa där kälkborgarna sitter och njuter av att få slippa bry sig, och den tesen stämmer inte. Det är inte åldern som avgör huruvida man lyckas upprätthålla passion och engagemang eller inte. Det är ens livsattityd. Somliga slutar känna och blir fyrkantiga farbröder och tanter redan i tjugoårsåldern, andra — om än sorgligt få — brinner livet ut.

En alternativ tolkning av omvärldens förundran inför Brother Waynes bibehållna vrede är att det samhälle han och hans vapendragare brukade rasa över, det vill säga det amerikanska, har förbättrats och inte längre motiverar dylik ilska och det stämmer i än lägre grad. USA har på de drygt tjugofem år som gått sedan White Panther-ledaren John Sinclair höll sitt omstörtande brandtal i introt till vulkanutbrottet »Kick Out the Jams« — MC5:s debutalbum — bara glidit längre ner i avgrunden och slits formligen i blodiga stycken av våld, droger, rasism, social misär och skriande enfald, emanerande ur ett fullständigt katastrofalt utbildningssystem. Politikerna svarar med — skattelättnader! I första hand för en öppet föraktfull överklass och i andra hand för en girig medelklass, helt i avsaknad av empati och solidaritet. Vilket innebär mindre resurser till socialhjälp, sjukvård, drogbekämpning och inte minst skolväsende. Vilket i sin tur fjättrar underklassen, företrädesvis svart, i fattigdom och dumhet. Vilket i sin tur leder till ännu mer våld. Vilket i sin tur föranleder storvulna politiker att ge ordningsmakten ökade medel. Vilket i sin tur innebär en ännu mindre del av kakan åt socialhjälp, sjukvård, drogbekämpning och inte minst skolväsende. Vilket… ja, spiralen bara fortsätter. Och när Wayne Kramer tittar ut genom vardagsrumsfönstret i centrala Detroit ser han tolvåringar som röker crack och skjuter på varandra med automatvapen.

Det var sålunda helt självklart att han var förbannad på »The Hard Stuff« — och lika självklart är det att hans vrede stegrats ytterligare på denna uppföljare. Det går en rytande flodvåg av adrenalin genom varje gitarriff och varje sångstrof. Precis som på »Kick Out the Jams«. Fast Brother Wayne har bytt dåtidens tämligen oartikulerade anarki — formulerad i White Panthers stolta stridsrop; »Dope & guns & fucking in the streets« — mot välstrukturerad, kärv socialrealism.

»Jag känner mig som en krigsreporter när jag gör musik«, har han berättat. Och det hörs. Flera av sångerna är som direktsända Peter Arnett-referat från oroshärdar i fjärran länder, upphetsade men kärnfulla och stramt hållna.

Det är bara det att Wayne Kramer inte rapporterar från Tjetjenien. Han rapporterar från Detroit.

Per Bjurman

Filed under: Album #17, Betyg 07, Per Bjurman, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: