TINDERSTICKS
Tindersticks
This Way Up/PolyGram
Jag drar upp volymen och trycker in repetitionsknappen, så att musiken bara finns där, utan början och utan slut. Sedan går jag ut ur rummet.
Effekten av musiken blir nämligen ännu starkare om den får komma till mig från ett rum på andra sidan korridoren. I skärvor och fragment. Så att den ibland tränger sig på, ibland bara liksom rinner in under dörren…
Det handlar om stämningar.
Engelska Tindersticks är ett mycket medvetet, stilsäkert gäng. Som vet hur man bygger upp just stämningar och illusioner. Med slitna kostymer, brustna hjärtan och ett järngrepp om det teatrala i livets banaliteter radar de upp den ena sorgesamma historien efter den andra. Stiliserade vinjetter från dunkla bakgator och klubbar där damerna vill bli bjudna på champagne, från limousiner med mörka rutor och från stinkande fylleceller.
»We buried her when she was thirty-two
Me and Mayer, the vicar and the man who dug the hole
She said she didn’t want to be cremated
And wanted a cheap coffin so the worms could get to her quicker
She said she liked the idea of it«
Han sjunger om sin fysiskt och psykiskt misshandlade, rullstolsbundna och olyckliga syster. Och han ger till och med den patetiska berättelsen ett skimmer av solkig romantik.
Musiken är perfekt, utstuderad och skräddarsydd efter de filmiska texterna. Det låter som en drucken och resignerad restaurangorkester, när alla gästerna gått hem. Alla utom fyllot som somnat i en formlös hög intill den uttorkade palmen till höger om baren.
Sångaren halvsjunger, reciterar, viskar, sväljer orden, torkar bort en tår i ögonvrån. Jag svär på att man kan höra hur han drar handen över kinden i en uppgiven rörelse! Han är så nära micken att man ibland kan höra hur han sväljer mellan verserna. Vibrafon, piano, fiol, trumpeter och slagverk dominerar ljudbilden. Det mesta går i ett släpigt, bakfyllerusigt tempo. Vid ett tillfälle stiger en kvinna, med den skönast patinerade röst, fram till mikrofonen.
Ibland bryts letargin av utdragna, långsamt stegrande crescendon ledda av antingen stråk- eller trumpetsektionen. Det är knappast jazz, det är möjligen förkrigskabaret, det är definitivt inte rock’n’roll. Det är något man hört förut, kanske i en dröm. Influenserna är lättare att härleda. Det är Tim Hardin, Leonard Cohen, Tom Waits, Nick Cave, definitivt Scott Walker.
Jag vet inte om det är trovärdigt, men det är förödande vackert. Speciellt om man hör det från rummet intill.
Lennart Persson
Filed under: Album #12, Betyg 07, Lennart Persson, Lennart Persson, Tindersticks
Tidskriften POP revisited 