ERIC GADD
The Right Way
Strawberry/Edelpitch
Den Eric Gadd som i mitten av åttiotalet kladdade svart kajal runt ögonen, odlade sitt Prince-komplex och skaldade »ta av dig dina byxor« har tio år och sex album senare säkrat sin position som Sveriges stilsäkraste och, på samma gång, mest ombytlige soulsångare. Rastlöshet, och också en viss ojämnhet, har präglat hans senaste album, från struttiga »Do You Believe in Gadd« via den urbana low key-funken på »On Display«, fram till »Floating«, lätt och behagfull som en smekning.
Med »The Right Way« har Eric Gadd lyckats prestera sitt, åtminstone kvalitativt, jämnaste album någonsin. Däremot är det soundmässigt en avsevärt brokigare samling sånger än vi bjudits tidigare, och den som väntat sig några tidstypiskt hårdpumpande jeepbeats och pilska interluder får se sig blåsta. Eric Gadd har aldrig brytt sig om att vara i synk med den samtida soulen. Hade han gjort det hade »The Right Way« självfallet varit en blåögd syssling till Maxwell eller Tony Rich, men nu är det snarare sena sjuttiotalsgrooves och akter som sos Band som bör användas som hållpunkter.
Framför allt har Eric Gadd hittat fram till ett eget, helt omisskännligt sound, ett sound som i hög grad bygger på hans röst. Han är ju ingen soulsångare av den traditionella skolan — knappast av någon skola alls — men från att tidigare ha varit en förhållandevis klen sångare har han på »The Right Way« tagit ett ordentligt kliv framåt som vokalist, han sjunger och fraserar med en helt ny lätthet. Framför allt gäller detta hans falsettregister där han stundtals faktiskt lyckas tangera både Curtis Mayfield och Prince.
På det hela taget är »The Right Way« ett lekfullt och självsäkert album, med den uppsluppna »My Personality«, den stort anlagda balladen »Someone Who Cares« och det suggestiva titelspåret som självklara höjdpunkter, den sistnämnda med ett ystert blåsarrangemang som sprakar likt tomtebloss i den annars strama produktionen.
Eric Gadd är en god hantverkare snarare än en innovatör, och han gör soul avsedd för omedelbar konsumtion snarare än för insortering bland odödliga mästerverk. Det är också därför jag drar mig för att sätta ett riktigt högt betyg på »The Right Way«. Den kommer förmodligen att snurra åtskilliga varv i min CD under några veckor, men om den, vilket jag starkt misstänker, följer mönstret från hur jag lyssnat på hans tidigare plattor, kommer den sedan att ställas in bredvid de andra för att mycket sällan tas fram igen.
För tillfället räcker det ganska bra med den känsla av här och nu som genomsyrar Eric Gadd och hans musik, men jag hoppas ändå innerligt att han någon gång får till det där klassiska albumet. Det är han värd.
Anna Hellsten
Filed under: Album #23, Anna Hellsten, Betyg 06, Anna Hellsten, ERIC GADD
Tidskriften POP revisited 