KENT
Kent
RCA/BMG
Den svenska gitarrpopens ankdamm befolkas i huvudsak av unga män och några flickor som ger bra intervjuer, klär sig som popstjärnor ska klä sig och har ypperliga skivsamlingar. Alla kan de tala i timmar om Big Star och Solomon Burke. Eller om Misfits och Crazy Horse.
Det har de läst att man ska göra. Och det är inget fel i det. Men det har resulterat i ett musikaliskt klimat som ser ganska annorlunda ut mot sjuttio- och åttiotalet. Då beskyllde man ofta musikjournalister för att vara misslyckade popstjärnor. I dag är det precis tvärtom. Unga popband vars samtliga medlemmar mest framstår som misslyckade popskribenter är mer regel än undantag.
Kent är ett av undantagen. De är ett av ytterst få svenska popband med rötter i brittisk gitarrpop och dess estetik, som över huvud taget har ett existensberättigande.
Jag har blivit så van vid att nya svenska poporkestrar sjunger på engelska att Kent, precis som Bob Hund strax före dem, väcker associationer till det tidiga åttiotalet då vart och varannat band försökte översätta Robert Smiths och Ian Curtis lyrik till svenska.
Kents sångare och huvudsakliga låtskrivare Joakim Berg skulle lätt ha kunnat fastna i samma pretentiösa mönster om inte tiden som flytt sedan dess inneburit att hans texter automatiskt silats genom ett smart Jakob Hellman-filter. Och melodierna må också ha lånat drag från Hellman, men det är inte verktygen Kent har använt sig av som är intressanta, utan slutresultatet.
Kents totala avsaknad av cynism, deras instinktiva beslut att skriva och framföra popmusik de själva vill höra, i stället för att prata om det och hoppas att någon annan ska göra det åt dem. Joakim Berg sjunger ofta om rädsla trots att han står längst framme i ett band som faktiskt vågar.
Så länge Bob Hund fortsätter anlita Gycklargruppens stylist är Kent Sveriges bästa popband.
Andres Lokko
Filed under: Album #12, Andres Lokko, Betyg 07, Andres Lokko, KENT
Tidskriften POP revisited 