CHRIS ISAAK
Forever Blue
Reprise/Warner
Redan titeln vittnar om hög klass. Den är inte bara klassiskt stilren och vacker, lätt att föreställa sig som namn på skivor både av Elvis och Roy Orbison. Den ringar, med två enkla ord, in själva kärnan, själva fundamentet, i Chris Isaaks musikaliska uttryck och en så fulländad rubrik tillämpar man rimligen först när också resultatet är fulländat.
Mycket riktigt visar sig »Forever Blue« snabbt vara den bildsköne amerikanens stora stund på jorden.
Det är möjligt att han skrivit enstaka låtar av samma kaliber tidigare, jag vill minnas att det fanns en och annan bomb på »Heart Shaped World«. Men formspråket, den midnattsblå, melankoliskt femtiotalistiska dialekten, är vassare än någonsin. Den övergav han nästan helt på förra plattan, två år gamla »San Francisco Days«, till förmån för en rätlinjig popmall. Resultatet blev färglöst och torrt, trots Danny Gattons bitvis lysande gitarrpassager. Men här tonar Isaak alltså åter fram som en modern upplaga av förebilden Roy Orbison, den amerikanska vemodets främste uttolkare — och mest elegante. The Big 0 var ledsen, men han var det med stil och Isaak följer i de tårdränkta spåren efter hans sylvassa myggjagare. Den här gången med stor framgång. Tungsinnet balanseras i det närmaste perfekt mot en fond av tidlös amerikansk stilkänsla, uttryckt både musikaliskt och attitydmässigt och lika lätt att härleda till Sinatra, James Dean, en ung Chet Baker och Elvis »Blue Moon« som till Orbison. Som inbiten romantiker — och hängiven beundrare av alla former av »americana« — faller jag hjälplöst. Det har aldrig slagit mig förut men av alla sorters trasiga hjärtan är nog det som sitter innanför en snyggt skuren sidenskjorta allra intressantast.
Nu finns det visserligen också de som menar att svärtan aldrig blir något mer än en pose hos den stilistiskt drivne kaliforniern, och för den teorin talar måhända det faktum att Isaak i intervjusituationer, likväl som på scen, är en av popvärldens mest jovialiska kanaljer.
Men ingen som hör nyckelspåren på detta femte album kan betvivla äktheten i hans lågmälda gråt. »Somebody’s Crying«, »The End of Everything« och »Forever Blue« väger alla precis lika tungt som »Only the Lonely«.
Per Bjurman
Filed under: Album #13, Betyg 08, Per Bjurman, CHRIS ISAAK, Per Bjurman
Tidskriften POP revisited 