Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: YO LA TENGO – I Can Hear the Heart Beating As One

YO LA TENGO

I Can Hear the Heart Beating As One

Matador/Border

Den amerikanska alternativrocken beskylls ibland för att vara för smart för sitt eget bästa. Somliga menar dessutom att den är osexig och inte svänger det minsta. Ofta kan jag inte annat än att hålla med. Som nu. Visserligen har jag aldrig lyssnat på Yo La Tengo för att partaja igång helgen, den här trion har aldrig haft den funktionen. I stället har de levererat musik som med sina vibrerande, försiktigt ihopflätade gitarr- och orgelmattor triggat fram sakta stegrande stämningar med en oerhörd nerv.

Lyssna på bandets mästerverk »Painful« från 1993 så hör ni, förhoppningsvis, vad jag menar. Det hörs även på uppföljaren, 1995 års »Electr-O-Pura«, men bara bitvis. Redan där finns ögonblick då Yo La Tengo vrider sin formel ett varv för mycket och med ens bara blir jobbigt översmarta. De tänker liksom bort känslan.

Samma sak händer här, med den skillnaden att här även finns några stunder då de inte verkar tänka alls, som i den utdragna, malande trista »Spec Bebop«. »I Can Hear the Heart Beating As One« är överlag en ännu ojämnare resa än »Electr-O-Pura«. Hoboken-trion utgår som vanligt från en new wave-filtrerad mix av Velvet Undergrounds minimalistiska solglasögonrock och Beach Boys rena popnerv. Vi får rentav en cover av de sistnämndas »Little Honda«, vilken dock bara illustrerar problemet. Det här sättet att svärta ned och viska fram den solbrända västkustromantiken genom en skrammelvägg fulländades redan för tolv år sedan av Jesus And Mary Chain. Yo La Tengos försök känns därför ganska poänglöst.

»Damage« låter, kan jag meddela, som ett collegerocksvar på Fleetwood Macs »Albatross«, om det mot förmodan är någon som söker ett sådant. Trevligare är då ett knippe renare popsånger. Georgia Hubley är innerlig och kommer nära i den lågmälda »Shadows« och Ira Kaplan har en dyster liten kärleksvisa av rent Lou Barlow-format i »Stockholm Syndrome« (titeln är säkert något fånigt internskämt). Och det finns några till.

Ett fåtal pärlor, en del dödkött men framför allt ingen sammanhållen nerv, alltså. Har ni gillat Yo La Tengo förut är det klart att ni ska skaffa »I Can Hear the Heart Beating As One«. Men inkörsporten till det här bandet heter fortfarande »Painful«.

Håkan Steen

Filed under: Album #23, Betyg 05, Håkan Steen, ,

One Response

  1. Daniel skriver:

    Detta måste vara ett lågvattenmärke för Håkan Steen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: