KIMMIE RHODES
West Texas Heaven
New Rose/import
Det här är ett mästerverk i sin genre. Och jag är övertygad om att den här plattan kommer att visa sig lika bärkraftig som alla de andra favoriter jag kommer på just nu — Emmylou Harris »Angel Band«, Kate och Anna McGarrigles första, Nanci Griffiths »Last of the True Believers«, Rough Trade-plattan med Lucinda Williams, Tish Hinojosas »Culture Swing«, Jann Brownes »Tell Me Why« och Iris Dements »Infamous Angel«. Så bra är den.
Man undrar hur det står till med den amerikanska skivbranschen när LP:n ges ut av ett litet skivbolag i Frankrike… och blir samtidigt väldigt, väldigt glad över att ett litet skivbolag i Frankrike faktiskt gör sig besväret. Så glad att man inte ens blir irriterad över att damen ger sig till att sjunga ett av spåren på ett språk man endast med god vilja skulle kunna klassificera som franska, man blir bara ännu mer förälskad!
Rhodes är en singer/songwriter från västra Texas vidöppna, vindpinade vidder. Hon har gjort utmärkta plattor tidigare, men ingen som är så in i minsta skrymsle underbar. Hon skriver låtar som rör direkt vid själen och hon sjunger som en ängel. Med en närvaro och ett ljuvligt, sårbart »country twang« i rösten som gjort att Willie Nelson för länge sedan blev förälskad i den. Och det säger en del om Rhodes kvaliteter att både Willie och Waylon Jennings, Townes Van Zandt och Joe Ely lånat ut sina röster till plattan. Eller att ärrade, sparsmakade musiker som Johnny Gimble, Mickey Raphael och Cowboy Jack Clement spelar på den. Och gör det med hela sina hjärtan.
Willie är som vanligt pålitlig och precis rätt i känsla och uttryck, men det är säkert tjugo år sedan Waylon sjöng så bra som han gör här. Och Clements enkla, men oerhört känsliga dobrospel i »Be Mine« är bara ett av många exempel på hur musikerna skalar bort allt ovidkommande och allt som vore rutinmässigt, tills bara den nakna känslan återstår. Det är en stillsamt eftertänksam, avskalat akustisk ljudbild som ger stöd, men framför allt utrymme åt Rhodes och de andras röster.
Det måste vara så här det låter i himlen.
Lennart Persson
Filed under: Album #12, Betyg 09, Lennart Persson, KIMMIE RHODES, Lennart Persson
Tidskriften POP revisited 