OLLE LJUNGSTRÖM
Olle Ljungström
Telegram/Warner 4509 92160
Olles comeback skapar som befarat en smärre hysteri hos landets popintresserade 25-30-åringar. Jag har aldrig haft så svårt att behålla en förhandstejp i min egen bandspelare som denna: Min brors fru, en av minst 34 Ljungström-fanatiker jag känner, hade exempelvis redan nött in de bästa textraderna innan jag själv fick en första förstulen lyssning. Varpå min bror upplyste mig inte bara om att Olle skrivit låtarna ihop med Heinz Liljedahl, utan att detta dessutom skett exakt tio år efter duons gemensamma LP under namnet Heinz & Young. Men, fortsatte min bror, denna senkomna solodebut är trots allt en besvikelse, »den låter så gammal«.
Från ytterligare andra smyglyssnare hörde jag att »alla texter handlar om knark«, men när jag äntligen började lyssna själv lät »Olle Ljungström« lyckligtvis bättre än jag kunnat ana.
Det är ju ingen hemlighet att Olle låtit sig övertalas till detta. Om man kan dra någon slutsats av hans långa frånvaro så måste det ju vara att det originella musikaliska uttrycksbehovet sedan ungefär lika länge lämnat hans sinnen.
Därför är musiken här väldigt »retro«; inte ens i Reeperbahn-nostalgisk bemärkelse, utan i största allmänhet. Det är bredbent rock’n’vispop, med tre-fyra ackord i klassiska kombinationer och naiva melodier.
Men dels är dessa melodier väldigt medryckande, dels skänker de lika avskalade arrangemangen en ny brutal dekadens till musiken, som till soundet blir ett slags förslappad, soft knarkrock med dimmiga haschgitarrer och en air av Stones på Main Street, Iggy i Berlin och Crosby Stills Nash & Young i Bearsville Studios. Dessutom är texterna klassisk Ljungström.
Fortfarande satsar Olle allt på den första textraden, den första versen. Varje låt har en chocköppning som strålar av Reeperbahn-magi. Som »En vanlig dag med heroin/det räcker för mig« (»Jag spelar vanlig«), »Jag står på en strand/en strand fylld av läppar/och äter luft/som kryddats med sand« (»Jorden«), »Jag samlar löv till dig« (»Min trädgård«), »Kom ner från månen i din famn/—/har sovit i kylskåp, och sovit gott« (»Du gråter«), för att inte tala om »Jag ägnar tid åt små problem/ger dem näring, plats att växa och bli fler/sån är jag« i »Tivoli«, en lika näpen som häpnadsväckande CSN&Y-ballad med den magnifika fortsättningen: »Att hitta något litet smått/att förstora och multiplicera/ger mig stånd/sånt är härligt«. Och en snudd på ännu bättre sista vers, där det lilla ämnet naturligtvis förstoras, multipliceras, sexualiseras och globaliseras till ytterlighet.
Ty just att Olle gått till ytterligheter i textskrivandet gör skivan riktigt värdefull. De musikaliska grunderna är knappast piggare än det samtida kollegerna Docenterna gjort på sistone, men med sin ursprungliga mystik och nonchalans i briljant behåll lyckas Olle Ljungström fortfarande låta alldeles bedårande oansvarig och farlig, där Joppe Pihlgren numera bara har en mysig ölmage.
Det håller kanske inte för en allvarlig comeback, men det håller tills vidare för ett fantastiskt intressant album. Här finns inte bara massor av rader som ger Reeperbahn-fansen ytliga rysningar (»vi sminkar spegeln«, »i drömmen drömmer drömmen en dröm, den drömmer som den vill«, »jag leker med tanken och tanken leker med mig«…), här finns också åtskilligt som griper tag och berör, från inledande »Hur långt kan det gå?«, med sin tongivande, och klädsamt obesvarbara undran om »hur långt kan det gå, hur nära man kan gå?« till avslutande »Jag gråter«, med skivans starkaste refräng som kunnat vara samtliga Reeperbahn-albums clou och tour-de-force.
Min lilla tveksamhet i betygsättningen bottnar inte i en reservation för att mitt gillande har för mycket med personlig sentimentalitet att göra, utan enbart i att ett par sämre låtar faller utanför den i övrigt rakt uppspikade ramen. I synnerhet känns countryrockiga «Jesus kan« för slapp, en ointressant Singalong Cassidy om att alla får plats i himlen, med alla karakteristiska tecken på en sång som tillkommit direkt i studion medan teknikern är på 7-eleven och köper cigg och yoghurt.
»Olle Ljungström« är inte så mycket »comeback« som en storartad fortsättning — helt onödig, förstås, utan någon som helst förankring i tid, rum och rådande trender (möjligen frånsett den utmanande sadomasochismen i »Leka farligt«), men ändå.
Kjell Häglund
Filed under: Album #02, Betyg 06, Kjell Häglund, Kjell Häglund, Olle Ljungström
Tidskriften POP revisited 