Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Album: KIERAN KANE – Dead Rekoning

KIERAN KANE

Dead Rekoning

Roadhouse/import

Det måste vara hatten… Kieran Kane fick göra en enda platta — utmärkta »Find My Way Home« (Atlantic/import) — innan han sparkades ut från det stora amerikanska skivbolaget i Nashville. Det här ännu bättre albumet ger han ut själv, på det lilla bolag han just startat tillsammans med musikervännerna Kevin Welch och Harry Stinson. Och säkert finns det en obönhörlig logik i det.

Kane gör inte bara oerhört bra musik, han gör dessutom musik som är både bred och lättillgänglig. Han gör hjärtekrossande countryballader som borde kunna skapa erotiska drömmar i den mest frustrerade amerikanska hemmafru. Han levererar självutlämnande, självömkande gråta-ut-över-en-öl-bekännelser som borde trösta den tröttaste långtradarchaffis. Och countrydiggare som tycker att »allt var bättre förr« kan nicka instämmande åt hans kärleksfulla tolkningar av Hank och Buck. Men hans musik borde också tilltala en rockpublik med smak för klassisk »americana« — folk som vårdar sina gamla plattor med Gram Parsons, JJ Cale och The Band. Även ni som sörjer Rockpile och älskar Nick Lowes senaste borde hitta något i Kanes musik.

Det är så brett, och ändå så bra.

Men så är det den förbannade Stetsonhatten, som får symbolisera den amerikanska countryindustrins oförmåga att marknadsföra något som ligger det minsta utanför den gängse modellen. Ser ni någon gång på countrykanalen CMT vet ni vad som gäller — långhåriga och fönade, stajlade och smajlande töntar i Stetson och en musik som är mer schlagersmet och rockstelheten än country. Man kan gråta för mindre.

Kieran Kane ser ut som en granne i trappan, eller som din bäste vän, och han vägrar säkert att sätta på sig en Stetson. Skulle dessutom se jävligt fånig ut i en. Alltså går han inte att sälja, alltså får han gå, oavsett vilka kvaliteter hans musik har. Så ser dagens Nashvillelogik ut. Och Garth Brooks skrattar hela vägen till banken…

Vilken tur att inte Kane och hans gelikar drabbas av panikångest, och i ren protest slänger gitarrerna på hyllan. »Dead Rekoning« är nämligen en platta som kommer att leva långt efter det att den historiska glömskan med barmhärtig effektivitet befriat oss från Brooks och hans marionetter.

Soundet och attityden känner vi igen. Det är samma anslag som präglade de tre album han gjorde tillsammans med Jamie O’Hara i duon The O’Kanes under åren 1986-1990. (Leta efter de två första, de är tidlösa klassiker.) Det är akustiskt och traditionellt, lågmält och försiktigt, väldigt återhållet. Men också gripande och sensuellt på ett smygande, daggfuktigt sätt. Det är musik som spelar på många känslor, utan att veva så förtvivlat mycket med armarna.

Plattan klår föregångaren, men det är svårt att sätta fingret på varför. Den är inspelad i samma studio, med i princip samma musiker och samma producent, på samma korta tid. Kanske har man dragit till skruven ytterligare ett varv? Kanske är det här ännu naknare, ännu innerligare, ännu skarpare i låtskrivandet? Bra är det i alla fall.

Oavsett vilken marknadspotential Nashville må tillskriva det…

Lennart Persson

Filed under: Album #12, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: