DIVERSE ARTISTER
Vilda fåglar-sånger om barn
EMI
I början av sjuttiotalet blev »supergroup« ett ord på modet. Det betydde att en världsbasist, en världstrummis och en världsgitarrist slog sig ihop, uppkallade gruppen efter sina efternamn och spelade tung improvisationsmusik.
I slutet av åttiotalet fick »supergroup« en ny, oväntad innebörd, i och med att olika grupperingar av oldboys utökade rockpensionen under namn som Traveling Wilburys och Grymlings.
Men frågan är om inte skivbolaget EMI lanserat den tyngsta supergroupen någonsin, nämligen jättebandet »Den Svenska Rockeliten«.
Det här är bandets tredje platta, efter debuten med Cornelis-låtar och uppföljarens Taube-tema. I CD-häftet avporträtteras allihop med sina ungar, och det ser ut som om man dubbelexponerat vimmelfotona efter Micael Bindefelts »Lejonkungen«-premiär med valda skivomslag med familjen Womack.
Problemet är bara att projektledaren Kjell Andersson inte precis är någon Hal Willner. Hade maestro Willner projekterat denna dubbel-CD hade han engagerat band som Cardigans, Komeda och Eggstone; han hade låtit Georg Riedel arrangera Rebecka Törnqvist, han hade refuserat hälften av låtarna — och han hade definitivt inte haft med medelmåttan Irma på fem spår.
I en lång, tätskriven pressrelease beskriver Kjell Andersson arbetet med »projektet«, och om ett av Pluras bidrag berättar han att »(texten) kanske handlar om resan från någonting som vi inte vet vad det är, till någonting som vi inte heller vet vad det är. Vem och vad är vi? Barn? Människor? Djur? Det onämnbara som vi bottnar i«.
Låter detta som en konstnärs vision? Eller är det The Spinal Tap of Liner Notes?
En gång säger Andersson i pressreleasen att han »kände behov av en låt med julstämning«, tre låtar senare skriver han att han »kände behov av mer drag, mer larm och distade gitarrer«. När vanliga människor känner behov går de på toaletten. När däremot Kjell Andersson känt dessa »behov« har han ringt Irma och Staffan Hellstrand.
Och Irma, som inte precis gjort sig känd som kompositör, ringer tillbaka nästa morgon och meddelar att hon skrivit »en helt ny låt«. Och nästa morgon ringer hon Andersson igen och jublar att hon skrivit en låt till.
Båda finns med här, vilket med tydlighet illustrerar Kjell Anderssons svaghet som producent för en sådan här temaplatta. Ty när man i bokvärlden ger ut antologier är det självklart att vissa bidrag refuseras eller skrivs om. Tidningsredaktörer sitter dagligen och refuserar artikelidéer även från fasta, kända medarbetare. Men Irma bara skriver två risiga halvsånger på två dagar och bägge går rakt in!
Hade jag varit Kjell Andersson hade Irmas telefonsamtal gett mig ångest — inte minst som Andersson i pressreleasen avslöjar att han inte hade en tanke på att låta Irma skriva själv: »Irma och jag pratade länge om vilken låt hon skulle göra, vem som skulle skriva en ny låt åt henne, eller om vi skulle försöka hitta någon gammal låt att arrangera om«. Men Kjell Andersson blev tydligen inte det minsta orolig av skräckbeskedet att Irma inte bara knåpat ihop två egna låtar, utan dessutom på väldigt kort tid.
Hos alltför många på »Vilda fåglar«, inte bara hos Kjell Andersson utan dessvärre också hos flera av artisterna själva, råder föreställningen om att »artist« bara är något man är. Inget man måste bevisa för sig själv och omvärlden om och om igen, med varje ny låt; inget man faktiskt har skyldigheten att förtjäna.
Det finns för all del åtskilliga undantag: Mauro Scoccos »Hjärta av guld« är sagolik liksom Ulf Lundells »Bli som du« och Peter LeMarcs »För ett barn« (Peters »Drivved« borde också fått plats!); Olle Ljungströms »Bara ett barn« har typiskt iöronfallande inledningsrad (»Jag började som spermie«) och lagom chockerande innehåll (»Jag slutar skolan till allas lättnad/jag firar med att micra en katt«…). Och Dan Sundquist har arrangerat Anne-Lie Rydé med sedvanlig schlagerbravur, liksom hela albumets bästa spår: Olle Ljungströms och Titiyos avslutande version av Beppe Wolgers och Olle Adolphsons femtiotalsklassiker »Det gåtfulla folket«, med snyggt Jimmy Webb-parafraserande sound av countryfierad sextiotalsschlager.
Men som helhet är »Vilda fåglar« som en renässansram i guldbrokad kring en liten barnteckning. Över huvud taget är det en luddig idé. Inte minst som de allra flesta klassiska rocklåtar redan, mer eller mindre, handlar om barn — om barnen i oss, som lever i vår osäkerhet eller naiva omnipotens.
Jag får ofta tårar i ögonen under lyssnandet på skivorna, eller snarare av att läsa med i texterna — det blir en sådan överdos av barn att det inte går att värja sig. Till och med amatören Magnus Johansson förmår gripa tag med sina enkla anteckningar om dottern, eftersom allmängiltiga beskrivningar av hur barn är, av föräldrar som insett att barnet är det största som hänt dem, alltid är rörande.
Möjligen måste man fråga sig var protestsångerna mot nedskärningen av barnomsorgen finns, och lägesbeskrivningarna av ett Sverige som enligt barnombudsmannen Louise Sylwander bryter mot FN:s heliga barnkonvention.
Kjell Häglund
Filed under: Album #11, Betyg 05, Kjell Häglund, DIVERSE ARTISTER, Kjell Häglund, Vilda fåglar
Tidskriften POP revisited 