PRINCE
The Gold Experience
Warner
Då frågar man sig givetvis: vad handlade allt bråk mellan Prince och hans skivbolag egentligen om?
Artisten som tidigare var känd som Prince klottrade »Slave« på kinden, vägrade ha med Warner Bros att göra och försökte på olika sätt bryta sitt lukrativa kontrakt.
Så helt plötsligt verkar allt vara normalt igen: ny platta, ny turné, ja till och med pressträffar. Det är som om inget hade hänt; ett faktum som förstärks av det rent musikaliska innehållet på New Power Generation-stödda »The Gold Experience« — en skiva som hur lätt och ledigt som helst finner sin plats i Prince-katalogen. Från introduktionen med vilt klubbande »Pussy Control« och framåt är vi väl hemmastadda.
Men allt är inte guld som glimmar — för att citera avskedslåten »Gold« — och det krävs en del vaskande för att få ihop material som håller. Plattan är långt bättre än senaste byrålådsprodukten »Come«, men här finns en hel del bråte, i form av halvdassiga rutindansare, plågsam pomprock och slentrianmässiga tryckare. Balladen »Shhh« har han väl gjort fem-sex gånger tidigare, likaså »We March«. »Now« borde han inte gjort alls.
Men ett halvdussin låtar visar att sångaren, gitarristen, producenten med mera inte glömt trollformeln. Han borde kanske gå vidare och lära sig ett nytt recept, men det är en annan problematik.
Vill vi ha Prince som vi känner honom sedan tidigare är »The Gold Experience« inte helt utan minnesvärda ögonblick. Den billiga hyllningen till både manliga och kvinnliga genitalier, »Endorphinemachine««, fjolårets poppärla »The Most Beautiful Girl in the World«, lekfullt medryckande »Billy Jack Bitch«, glitziga »Kiss«-pastischen »319«, funkballaden »Shy« och, inte minst, avslutande »Gold« — maximalt sötad pop av gammal god klass.
Men det hade nog krävts lite mer för att ge plattan gyllene kanter. Nu får den nöja sig med att hamna strax över snittet.
Micke Widell
Filed under: Album #14, Betyg 06, Micke Widell, Micke Widell, Prince
Tidskriften POP revisited 