PAUL MCCARTNEY
Flaming Pie
Parlophone/EMI
Strax efter att Beatles slagit igenom beskrev John Lennon i tidningen Merseybeat hur det gått till när gruppen fick sitt namn. Under rubriken »A Short Diversion of the Origins of the Beatles« berättade John att »…namnet kom som en vision. En man uppenbarade sig på en flammande paj och sade till oss: från denna dag ska ni heta Beatles med ett A«.
En skälmsk liten artikel som dessvärre togs på blodigt allvar av många Beatles-fans. Så när Paul eller George emellanåt berättat hur det egentligen gick till, att originalmedlemmen Stu var med om att hitta på »The Beatles med ett A«, har dessa fundamentalistiska fans protesterat högljutt å salig Johns vägnar, med darrande pekfingrar i sina pedantiskt välvårdade exemplar av Merseyside.
Som ett slags officiellt svar på dessa angrepp känns titelspåret »Flaming Pie« på Paul McCartneys nya: inte bara pekande på den typiska Goon Show-humor med vilken John skrev sin gamla artikel, utan också en chockerande cool låt; faktiskt en av de allra hårdaste rockers Paul någonsin gjort.
»Making love underneath the bed« skriker Paul som första fras i texten, »Revolver«-gitarrer sliter som hyenor i låten, och när den efter två minuter stoppar och startar om med Pauls besatta boogiepiano står det klart att detta inte bara är himmelskt fräckt, det är rent Beatleskt.
I Pauls egenskrivna pressrelease beskriver han hur han skrev en av låtarna här medan Linda lagade lunch på Long Island åt en New York Times-journalist, och en annan medan han väntade på att Linda skulle bli klar med en matfotosession.
Ett sätt för en stenrik man att slå ihjäl tid? Nej då — Paul förklarar att detta var en metod han och John körde hårt med redan i Beatles: att slå vad med varandra om att de skulle kunna skriva helt nya, färdiga låtar på ett par timmar, medan de väntade på den andre… Enligt Paul tog det heller aldrig mer än högst tre timmar för någon av dem att skriva en Beatles-låt.
Ur det perspektivet är i stort sett hela Beatles-katalogen ett obegripligt underverk, medan man kanske förstår sig bättre på Pauls alltid lika ojämna soloplattor. Tar han bara ett par timmar på sig att skriva varje låt så är det rätt logiskt att han bara lyckas med hälften.
Det finns mycket mer än »Flaming Pie« här som verkligen är klassisk McCartney: gitarrbrinnande soulballaden »Souvenir«; hjärtevarma och närmast »Pet Sounds«-arrangerade »Little Willow« med Brian Wilson-kör, mellotron, harpsichord, spinett och harmonium; George Martins barockorkestrerade »Some Days« och de likaledes akustiska njutningarna »Great Day« och »Calico Skies«.
Paul nämner i pressreleasen hur han stött på flera i sin närhet som tyckt att just »Calico Skies« verkar hjärtligare och mer självupplevd än alla andra låtar, men att denna låt »inte alls var inspirerad av nåt särskilt. Jag har alla de här känslorna inom mig — jag har varit ledsen, jag har varit glad. Det måste inte handla om nåt särskilt tillfälle. När man skriver en låt så tar man bara ett dopp i poolen av alla dessa känslor«.
Faktiskt exakt samma avväpnande uppriktiga resonemang som Paddy McAloon är inne på både med sitt nya album och i intervjun i detta nummer av POP.
På ett McCartney-albums minussida brukar man alltid kunna räkna in minst en konstig reggaepoplåt-med-Linda, men den här gången tvingas vi i stället uthärda en meningslös, idiotusel gitarr-soloduell mellan Paul själv och hans nittonårige son James (i annars fint wurlitzer-guppande »Heaven on a Sunday«).
Ett par väldigt konstiga låtar med Steve Miller drar också ner betyget. Ett på pappret lite kittlande samarbete, kanske, eftersom Paul redan 1969, mitt under de grälsjuka inspelningarna av »Abbey Road«, spelade in den beryktade »My Dark Hour« med just Steve Miller. Men att Steve lockar över Paul till sin bondstudio i Idaho med orden »jag har alltid velat höra dig göra en riktig Texas-blues«, och att Paul glatt gör Steve till viljes, är inte de bästa förutsättningarna för en lyckad reunion.
Däremot är återföreningen med Ringo Starr på skivans två avslutande spår osannolikt lyckad. »Really Love You« må vara en simpelt jammad bluestolva, där Paul improviserar texten och larvar sig i falsett medan Lynne drar tolvsträngade »Eight Miles High«-riff och Ringo bara dumbankar utan att fatta vad det hela ska bli för nåt. Men »Beautiful Night«, där Ringo till och med hörs i kören, är alldeles överväldigande bra; med superorkestrering av George Martin, recyclad »Lucy in the Sky With Diamonds« i versen, prålig Broadwayrefräng och en jublande inspirerad tempohöjning mot crescendot.
När man räknat en stund på det, bra kontra dåliga låtar, känns »Flaming Pie« utan tvekan som ett av Maccas starkare soloalbum. Inte bara för låtmaterialets skull utan också för att vapendragaren Jeff Lynnes träiga Traveling Wilburys-attityd på något sätt mjuknat, och närmat sig det Sussex-murriga hemmastudiosoundet på McCartneys allra tidigaste soloplattor. Gitarrerna verkar körda genom Marshall-förstärkare, vilket de inte precis varit förut, och sångljudet ligger högre och närmare.
Men egentligen räcker det med titelspåret. Om Oasis nästa singel skulle låta som »Flaming Pie« skulle ingen bli förvånad; möjligen förvånad över hur fräck den låter. Det är möjligt att man kan äga en komplett skivsamling utan detta album, men man kan knappast äga en komplett Beatles-samling utan den låten.
Kjell Häglund
Filed under: Album #25, Betyg 06, Kjell Häglund, Kjell Häglund, PAUL MCCARTNEY
Tidskriften POP revisited 