Thomas och Guy-Man spelade in band åt varandra och startade ett rockband som de döpte efter en Beach Boys-låt. På ett rave med Andrew Weatherall på Centre Pompidou fann de den nya dansmusiken. De började lyssna på Fréquence Gaie och fick en sampler av Thomas discoproducerande pappa. Nu väver de sina beats på drömmar om blanksvarta gator, skyskrapor och rött ljus. Fredrik Strage följer Daft Punk från sovrummet runt världen via Champs Élysées.
HOUSERYTMEN ekar långt nere i hisstrumman. Femte våningen i huset på Rue Gamier, bredvid Pont De Neuilly, är full av stojande ungdomar, spritflaskor och gosedjur. Daft Punk och deras släptåg förfestar i en studio som en gång användes för att dubba Disney-filmer. Om en timme ska de DJ:a på den klassiska gayklubben Queen. Inträdet är gratis men alla måste ta med sig en leksak som julklapp till fattiga förortsbarn.
Tyske housemaestron DJ Tonka står bakom skivspelarna, vinyl i ena handen och en liten nalle i den andra, och gungar med huvudet. En väninna i tajta läderbyxor klänger på honom och tjatar om hasch. Fyra andra tyskar spexar framför en videokamera. Thomas Bangalter, den långa och pratsamma halvan av Daft Punk, kilar fram och tillbaka och växlar ord med kompisar och folk som vill vara hans kompisar. Guy-Manuel de Homem Christo, Thomas partner som de flesta kallar »Guy-Man«, står i ett hörn och suger på en cigarett utan att någonsin aska den. Han har en fullständigt död Johnny Thunders-blick och säger inte ett ord förrän jag visar honom en liten, röd Ferrari-modell som jag köpt till förortsbarnen.
Studioägaren Eric Chêdeville, som nyligen startat etiketten Crydamoure tillsammans med Guy-Manuel, försöker imponera på en svartklädd flicka genom att visa studions moogsyntar och mixerbord. Till slut ger han upp och lämnar kontrollrummet för att ragga upp någon annan. Tyskarna med videokameran filmar en blondin som blåser rökringar. En av dem viftar med en liten grön elefant framför kameran. Alla skrattar.
— Hey, tout le monde! Everybody! Vi måste dra nu, ropar Thomas.
En stund senare sitter vi mittemot varandra i en tunnelbanevagn. Thomas har ena armen om sin flickvän och i hans knä ligger Tiger, Nalle Puhs kompis, som stirrar på mig med stora plyschögon.
Thomas pratar musik.
— Alla som bara köper techno borde lyssna på Toni Braxton. Hon slår allt. »You’re Makin’ Me High« är den bästa singel jag hört på flera år. Mjuk, enkel och intensiv på samma gång. »Oh, I get so hot when I’m around you baby« (han nynnar melodin) …har du hört något bättre?
Vi stiger av vid stationen George V och kutar upp på Champs Élysées. Julbelysningen på paradgatan sträcker sig som en stor, glittrande girlang mot horisonten. Guy-Manuel går bakom oss och huttrar i tunn munkjacka. Thomas ler när han får syn på folkmassan utanför Queen. Han stegar bestämt över gatan utan att bry sig om bilarna. Med skivväskan och Tiger i högsta hugg skyndar han förbi kön och in på diskoteket.
Tio timmar tidigare på Daft Trax Office i Monmartre. Kontoristen Pedro försöker sortera alla papper som faxen spottar ur sig; hundratals meddelanden från klubbägare, journalister, festivalarrangörer, skivbolag, popstjärnor, diskjockeyer och fans som vill få tag i duon. Telefonen ringer oavbrutet. Bud springer in och ut genom dörren med paket. Thomas och Guy-Manuel utrustade kontoret med pengar från Virgin som vann skivbolagskriget om dem i fjol. Här försöker de få Daft Punk-karusellen att snurra åt rätt håll. De designar skivomslag och flyers, väljer de häftigaste klubbarna att DJ:a på, driver soloetiketterna Crydamoure och Roulé och manipulerar sina ansikten på pressbilder så att de ser ut som grodor, E.T. och bakterier.
— Vi vill egentligen inte göra album, säger Thomas. Singlar är roligare. Vi skulle aldrig ha gjort »Homework« om vi inte fått bestämma precis allt själva. Det är lätt att något går fel när ett stort bolag lägger näsan i blöt. Vi vill att bolaget trycker våra skivor och distribuerar dem. Inget mer.
— Vi förstod att vi borde vara försiktiga när dumskallarna började ringa. De där typerna som aldrig lyssnar på vår musik men säger att de älskar oss och kan göra oss till stjärnor. För några år sedan skulle vi ha lyssnat på dem. Då ville vi spela in en skiva, bli berömda och få massor av brudar. Men vem blir glad av det i längden? Nu vill vi bara att vår musik sprids till så många som möjligt. »Around the World« handlar om det. I varje land hoppas vi att en unge diggar Daft Punk i sin freestyle.
»Homework« skapades från början till slut i Thomas sovrum. Där har daftarna skruvat fram alla sina låtar. De har enkel utrustning; sampler, dator, portastudio och hörlurar för att inte störa grannarna.
— Vi är livrädda för att framstå som studio-freaks, fortsätter Thomas. Man stöter jämt på töntar som skryter om att de har sovsäckar i studion, spelar in sopbilen nere på gatan, arbetar till sex på morgonen och mixar ett enda ljud i tio veckor. Vem bryr sig?
— Huvudsaken är att det låter bra. Vi har inte lagt ner mycket tid på »Homework«. Kanske åtta timmar per vecka i fem månader. Vi har inget behov av att göra musik varje dag. Ju snabbare vi blir klara desto bättre.
— Å andra sidan kanske vi har hållit på hela våra liv med den här skivan, invänder Guy-Manuel. Det är vårt första album. Jag tror att vi har lagrat upplevelser och samlat idéer till den sedan vi föddes. Man kan förbereda något utan att vara medveten om det.
Typisk Guy-Man-replik. Han verkar alltid fundera i mer abstrakta banor än sin självsäkre kompanjon.
— Titeln »Homework« valde vi eftersom man alltid gör läxorna hemma i sovrummet, förklarar Thomas. Dessutom ser vi den som en träning inför våra kommande skivor. Vi skulle lika gärna ha kunnat kalla den »Lesson« eller »Learning«.
— Nu när vi fått mer pengar att röra oss med är det viktigt att hålla antalet maskiner nere, fortsätter han. Det är frestande att köpa onödiga prylar. Varje gång jag gör en ny låt stoppar jag undan de maskiner som jag inte behöver i ett skåp. Då vet jag att musiken blir enkel.
Thomas upprepar ordet »simple« gång på gång. Vad han än pratar om. De omtumlande filtereffekterna — som får Daft Punks skivor att låta som om de exploderar i rummet intill — tycker han är de enklaste av alla ingredienser.
— Vi skulle kunna smycka vår musik med en massa ljud som inte fyller någon funktion. Då skulle folk inte klaga på att den är monoton. Men det är monotonin som ger låtarna sin kraft. Ett ta-ta-ta-tam som spelas om och om igen låter aldrig exakt likadant. Hjärnan uppfattar det olika varje gång. Arrangemangen som vi lägger ned möda på framträder inte förrän man har kommit in i rytmen ordentligt.
Kontoret ligger på folktomma Rue Durantin. En liten gumma står i trappuppgången mittemot och stirrar på alla som går förbi. Jag hälsar på henne och hon viskar att någon smyger runt på gatan och förgiftar hundar. Annars är allt lugnt. Daft Punk har bott i de här kvarteren hela sina liv. Här träffades de i åttonde klass på College Carnot, en överklasskola som haft Jacques Chirac bland sina elever.
— Guy-Manuel spelade in blandband åt mig. Det var så vi började umgås. Han lyssnade på Jimi Hendrix och The Doors. Men vi var mer intresserade av film än musik. Varje vecka gick vi på bio. »The Lost Boys« såg vi om flera gånger. Jag gillade tonårsvampyrerna i den filmen. De hade snygga läderjackor och i grottan där de bodde fanns en stor plansch av Jim Morrison. Coolt.
— Mina första låtar gjorde jag tillsammans med en utbytesstudent från Australien, berättar Guy-Manuel. Vi fick hjälp av skolans buse, en äldre kille som gillade Suicide, och tillsammans spelade vi konstig, dålig rock. Allt tog slut när busen kastades ut från skolan och den andre killen åkte hem.
Guy-Manuel tvingades också sluta på skolan eftersom han hade för dåliga betyg. Då hade han och Thomas redan bildat gitarrbandet Darlin’ som hösten 1992 fann den nya dansmusiken.
— Det var ett rave på Centre Pompidou. Andrew Weatherall jockade, minns Thomas. Folk dansade utan att känna igen några av låtarna. Det är fortfarande vad jag uppskattar mest på klubbar. Musiken är något man kliver in i för att må bra. Inte en menlös sak som hackas upp i femminuterssjok av folk med elgitarrer.
— De första ravenätterna gjorde ett enormt intryck, säger Guy-Manuel. Man köar ute i kylan och känner vibrationerna från klubben, sedan släpps man in och upptäcker en värld som man inte trodde fanns.
De gillade The Orb, The Shamen och 808 State. På kvällarna rattade de in homoradion Fréquence Gaie som spelade hård, malande house. När de bestämt sig för att göra musik fick de en sampler i present av Thomas far, discoproducenten Daniel Vangarde som på sjuttiotalet rattade fram klubbhymner som The Gibson Brothers »Cuba« och Ottowans »D.I.S.CO.«.
— Pappa har aldrig sett sig som artist. Han är väldigt 1968 och avskyr det kommersiella i musikbranschen. Han avskyr alla slags institutioner. Hemma fanns en gitarr och ett piano men när han skulle jobba åkte han till studion. Vi spelade aldrig tillsammans. Han skulle nog föredra att jag sysslade med något annat. Som att kasta sten på polisen.
* * * * *
Mediacirkusen kring Daft Punk har gjort dem till galjonsfigurer för hela den franska danskulturen. De nämns slentrianmässigt varje gång någon på kulturdepartementet ifrågasätter att 400 kravallpoliser mosar 300 dansande ungdomar (vilket faktiskt hände i Bordeaux i somras) eller när tidningar som La Liberation rapporterar om knark på ravepartyn.
— Det stör oss inte, säger Thomas. Man måste välja sida. Regeringen har redan tappat kontrollen. För några år sedan gick de flesta ungdomar ut för att ta en öl och se ett rockband. Nu går de ut och dansar. Underligt nog har dansmusiken i det här landet blivit bra först sedan Chirac kom dragandes med sina kravallpoliser. Det motiverar. Man får något att slåss mot.
Daft Punk känner samhörighet med partyvågen som sveper över Frankrike, men deras musik har inte mycket att göra med festernas speedade puckotrance. I södra delarna av landet har deras bulldozer »Rollin’ & Scratchin’« varit en hit. Resten går för långsamt.
De har inte mycket gemensamt med dansmusiken i Paris heller. Motorbass, Dimitri From Paris, Zend Avesta, The Mighty Bop, Air och de flesta andra som hyllats i danspressen gör en varmare, jazzigare och mindre fysisk musik. De har samma överklassbakgrund och förflutna i rockband som Thomas och Guy-Manuel, men dras till kitschiga cocktailharmonier från sextio- och sjuttiotalet.
* * * * *
Daft Punks nakna powerdisco dunkar alltid i presens. Med öron och ögon riktade mot andra sidan Atlanten.
Wim Wenders, den tyske filmregissören, har skrivit en text om hur han sitter på ett hotellrum i New York och tittar på TV i en vecka. Han avskyr allt han ser — ett långt, hjärndött flöde av fantareklam, rockvideor, pratshower, lekprogram, monsterfilmer och explosioner — men blir kvar framför bildskärmen …som ett djur paralyserat av fasa i strålkastarljuset på en nattlig landsväg.
»Drömmen om Amerika«, som Wenders kallar sin text, är en sågning av hela den amerikanska TV-kulturen. Men den visar också magnetismen från det stora landet i väst. Den som fångat Billy Wilder, Keith Richards, Greta Garbo, Thomas Mann, Bobby Gillespie och miljoner andra européer i 200 år. Människor som tycker att deras egen kontinent är en grå håla.
1997 drömmer Daft Punk om Amerika. Inte för att de vill flytta dit, utan för att fånga en stämning som genomsyrar alla låtar, filmer, TV-serier och tidningar som de gillar.
På innerkonvolutet till »Homework« skapar de sig till och med en fiktiv, amerikansk uppväxt. Där syns ett skrivbord täckt av prylar; en burk Dr. Pepper, ett nummer av karateserien Iron Fist, läxböcker, en Playboy från 1979, Led Zeppelin- och The Who-klistermärken, en Andy Gibb-mugg, en samlings-LP med tonårspop från sjuttiotalet, Bibeln, en turnéaffisch från en Kiss-konsert i New Jersey 1976, fotografier av Thomas och Guy-Manuel som barn, en mässingsstaty som liknar den amerikanska örnen, en gammal resegrammofon, en Chic-singel, två Maryland cookies.
Daft Punk önskar att deras pojkrum såg ut så här. De önskar att de var födda 1967 i East Village i stället för 1975 i Monmartre. De önskar att de var Beastie Boys.
Den attityden gör dem unika på den franska musikscenen, där den gamla chansontraditionen gör att artister sällan eller aldrig omfamnar rock’n’roll. Serge Gainsbourg klarade av det. Han avgudade disco, reggae, soul och pop och skrev »New York USA«, en hyllning till skyskraporna och myllret i det stora äpplet.
Videon som Spike Jonze regisserat till Daft Punks hitsingel »Da Funk« är deras egen speedade bild av Amerika. Först en gatukorsning där taxibilar far fram som gula blixtar och människor stressar förbi varandra. Sedan texten »Daft Punk Presents Big City Nights«, varpå kameran följer en man som går runt på stan med gipsat ben och en bergsprängare som spelar »Da Funk«. Han är klumpig, naiv och har ett jättestort hundhuvud. En bisarr outsider någonstans mellan Janne Långben och »Taxi Driver«. En musikälskare som ingen bryr sig om.
Daft Punks uppfattning om Amerika är kanske bara en hög myter från nöjesindustrin, men det är just den sortens myter som bygger klassisk popmusik.
När jag intervjuade dem första gången för två år sedan sade de att deras musik skulle passa i en av Brian De Palmas sjuttiotalsfilmer. »I en nattklubbsscen. När det är alldeles rökigt och fullt med röda ljus och folk som dansar.«
Nu lyckas Thomas och Guy-Manuel bädda ner samma cityfantasier i sina beats. Och det låter inte retro för en sekund. Med samplern rensar de influenserna från sitt ursprung tills de bara är vild, musikalisk energi.
Albumets inledning »Wdpk 83,7 fm« är en pastisch på amerikansk FM-radio. En skruvad, upphetsad säljarröst presenterar albumet som om det vore en ny chipssmak.
— Radion i Los Angeles är fantastisk, säger Thomas. Vi var där för några månader sedan och så fort man satte sig i en bil lät det boom boom boom. Man överrumplas av den där massiva basen. Kanske använder den amerikanska radion extra kraftigt ljud för att överrösta bilmotorerna. Underbart är det i alla fall.
Samma basfest upplever duon när de lyssnar på modern, svart musik. De älskar Marshall Jefferson, Mr Fingers, Lil’ Louis och andra housegurus. Men det är R&B och rap som Thomas brinner för just nu.
— Trots alla bad boy-klichéer älskar jag nästan allt. »Gangstas Make the World Go Round« med Westside Connection, »How Do U Want It?« med 2Pac, Nas och Bone Thugs-N-Harmony är briljanta. Snoop Doggy Doggs senaste är också underskattad. Bland R&B-prylarna älskar jag Babyface album »The Day«.
— Jag går inte igång på alla »love in the shower, yeah baby«-partier men produktionen är härligt avskalad. Babyface behöver bara en rejäl bas, sång och lite stråkar för att det ska låta fantastiskt. Eller ta »Waterfalls« med TLC. Hur bra är inte den? Jag kan inte tänka mig något mer minimalistiskt. Jag finner mycket mer inspiration i svart, amerikansk pop än i de senaste technotolvorna.
»Da Funk« skrev de efter att ha lyssnat på kalifornisk G-funk i flera veckor.
— Det var samtidigt som Warren G:s »Regulate« kom ut, berättar Thomas. Vi ville också göra något slags gangstarap och smutsade ner ljuden så mycket som möjligt. Konstigt nog har ingen någonsin jämfört den med hip hop. Vi har fått höra att trummorna låter som Queen och Clash, att melodin påminner om Giorgio Moroder, att syntarna låter electro och tusen andra saker. Ingen håller med oss om att det är hip hop.
Trots intresset för ghettogung har Daft Punk ingen kontakt med den franska rapscenen. Gapet mellan techno och hip hop är större i Paris än i London; dansmusiken görs av ett litet bratpack från fina familjer i Versailles och innerstaden, medan rapparna kommer från arabiska och afrikanska betongkvarter. MC Solaar är så berömd att han kan glida mellan båda världarna. Men när den vite DJ:n Chris The French Kiss behövde en rappare på The Mighty Bops jazziga »L’Élément Manquant« fick han tjata i flera veckor innan hårdingen Ménélik ställde upp.
— Vi skulle gärna jobba med de där rapparna om de gjorde något på engelska, säger Thomas. Men jag tror inte att de bryr sig om oss.
* * * * *
Primal Scream spelar på Élysée Monmartre våren 1994. Längst fram vid kravallstaketet står en stenad Guy-Manuel och skriker. Han putar med bröstet för att bandet ska se hans Love-tröja och när gitarristen Throb vinkar igenkännande skriker han ännu högre.
— »Screamadelica« var en kick, säger Guy-Manuel. Jag satt hemma i flera dagar och spelade »Loaded« om och om igen. Men jag började inte älska Primal Scream på allvar förrän Bobby Gillespie sade i en intervju att »Darlin’« var den bästa låten med Beach Boys. Jag hade gått runt i flera år och trott att jag var ensam om den åsikten.
»Darlin’«, en tvåminuters popsymfoni med pigg blåssektion, var den första låt som Thomas och Guy-Manuel lärde sig spela och de döpte sitt rockband efter den. Även om de numera jammar på TB-303:or är Brian Wilson förebilden. På »Homework«-omslaget är han citerad: I wanted to write joyful music that made other people feel good. Music that helps and heals, because I believe that music is God’s voice.
— Man behöver inte vara religiös för att hålla med om det, kommenterar Guy-Manuel. Det finns en magi i Beach Boys låtar som gör dem större än andra rockband. De har mer hjärta. Samma känsla har jag bara fått av Love och Arthur Lee. Han spelade i Paris för fyra år sedan, alldeles ensam med en gitarr och solglasögon, och såg inte ut att veta på vilken planet han befann sig. Men det var bra. Fullständigt förlamande.
— Om dagens rockmusik hittade tillbaka till den glada känslan, om den verkligen lät som Guds röst, så skulle den vara värd att lyssna på. Men det är förmodligen meningslöst att önska sig något sådant.
Guy-Manuel tänder en ny cigarett innan han fortsätter.
— Jag tittade på TV igår kväll och råkade se en intervju med mannen som gjorde musiken till filmen »Innan regnet faller«. Han sade att all musik borde sträva efter att vara universell och att den enda möjligheten att lyckas med det var att slappna av när man skriver den, att låta ljuden komma av sig själva.
Hur då?
— Han menar nog att riktigt magisk musik aldrig kommer från en själv utan från tomma luften. Det ska i alla fall kännas så. Ungefär som när man grubblar över ett problem och plötsligt finns lösningen där som om den flugit in i huvudet på egen hand. Jag känner så hela tiden. Men jag märker också att det blir mindre och mindre viktigt att lyssna på ny musik för att kunna spela. Ibland fastnar en sång i huvudet och är rent distraherande.
— Jag förstår varför Orson Welles slutade titta på film för att kunna koncentrera sig på sina egna produktioner. Har man sett färgerna ska man använda dem i stället för att fortsätta beundra dem.
Behöver ni inga nya influenser?
— Inte just nu, svarar Thomas. Vi vet precis vad vi gör och vad vi vill. Varför skulle vi ändra kursen? Jag vet att Daft Punk kommer att göra människor glada i många år.
På Queen samma kväll är det just vad de gör. Tusen ungdomar hoppar under diskotekets stora glitterkula medan Thomas och Guy-Manuel drar skivstiften genom house från Chicago, hip hop från Bronx och acidtjut från helvetet. Framåt småtimmarna spelar de en rå version av sin singel »Musique«. Queen exploderar.
Och en elektrisk röst skriker genom trafiklarmet på Champs Élysées.
Music. Music. Music.
DAFT PUNK är aktuella med singeln »Around the World« från sitt debutalbum »Homework«. Motorbass remixar. Thomas Bangalter är aktuell med tolvan »Spinal Scratch« på sin egen etikett Roulé och Guy-Manuel de Homem Christo släpper snart sin första singel på Crydamoure.
Fredrik Strage
Filed under: Fredrik Strage, POP #23, Daft Punk, Fredrik Strage
Tidskriften POP revisited 