Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Album: ULF LUNDELL – Måne över Haväng

ULF LUNDELL

Måne över Haväng

EM 1475052

I en tid då nyliberala Frihetsfronten står för ungdomsrevoltens dubiösa anarki i samhället framstår »Måne över Haväng« som årets mest konservativa svenska rockalbum; en extremt marknadsanpassad produkt så till vida att »Uffe« tillhandahåller sin trogna publik exakt vad den förväntar sig att få.

Här finns till exempel en förbannad sång om den ekonomiska krisen, för vilken »Uffe« berömts i pressen (»de yngre popstjärnorna bryr sig bara om hits och image, nu är det Lundell och Ledin som står på barrikaderna«…). Nå, men om nittiofem procent av Sveriges befolkning tycker exakt som Lundell och Ledin om »bankherrarna« och »fallskärmarna«, innebär det att nittiofem procent av svenskarna »står på barrikaderna«? Nej, Lundells »Rött« är opportun som en argsint tidningsinsändare, lika folkligt förbannad som mannen på gatan, Aftonbladet och Bert Karlsson.

»Måne över Haväng« är mer kräftskiva än rockskiva. Musikalisk nostalgi för medelåldriga människor som inte vill lära sig något nytt, och som helst låser in världen och dess fyrtiotalistiska värden i ett radhus inköpt under sjuttiotalets trygga bostadsränteförhållanden.

Ulf Lundell är en typisk nationalhjälte, med all rätt att vara konservativ, naturromantisk och upprepande. Vår tids Verner von Heidenstam. I den rollen har han också en självklar centralposition i svensk rockhistoria.

På »Måne över Haväng« smågillar jag just naturlyriken i titelspåret och »Isabella«, de öppna harmonierna som luftas i »Katt i fönstret«, de vilda stråkarna i »Älskad och sedd« samt Neil Young- och Eagles-duellen i »Jag ska bli fri«. Om Gessle ska respekteras som poptjuv lovordar jag gärna Lundell som rockhälare; en professionell förvaltare av arv och tradition. Som gubbrockens Mia Marianne & Per Filip åker han runt och underhåller kyrka och församling.

Men låt oss inte lura oss själva att tro att Lundell har någon universellare kvalitet än den blågula. Hans öl är licenstillverkat, långt ifrån den importerade originalbuteljen och ännu längre ifrån det hembryggda.

Alla länder har sina egna rockpoeter som drar fulla fotbollsarenor. Särskilt i Sydamerika, Spanien och Tyskland dräller det av lokala Springsteens, och jag såg en i Japan också.

Varmed jag bara vill ha sagt att »Uffe« inte sorteras in mellan Springsteen och Garland Jeffreys, utan mellan Åge Alexandersen och Zucchero.

Kjell Häglund

Annonser

Filed under: Album #03, Betyg 03, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: