BOB DYLAN
World Gone Wrong
Columbia/Sony 474857
Det här är inte folkmusik, det är arkeologi. Det är fortsättningen på Bob Dylans utgrävningar av sekelskiftets amerikanska folklorehistorier som inleddes med förra årets »Good As I’ve Been to You«. När de första spadtagen togs var det många som inte hade den blekaste aning om han framförde egenhändigt nyskrivna låtar, där bara titlarna och ett och annat namn i texterna påminde om folksånger från förra seklet, eller om han verkligen grävt upp traditionella sånger och med sin allt mer outhärdligt nasala stämma och akustiska gitarr format om dem. Precis som han brukar göra med sina egna klassiker under sin ändlösa världsturné.
Sanningen verkar ligga någonstans mitt emellan.
»Stack A Lee«, som är en av få sånger på »World Gone Wrong« som fler än Dylan själv har någon relation till, är ett bra exempel på detta.
Runt sekelskiftet cirkulerade det tusentals sånger som sjöngs i gathörn och runt lägereldar i den amerikanska södern. De handlade om mytiska figurer som Tom Dooley, John Henry, Railroad Bill, Frankie & Albert (eller Frankie & Johnny) och Stack A Lee. Figurer vars liv och leverne ändrades hela tiden beroende på vem som sjöng och vilken moralisk ståndpunkt de ville hålla. Historikerna har hittat verkliga förebilder till de flesta av dessa amerikanska myter. Förutom till just Stack A Lee.
Enligt sägnen slåss han med någon Billy om sin Stetson-hatt som Billy har spottat i, Stack A Lee blir gramse och plockar fram ett vapen, Billy ber Stack A Lee att inte ha ihjäl honom eftersom han har fru och barn att försörja, Stack A Lee dödar honom i alla fall och sedan är det upp till sångaren att bestämma Stack A Lees fortsatta öden och äventyr.
Under tjugotalet spelades den in av ett antal artister, varav Frank Hutchinsons version från 1927 är den mest kända (för övrigt den version som Dylans inspelning är baserad på).
Senare har historien om Stack A Lee berättats av bland andra Archibald, Lloyd Price, Sonny Boy Williamson, Dr John, Wilbert Harrison, Ike & Tina Turner, Isley Brothers, Prince Buster och slutligen The Clash, som baserade i stort sett hela »London Calling« på myten om Stack A Lee. Han byter skepnad, ibland är han svart, ibland är han vit. Ibland dör han och träffar djävulen, ibland hamnar han i fängelse och friges för gott uppförande.
Och än i dag lever legenden om Stack A Lee kvar i det musikaliska medvetandet. För vad är väl gangster-rapparnas skryt, om inte ännu en inkarnation av Stack A Lee? Fast om vår egen Stakka Bo känner till legenden vågar jag inte svara på.
Tillsammans med »Good As I’ve Been to You« utgör »World Gone Wrong« Dylans kanske mest passionerade inspelningar sedan — om vi för ett ögonblick glömmer hans frireligiösa fas i slutet av sjuttiotalet — »Blood On the Tracks«-perioden i mitten av sjuttiotalet. Det finns givetvis undantag; Daniel Lanois-producerade »Oh Mercy« och »Blind Wille McTell« från »The Bootleg Series«.
Men de var, så här med facit i hand, bara vägskyltar som pekade ut riktningen mot hans arkeologiskt fulländade slutdestination.
Dylan behöver något att fokusera sin fanatism på, han måste alltid ha en mission i sitt artisteri. När nu varken politik, skilsmässor eller religion längre driver honom till skrivbordet har han äntligen hittat ännu en till synes outsinlig brunn att ösa ur. Som dessutom ger hans hängivna fans nya namn och inspirationskällor att leta upp, Doc Watson, Wille Brown och The Mississippi Sheiks samlade verk, för att nämna några.
Att han dessutom spelat in Blind Wille McTells »Broke Down Engine« och i den förklarande text han själv skrivit i skivans medföljande häfte noterar att »Technology to wipe out truth is now available. When the cost comes down look out! There won’t be songs like these anymore. Actually there aren’t any now.« är stoff nog för en helt annan, och mycket längre, recension.
Andres Lokko
Filed under: Album #05+06, Andres Lokko, Betyg 09, Andres Lokko, Bob Dylan
Tidskriften POP revisited 