PÅ DEN FRANSKA västkusten strax norr om La Rochelle ligger den lilla hålan Longeville. Här tillbringade poptrion Cinnamon några veckor i fjol för att skriva låtar.
— Det var ganska regnigt, berättar keyboardisten Jiri Adamik-Novak. Vi kunde inte göra mycket annat än att sitta inomhus och komponera.
— Longeville är ett väldigt lugnt ställe, berättar gitarristen Björn Öqvist. Där händer ingenting.
Efter några mulna men kreativa veckor åkte låtskrivaren Jiri, Björn och sångerskan Frida Diesen hem till Stockholm. Där spelade de in sitt debutalbum i Fridas etta på Kungsholmen. En ömtålig samling låtar som andas Cocteau Twins och The Sundays.
— Vi behövde inte stressa. Det var skönt, säger Frida.
— Och den varma sommaren i Stockholm var en kick. Allt funkade, berättar Jiri.
I studion gick det inte lika bra. Skivbolaget Soap anlitade flera svenska producenter som inte förstod vad Cinnamon ville göra.
— De tog ju in studiomusiker, säger Jiri. En stor del av vårt sound bygger på att det är inspelat i Fridas lägenhet. Knastret från grannarna och hela den biten.
Lösningen blev Graham Lewis — tidigare medlem i den brittiska punkgruppen Wire — som tog över produktionen. Han förstod vilka sköra konturer bandet eftersträvade.
— Och han känner Robin Guthrie i Cocteau Twins, tillägger Jiri.
Första singeln »Backwards« låter som om Saint Etiennes stamfik Mario’s Café flyttats till Kungsholmen. Det är popmusik lika lättsvävande som cigarettrök över en kopp Earl Grey. I höst släpps det lika spröda debutalbumet.
— Vår musik är ganska sårbar och melankolisk, förklarar Jiri.
Man får hoppas att det tilltalar någon, säger Frida.
Fredrik Strage
Filed under: Fredrik Strage, hemma, POP #12, CINNAMON, Fredrik Strage
Tidskriften POP revisited 