Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Underworld

För fyra år sedan var de ett par övervintrande ny-romantiker som kompade Debbie Harry. I januari 1994 släppte de »dubnobasswithmyheadman«; ett av årets bästa album. Christian Bartholdsson förklarar varför det gjorde honom dub i huvudet.

DERAS NAMN FINNS på allas läppar och deras mix av techno och rockestetik på allas — eller i alla fall rätt mångas — skivspelare. När jag pratar med dem har de just fått reda på att deras nysläppta album »dubnobasswithmyheadman« gått in på engelska listan. Pengarna rullar in. Prince, U2 och Brian Eno vill samarbeta.

Underworlds första danssingel, med den magnifika titeln »Mmm… Skyscraper, I Love You«, fick klubbkulturen att stanna upp en aning. En snabb rytm med fladdrande keyboardsekvenser — så långt var allt normalt. Men det var en kille som sjöng lite coolt också. Och, hör och häpna, det var ett långt, avspänt gitarrsolo som bar fram melodin. Inom klubbarnas slit-och-släng-värld är det ovanligt med låtar som, på det ena eller andra sättet, betyder mer än fyra minuters extas. Här var något som faktiskt andades kvalitet och livslängd. Som till och med gick att lyssna på och ta till sig hemma en söndagmorgon, något flerdimensionellt.

»Skyscraper« är fortfarande Underworlds speciella skötebarn. Karl Hyde, en av de tre medlemmarna, har just skrivit klart en bok baserad på låten. Dessutom pendlar killarna till New York för att, tillsammans med sitt videoteam Tomato, spela in en filmversion av boken.

— Jag har alltid haft en viss hatkärlek gentemot USA, förklarar Karl. Det är ett osannolikt land och skyskraporna symboliserar allt som USA står för. Som europé kan man inte låta bli att imponeras. Samtidigt står jag inte ut med att vara där en längre tid. Ett halvår är det längsta jag klarat, sen har det värkt i hela kroppen av längtan tillbaka till Europa och en mer jordnära tillvaro.

* * * * *

För elva år sedan bildade Rick Smith och Karl Hyde gruppen Freur tillsammans med några kompisar. De spelade in en Ultravox-liknande singel, »Doot Doot«, som till deras enorma förvåning blev en jättebit världen över.

— Vi blev helt chockade, berättar Karl. Ena dagen var vi på arbetsförmedlingen och sökte jobb, nästa låg vi etta i Italien och gjorde TV-shower i Australien.

Eftersom året var 1983 såg frisyrerna ut som jättelika golvmoppar. Och kläderna glittrade i takt med tandraderna.

— Jag hatade new romantic-stilen, stönar Karl. Jag gillade King Tubby, Adrian Sherwood, Keith LeBlanc och On-U Sound. Jag var, och är fortfarande, ett stort fan av dub. Men så gjorde vi »Doot Doot« och… tja, det var liksom så man skulle se ut om man gjorde den sortens syntbaserad musik.

Problemet var att singeln skulle ha uppföljare. Skivor spelades in och allihop floppade. Freur blev ett one-hit-wonder som kuskade jorden runt bara för att spela en enda låt. Efter ett par år kände Rick och Karl att de inte kom längre och bytte kompisar. Underworld steg fram ur askan från Freur. Men inget av de album som spelades in gjorde intryck någonstans, förutom på vissa ställen i USA där syntrock fortfarande gällde. Det var då Karl såg David Stewart på TV.

— Eurythmics skulle göra en Amerika-turné och eftersom jag visste att vi hade fans där ringde jag upp honom och frågade om vi fick följa med. Vi fullständigt baxnade inför stadionanläggningar på 35.000 personer. Det var på samma gång den bästa och sämsta tiden i mitt liv. Jag är ett stort Annie Lennox-fan och fick se henne varje kväll. Hennes röst får mig att gråta. Samtidigt knuffades vi runt i den cirkus musikindustrin är och bara undrade vad allt hade för mening, vi blev minst sagt desillusionerade.

— När turnén var slut jobbade jag ett tag som studiomusiker hos Prince på Paisley Park. Sen turnerade jag som gitarrist med Debbie Harry.

»Change the Weather« från 1989 blev det ursprungliga Underworlds sista album. Sedan var det dags för »den brända jordens taktik«.

— Jag tror på Miles Davis filosofi om att man ska utvecklas genom att lämna allt gammalt bakom sig. Utveckling genom utplåning av det förflutna. Man ställer sig på nollpunkten igen. Vi hade varit tillsammans i fjorton år och tänkte »vad kan vi göra nu som verkligen leder någon vart?«. Och insåg att det ju faktiskt var dansmusik vi ville göra från första början.

Rick fick i uppdrag att leta reda på en ung, het DJ. Fast han var för blyg och skickade ut sin svåger i stället. Sökandet blev lyckosamt. Entré: en artonårig finansmäklare vid namn Darren Emerson.

— Efter plugget hade jag börjat jobba på ett finansbolag i Londons City, berättar Darren. Snackade med klienter i telefon och stirrade på en dataskärm. Samtidigt var jag DJ på nätterna, så det blev inte mycket sömn. Spela fram till tre-fyra på natten. Sova ett par timmar och sen in till jobbet. Jag höll på så i tre och ett halvt år, fattar knappt hur jag pallade.

Genom Ricks svåger fick han veta att Underworld letade efter nytillskott.

— Jag hade ingen aning om vilka de var. Hade aldrig hört deras skivor eftersom jag var uppvuxen med dansmusik. Det är inte förrän på senare tid som jag lyssnat på vad de gjort tidigare och det är ju… eh, inte så bra. Men det har inget med mig att göra, det känns som en annan tidsålder.

Rick och Darren satte sig i studion hemma i Romford för att uppfinna morgondagens musik.

— Själv var jag mest glad för att någon var intresserad av vad jag gjorde, flinar Darren. Vi tillverkade spår efter spår med mystisk instrumental dansmusik.

I den vevan återvände Karl från USA.

— Vi hade i och för sig bestämt att vi skulle rekrytera en DJ, skrattar han. Men det blev en chock när jag kom hem! Musiken de gjorde var skithäftig, det bästa jag någonsin hört. Rick hade ju alltid lirat på synthesizers, men var kom jag själv, som gitarrist och sångare, in i bilden? Det finns ju inte särskilt mycket sång i housemusiken, särskilt inte manlig. Det är mest wailande, om det är något alls. Och gitarren var det ju bara att glömma. Det blev en väldig utmaning för mig.

— Det syntes på honom att han mest ville sparka bort mig, myser Darren. »Vi skulle ha en ung DJ, men det här är ju barnarov«, typ. Han tyckte inte jag visste något om »riktig« musik.

Efter några experimentella singlar under namnet Lemon Interrupt (»vi kunde inte heta Underworld eftersom vi gav ut skivorna på ett annat bolag än det vi var signade för«) var det så, tidigt 1993, dags för »Mmm… Skyscraper I Love You«, som redan är en klassiker.

Med Darren i bandet har Underworld fingret på dansmusikens puls alla tider på dygnet. Men det är inte Darren Emerson ensam som är Underworld, vilket många tycks tro.

— Folk vill inte fatta att två före detta synt-rockare som jag och Rick faktiskt kan göra dansmusik, säger Karl. De utgår ifrån att Darren, som ju är hur hipp som helst som dans-DJ, står för allt på skivorna och av ren snällhet låter oss hänga med i bakgrunden. Så är det inte alls, det är ett samarbete.

* * * * *

Karl Hydes texter har aldrig varit särskilt begripliga. Och med det nya albumet »dubnobasswithmyheadman« har han tagit steget fullt ut. Med ett litet skrivblock i handen har han vandrat runt och noterat allt han hört och sett, för att sedan använda det i skivstudion.

— Jag har inspirerats oerhört mycket av Lou Reeds »New York«, säger Karl. Han beskriver sin omgivning och de människor han träffar på ett fantastiskt sätt. Jag tog avstamp därifrån för att göra min egen version av idén. Jag kan till exempel gå in på ett kafé eller en bar, sitta där hela dagen, göra långa listor över allt jag ser och skriva ner konversationer jag hör från folk som sitter vid borden brevid. Det blir fragment av alla observationer jag gör av verkligheten. Kubistiskt, på något vis. Man går ner och studerar små detaljer. Sen när det blir dags att spela in låtar öppnar jag blocket var som helst och sjunger de första meningarna jag får syn på.

Sångtekniken är ett område som Underworld bestämt sig för att utveckla. Karl nöjer sig inte med att sjunga alla låtar på ungefär samma sätt för att därefter lägga till några ekoeffekter. Nej, ena stunden är han förförisk Don Juan i »Dark and Long«, nästa är han mumlande, drömmande robotröst i »Tongue« och därpå maniskt hackande countrysångare i »Cowgirl«.

— Vi har ju så många röster inom oss, säger han. Varför begränsa sig till en enda? Jag vill utforska hur man kan använda människans enda riktigt akustiska instrument. När vi gav ut »Cowgirl« undrade alla från vilken skiva vi hade snott countryrocksångaren. Men det var min egen röst vi hade samplat, processat och kastat omkring i låten. Jag har alltid velat göra en låt där jag sjunger som en maskin. Det har fascinerat mig ända sen jag hörde Kraftwerk.

— Jag är också helt emot det traditionella sättet att spela live, med stjärnor på scenen som alla står vända emot och dyrkar i vördnad. I och för sig är raves som företeelse ett överspelat kapitel, i alla fall för tillfället, men jag tror inte dagens ungdomar som vuxit upp med den här öppna dansattityden inser vilken enorm revolution rave-festerna innebar när de kom. De kastade alla stela åttiotalsnormer över bord. Det får inte gå förlorat.

— Det enda som jag tycker fattas i ravekonceptet är något sorts framträdande. Inte något man är tvingad att titta på utan bara vetskapen om att någon står någonstans och spelar på riktigt. Inte bara band eller skivor som snurrar.

Underworld har sin egen idé om livespelningar. De kallar den Experimental Sound Field.

— Vi körde den på Glastonburyfestivalen förra året, berättar Darren. Högtalare och stora filmdukar placerades runt ett fält, vi ställde oss i mitten och spelade sen orepeterat i tre dagar, fjorton timmar per dag. Hela tiden var det minst 5.000 i publiken.

Underworlds allra senaste idé har naturligtvis med framtiden att göra.

— Inom en nära framtid kommer man att kunna hämta hem musik till sin dator via telefonledningarna i stället för att gå till affären, tror Karl. Tillsammans med våra kompisar på Paisley Park i Minneapolis håller vi på och kopplar upp oss mot det globala datornätet Internet så att vi kan skicka musik och bilder mellan varandra på bara några sekunder.

Darren har redan konto på Internet och surfar på datalinjerna världen över så fort han har tid.

— Ett fantastiskt system, tycker han. Alla användare filtreras ner till jämlikar. Det kvittar om man är USA:s president eller lägsta arbetarklass. Alla som har konto finns bara några tangenttryckningar bort och kan nås lika lätt.

För det är ju så att framtiden alltid kommer att fascinera människan mest. Och framtiden är förändring. På alla områden. För de som inser att inte heller rock, pop eller dansmusik är stillastående företeelser är »dubnobasswithmyheadman« 1994 års hittills viktigaste skiva.


UNDERWORLD är aktuella med albumet »dubnobasswithmyheadman«.


Christian Bartholdsson

Filed under: Christian Bartholdsson, POP #07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: