BETH ORTON
Trailer Park
Heavenly/BMG
Beth Orton är en av de få artister finsmakaren Andrew Weatherall tagit sig an sedan han förtrollade Primal Screams »Screamadelica«. Det ger en antydan om hur lovande och oemotståndlig Orton är. För är det någonting den här 26-åriga Londonbons debutalbum inger så är det hopp. Hopp om att den kvinnliga singer/songwriter-traditionen inte bara går att upprätthålla, utan också att vidareutveckla.
Greppet är enkelt. Mjukröstad, själfylld sångerska som gett diverse technoprojekt en mer jordnära klang sätter sig ner med sin gitarr och får, med lite hjälp, göra precis det hon själv vill. Resultatet är bedårande. Uppgivet, försiktigt i både text och melodi. En tillbakadragen, återhållen ton där country- och folkinfluenserna balanseras perfekt mot den storstadspuls som är så svår att sätta fingret på, men som trots allt dunkar inuti Beth Orton och som är omöjlig för henne att helt dölja.
Det är ju just det som gör att det här avskalade formatet kryper så nära inpå. Allt kommer fram, inget går att gömma. Trots att detta till stor del är en Weatherall-produktion, och trots att delar av Primal Scream, Sandals och Rockingbirds gästmusicerar bakom Beth Orton finns på »Winnebago« inga spår varken av retroboogie, vita beats eller hoplånad techno. Alla arrangemang är enkla och kristallklara, alla influenser plockade från den mest traditionella delen av de medverkandes skivsamlingar. Ingenting känns stulet, bara skapat med den fullaste respekt för sådant som redan gjorts.
I centrum står hela tiden människan Beth Orton. Hennes uppgivenhet och hennes fantastiska förmåga att, likt alla engagerande singer/songwriters, måla upp sin historia för en uppmärksam lyssnare. Hon framstår som världens mest anspråkslösa människa. Efter att ha hjälpt Red Snapper, William Orbit och Chemical Brothers ner på jorden har hon själv satt sig med sin gitarr, sina sånger och sin uppgivenhet. Utan att en enda gång tveka på rösten beskriver hon sin nästan löjligt underlägsna situation i ett förhållande som runnit mellan hennes fingrar och ut i sanden.
Alla Beth Ortons sånger, den smakfullt utvalda Ronettes-covern »I Wish I Never Saw the Sunshine« inkluderad, handlar i hennes tappning om just det förgörande förhållandet. Om att det är lika bra att han inte kommer hem mer, att hon faktiskt inte kan göra mer för att övertyga honom utom att möjligen lägga sig ner och dö för kärlekens skull. Och att hon, precis som Ronnie Spector — eller Ellie Greenwich om ni så vill — önskar att hon aldrig fått lapa solsken eftersom det strilande regnet då målar världen så oövervinnligt hopplös.
Det går inte att spåra varken några manér eller någon överdramatisering hos Beth Orton. Bara sådant som sångerskan själv uppfattar som djupgående insikter. I ett par låtar är tempot något, något upptrissat, det svänger till, men snart återgår även musiken till stillsam betraktelse.
Madelaine Levy
Filed under: Album #20, Betyg 08, Madelaine Levy, Beth Orton, Madelaine Levy
Tidskriften POP revisited 