U2
Pop
Island/PolyGram
»Jag har aldrig lirat på Lotto«, sjunger Bono i »The Playboy Mansion«, men hans kollega Adam Clayton har definitivt dragit en vinstlott i livet. Det är en säregen upplevelse att höra honom spela exakt samma entoniga basriff i U2:s senaste singel och albumöppnare »Discoteque«, som han gjorde på debut-LP:ns storsingel »I Will Follow« för 17 år sedan. Samtidigt som man betänker att detta faktiskt är världens rikaste basist! Trots att han inte spelat en nyskapande eller spännande ton på snart två decennier. När resten av bandet (till och med Larry Mullen har lärt sig sampla lite breakbeats och jobba med dubbla DJ-däck) mangrant anstränger sig för att hitta nya influenser och infallsvinklar, då fläskar Clayton bara på med det gamla »I Will Follow«-riffet en gång till.
En beundransvärd lyxlirare, vars sorglösa brist på input här hedrar honom. »Pop« är nämligen ett mycket mediokert album, med låtarna liggande i stökiga högar av förvirrade falsettpartier och osorterade instrumentstumpar.
Frånsett dokumentärdubbeln »Rattle and Hum« är detta första gången på 13 år som U2 inte jobbat med Brian Eno. Men stilsäkre Flood (som faktiskt funnits i studion under åtskilliga av U2:s tidigare album) och Skottlands skarpe Mo’Wax-ambassadör Howie B är inget dumt val av producenter. Exempelvis levandegör Howie på alldeles egen hand låten »Please« med sina typiska Howie B-beats.
Överlag är grunderna halvt om halvt spännande, medan själva låtarna sviktar. Det låter som om Chemical Brothers eller Sabres Of Paradise fått hjärnsläpp i valet av riff-samplingar.
I Q:s marsnummer konstaterar Bono att popbranschen alltid varit fixerad vid ungdom och beniga pojkar, men att det band som genom tiderna imponerat mest på honom varit The Stranglers, därför att »de var män«. Så huvudtanken med »Pop« var att göra »a man’s album«.
En något självironisk ambition av ett band som inte vuxit upp en centimeter sedan genombrottet i tonåren. Om »Pop« representerar modern manlighet av i dag, då kan till och med Michael Jackson beteckna sig som en trygg, mogen, ansvarsfull man.
Bono har två små barn hemma på Irland, vilka han nu lämnar under ett helt år för att världsturnera med en vräkig posörshow.
Och han behöver inte ens pengarna. Inte undra på att han har problem med papparollen, som han försöker säga i »Mofo« — Bonos mest personliga sång någonsin, enligt intervjun i Q. Och visst — här får hans sedan länge avlidna mamma en vers, och döttrarna en; var i Bono ställer den enkla frågan om var han, sonen och pappan, finns någonstans. »Det är djupa, djupa saker på gång där…«, påpekar sångaren i Q.
Så vad är det han kommer fram till i texten, om vilken han i intervjun säger att »det känns som om hela mitt liv finns i den sången«? Jo: »Holy dunc, spacejunk comin’ in for the splash/White dopes on punk staring into the flash/Lookin’ for baby Jesus under the trash/Mother mother suckin’ rock and roll/Bubble poppin’ sugar droppin’ rock and roll.«
Hmm.
Uttalad på svenska säger titeln »Mofo« det mesta om Bono som textförfattare: »Måfå«. Utöver halvtimmen av gubbdum rocktechno finns här ett par vilsamma långsamheter, varav »If God Will Send His Angels« är rätt fin utan att komma i närheten av tidigare storballader som »One« och »Still Haven’t Found What I’m Looking For«.
»Staring At the Sun« sticker också ut, utmålad som en snygg Kinks-pastisch men i själva verket refrängfri och textsvag på ett sätt som Ray Davies aldrig skulle tillåta sig. Den är slapp och klantig, osnygg och ofärdig — och tredje bästa låten.
Bra är bara »The Playboy Mansion« och »Miami«, där det faktiskt känns som att U2 har något att säga, och ett spännande sätt att säga det på. Om nu inte Bono har förmågan att skriva vuxna, självutlämnande, allmänmänskliga sånger, så skulle U2 åtminstone kunna vara ett slags The Tubes för nittiotalet. Faktum är ju att detta är den snällaste tolkning man kan göra av utvecklingen med guldkostymer, plastbrallor och wraparoundbrillor från och med »Achtung Baby«: att U2 kommenterar rockcirkusen.
Och särskilt i »The Playboy Mansion« finns faktiskt något utvunnet ur deras dolce vita, den har ett hårt och humoristiskt fokus, en rak, bärande idé och ordmålar bilder både storögda och överseende.
Liknelsen spricker dessvärre vid en lyssning på den aktuella Tubes-samlingen »Goin’ Down«. Tubes satt ju på ett berg av popkänsla också.
Och de var amerikaner. Ända sedan »Rattle and Hum« har U2:s stora komplex varit att de inte haft samma medfödda amerikanska rockarv som, framför allt, stadiumrivalerna R.E.M. — i Q-intervjun medger de motvilligt att R.E.M. gjort en del ganska bra grejer under nittiotalet, och fullt seriöst enas de om att det måste bero på att de slutat turnera! Så nu funderar U2 på att låta »Pop«-turnén bli deras sista…
»Vi satte upp ett omöjligt mål, det fanns inte en chans att vi skulle kunna göra ett album på åtta månader. Vi brukar behöva ett år«, har Larry Mullen pompöst kommenterat inspelningarna av detta musikaliska snömos.
Men man får vara tacksam att det blev klart så snabbt. Fyra förvirrade månader till och smörjan hade varit fullbordad.
Kjell Häglund
Filed under: Album #23, Betyg 03, Kjell Häglund, Kjell Häglund, U2
Tidskriften POP revisited 