R. KELLY
R. Kelly
Jive/BMG
Robert Kelly har något han måste berätta innan han börjar. Han ställer sig i predikstolen och ber om församlingens uppmärksamhet.
Han berättar om kampen mellan gott och ont, om gospel och sex, om ondskefulla rykten som omger honom och om sin till synes spikraka väg från okänd sångare i Chicagos South Side i slutet av åttiotalet till sin position i dag.
1995 är Robert Kelly 28 år gammal och han är USA:s största svarta manliga artist. Det finns andra som fortfarande säljer fler skivor. Men R. Kelly är störst. Så är det bara.
Sedan, när församlingen tystnat, talar Kelly till oss i förtroende. Han tackar för att vi lyssnade på vad han hade att säga.
Och så nästan viskar han: okej, då kör vi.
»R. Kelly« är modern doo wop. Musiken och Kellys röst tillhör samma tradition som Marvin Gaye. Privatpersonen Robert Kelly slits till och med mellan samma demoner som Marvin.
Ryktena om att han skulle ha förfört och sedan gift sig med den minderåriga Aaliyah har florerat i amerikansk press sedan i våras. Varken Kelly eller Aaliyah har kommenterat dem.
Men de har rönt nästan lika stor uppmärksamhet som rättegången mot O.J. Simpson.
Marvin Gaye lämnade sin fru Anna för den avsevärt yngre Janice under inspelningen av »Let’s Get It On«, hans eviga kamp mellan sin gudstro och de ännu starkare krafter som drev honom att gång på gång svika den, utgjorde grunden för allt han sjöng och allt han skrev under sina tio sista år i livet.
Droger, kärlek, sex och en stark gudstro verkar vara knepigt att kombinera. Marvin Gayes far var präst och Marvins förhållande till sin far var kluvet — fullt jämförbart med hans förhållande till gud — och det har skrivits ett antal böcker i ämnet.
Vi vet alla hur det slutade.
Robert Kelly har ett liknande förhållande till sin mor som dog i cancer för några år sedan. Under sina konserter tillägnar han alltid sin version av The Spinners »Sadie« till mamma Kelly.
Morrissey brukar dekorera scenen med en gigantisk bild av Edith Sitwell, den excentriska brittiska poetissan. Suede och Pet Shop Boys visar ambitiösa filmer av Derek Jarman.
Mitt i R. Kellys version av »Sadie« sänks alltid ett maximalt förstorat foto av hans mor sakta ner bakom honom.
I slutet av sina konserter har Kelly allt oftare börjat klä av sig till bara kalsongerna. Men han gör det inte av samma anledningar som, säg, Jodeci eller Salt’n’Pepa. Det handlar förvånansvärt lite om sex just då. Han vill bara, likt Marvin före honom, visa sig som han är. Han vill bara bli accepterad. Snubben är förvirrad och vill visa det. Och det är något väldigt ovanligt i modern svart rhythm’n’blues.
R. Kellys tredje album visar varför han i dag är en av den svarta musikens största.
Han tvekar inför de krafter som är starkare än han själv. Han vet inte vad som är rätt eller fel. Gud eller sex.
Och han gör det med sånger, den här gången mestadels ballader, som lånar lika mycket av sjuttiotalets Isley Brothers — Ernie och Ronald Isley medverkar på »Down Low (Nobody Has to Know)« — som av vår tids g-funk och rap.
»Hump Bounce« inleds med ett riff och ett vrål från James Browns »Papa Don’t Take No Mess«, i »(You to Be) Be Happy« möts han i en duett med Biggie Smalls och över texterna, arrangemangen och melodierna vilar samma dubier som på Marvins »In Our Lifetime«.
Gud eller sex.
Den som inte hör hur Bone, Thugs’n’Harmony, Jodeci eller R. Kelly gör exakt samma sak — och gör det lika bra — som The Delfonics, The Dramatics, The Isley Brothers eller Marvin har inte begripit någonting.
Det är samma doo wop, samma soul, samma funk. Gud och sex och människans kamp mellan de två.
I min bok är R. Kellys pärlband av singlar, från »She’s Got That Vibe« till »Homie, Lover, Friend« och »Bump’n’Grind«, där uppe med de singlar som The Isley Brothers släppte under sin mest kreativa period i mitten av sjuttiotalet.
Det var bara några få år sedan som musikindustrin ändrade reglerna för de amerikanska försäljningslistorna. Tidigare hade albumlistan baserats på försäljning medan singellistan baserats på radiospelningar. När en respekterad amerikansk journalist frågade en av de ansvariga varför det förhållde sig så svarade han att annars skulle inte en enda vit artist ha en chans att placera sig bland de tio främsta singlarna.
Då skulle alltså singellistan uteslutande bestå av rhythm’n’blues inspelad av svarta artister, och musikindustrins bossar gillade inte alls den tanken.
I dag ser det övre skiktet av singellistan ut som de vita musikindustribossarnas värsta mardröm. Nio av tio singlar är svarta. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
R. Kellys två första album, »Born Into the 90:s« från 1993 och »12 Play« från 1993, har salts i drygt åtta miljoner exemplar.
Förra året skrev han ett helt album åt 15-åriga Aaliyah, »Age Ain’t Nothing But a Number«, och den sublima »Stroke You Up« för flickduon Changing Faces.
I våras skrev han »You Are Not Alone« åt Michael Jackson.
Hur många skivor R. Kelly säljer och hur många andra artister som ber om hans hjälp är egentligen helt ointressant.
Men som han själv förklarar i sin predikan: »Well, even The Statue of Liberty wants to bump’n’grind«.
Jag förstår henne.
Andres Lokko
Filed under: Album #15, Andres Lokko, Betyg 08, Andres Lokko, R. KELLY
Tidskriften POP revisited 