DINOSAUR JR
Without a Sound
blanco y negro/Warner
Den nya plattan med Dinosaur Jr öppnar med en omisskännlig vinkorksplopp.
Det är dock inte något fylligt, omsorgsfullt lagrat årgångsvin vi bjuds på. Snarare en ganska ung och eldig dryck, som ska drickas tämligen omgående. Smaken är fruktig och passionerad. I stora doser kanske alltför sträv.
Jr själv, J Mascis, är fortfarande den centrala gestalten i gruppen som sångare, gitarrist, producent och låtskrivare. Han är verkligen inte de stora gesternas mästare, som låter sin musik växa sig alltför yvig. Mascis opererar från en liten, men konsekvent bas: två, kanske tre pålagda gitarrer, bas, trummor. Plus den där säregna rösten; naken, nasal, nonchalant och inte helt nykter, rent musikaliskt. Det finns en hel del Pihlgren över hans sätt att låta sig tänjas av tonerna.
Precis som på tidigare plattor öser Dinosaur Jr på med kantig, spretig, primitiv Jurassic-pop. Det är melodierna som räddar låtarna från ett rent riffras: Mascis har en tydlig känsla för varma, känslosamma popslingor, som både ger musiken stadga och lyssnaren något att nynna på. Singeln »Feel the Pain« är ett utmärkt exempel, likaså »I Don’t Think So« och »Get Out of This«, som, tro det eller ej, tycks vara född och uppvuxen i »Sweet Home Alabama«. Mascis behärskar även den vilsamma balladkonsten, som i »Outta Hand« och »Seemed Like the Thing«.
Visst, då och då känns det som om gruppen lurar ens närminne. »Det där har jag ju hört nyss«-förvirringen blir kännbar här och där, men som helhet är detta en mycket charmig platta. J Mascis har verkligen förstått vad som får rock att rulla.
Dinosaur Jr är onekligen en oas i en allt större öken av dammig dussinpop, där band som Ride och Blur drar runt som slöa kameler, med pucklarna fulla av trötta attityder och klichéer. J Mascis har laddat upp med betydligt mer livgivande förnödenheter.
Nittiotalets T Rex?
Micke Widell
Filed under: Album #09, Betyg 07, Micke Widell, Dinosaur Jr, Micke Widell
Tidskriften POP revisited 