MANIC STREET PREACHERS
Gold Against the Soul
Columbia/Sony 474064
»All we want from you are the kicks you’ve given us« Inget annat band på nittiotalet har fått mig att inta så diametralt motsatta åsikter (och känslor, det handlar till nittiofem procent om känslor) som Manic Street Preachers. I ena stunden nästan älskar jag dem för en catchy punkpopsingel som »Motown Junk«, i nästa ögonblick avfärdar jag dem som patetiska punkagitatorer utan vare sig själ och hjärna. Den ofta återberättade incidenten när gitarristen Richie Edwards med ett rakblad skar in orden »4REAL« i sin arm inför NME:s journalist Steve Lamacq, är ett mycket bra exempel. På samma gång som jag självfallet tyckte det var korkat och på gränsen till gravt imbecillt, har jag i efterhand funderat på om det inte också är ett av de få riktigt trovärdiga statements som något band över huvud taget fått ur sig i en apolitisk tidsera.
Och så är det nära att jag totalt missar den absoluta magi som strömmar igenom det deltaland av rock’n’roll-dramatik som är Manics (det är inte många band med flera ord i namnet som man vill bevärdiga med att endast använda ett av dessa ord; Manics är ett av dessa band, An Emotional Fish är det inte) nya och gravt sinnesutlösande (en väsentlig skillnad jämfört med sinnesutvidgande) album. Efter en slarvig genomlyssning muttrar jag någonting om »Black Crowes-varning« och är beredd att nämna mindre fördelaktiga referenspunkter som till exempel New Model Army för att sedan skynda vidare i recensionshögen. Kanske skulle jag varit en gentleman och ändå försvarat Manics med att de förra året i och med »Motorcycle Emptiness« trots allt skrev det bästa popparti Roddy Frame inte skrivit sedan han var sjutton år, men så mycket mer hade det nog inte blivit.
Nyckeln till förståelsen av Manics, och tro mig, många kritiker och potentiella skivköpare kommer aldrig att hitta den nyckel som öppnar dörren till Manics epicentrum, än mindre till deras allra innersta, är förståelsen av det i rockspråkets arkiv — i det arkiv som fortfarande inte förts in på data — ofta använda ordet passion. Passionen som gjorde Stooges till det bästa hårdrockbandet genom tiderna, som gör att det på årets Hultsfredsfestival är Manics som kommer att rulla runt på krossat glas och inte punkgudfadern själv, Iggy Pop och som gör att en låt som »Life Becoming a Landslide« ger mig precis lika mycket som »Animal Nitrate« och »So Young«.
Jag är också beredd att omvärdera min syn på Manics som varandes lätt hjärnslöa, för om man redan efter tre EP-skivor hunnit med att på omslagen trycka citat av Karl Marx och William Burroughs, besitter man en känsla för rockens litterära estetik som är vida överlägsen de flesta andras nollkoll. Manic Street Preachers har gjort ett av de mest besjälade rockalbum jag hört på mången god dag. Manic Street Preachers är just nu både det bästa hårdrock- och traditionella rockbandet som går omkring, knullar, super, älskar, hatar, och bara är på vår planet. Och det kanske viktigaste av allt; de är på riktigt.
Terry Ericsson
Filed under: Album #03, Betyg 09, Terry Ericsson, Manic Street Preachers, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 