»What’s the 411« frågade hon förra året. Attityden var hip hop, rytmen var hip hop men Mary var soul; Mary var cool. Mary viskade när andra skrek — och alla lyssnade. POP har pratat med en snuvig Mary J. Blige, med producenten Puffy och med mannen som upptäckte dem och skapade en modern storstadssoul. Live från New York Uptown: FREDRIK STRAGE.
OK GET OUT of here! En pösig snut försöker skingra folksamlingen utanför The Hit Factory på 54:e gatan. Det är sen höstkväll och polisen tycker inte om att svarta ungdomar samlas på trottoaren.
— Mary ska uppträda, säger en tonårsflicka.
— Hon sjunger fint, säger en annan.
— Hon är dope, säger hennes pojkvän.
Bakom dörrarna och den tjocka vakten, några våningar upp, dansar Mary J. Blige med champagnerusiga väninnor. Det är party. Alla gäster är upprymda. Om det inte vore för musiken skulle man höra metallspännen klinga när Mary och hennes kompisar rytmiskt gnider sina bälten och underliv mot varandra.
Nike- och Reebook-skor stampar takten i studions parkettgolv. Hip hop-basen dunkar från de hiskliga högtalarna. Ovanpå basen ligger en elegant slickad soulmusik med klassisk sång. Det är New Jack Swing. Alla har kommit för att smyglyssna på Marys nya album »My Life«.
Mary gungar fram och tillbaka i sin beiga läderdräkt, rör läpparna till sin egen sång och blundar medan hon lyfter armarna över huvudet. Hon vet att hon har allas blickar på sig fast hon står i ett hörn av dansgolvet.
Mary är 23 år och redan drottning, »The Queen of Hip Hop Soul« — som amerikansk musikpress skrivit sedan hennes debutalbum »What’s the 411« nådde 2,5 miljoner sålda exemplar i fjol.
Hennes sofistikerade sovrumssoul — kombinerad med feta hip hop-beats — är juvelen i skivbolaget Uptowns krona. Bolaget har under ledning av bossen Andre Harrell utvecklat ett omisskännligt sound av modern rhythm’n’blues, new jack swing eller swingbeat som musiken också kallas. Bland artisterna är det främst Heavy D & The Boyz som fått uppmärksamhet i Europa. Den romantiske fetknoppen var den förste Harrell skrev kontrakt med. Andra framgångar har varit Guy, Jodeci, Father MC och Christopher Williams.
Nu stuffar hela Uptowns personalstyrka runt med champagneglas. De skriker i varandras öron att »My Life«, som delvis spelats in här i studion, säkert kommer att bli en storsäljare. Sedan skriker de samma sak i öronen på stylister, journalister, videoregissörer, remixare, fotografer, producenter, promoassistenter, diskjockeys, flickvänner, pojkvänner och andra bekanta som bara ler och gungar med i rytmen. De är New Yorks soulklick; svarta ungdomar som kämpat sig upp till champagneflödande fester, dyra skinnjackor och fina gymnastikskor.
— Mary J. Blige är en Billie Holiday för nittiotalet, gormar Brett Wright, marknadsdirektör på Uptown.
— Många flickor kan identifiera sig med henne, säger Jackie Williams, assistent på MTV.
— Hon sjunger ganska bra. Men vänta tills min skiva släpps på Uptown i vinter, säger en rultig flicka i cykelbyxor och stryker sig mot mig.
— Jag har en sexigare stil och sexigare röst.
Ingen på Uptown vet vem hon är.
Ett fönster vetter mot ett sidorum där mixerbordet står. Bakom det sitter Sean »Puffy« Combs och trycker fram låtar från Marys nya album. Tillsammans med Chucky Thompson har Puffy producerat samtliga spår. Han ler belåtet varje gång gästerna hojtar uppskattande och rullar med höfterna.
* * * * *
Puffy är en ung man som — utrustad med fräckhet, höga kindben och omåttlig kärlek till hip hop — lyckats bli ett av de tyngsta namnen i den svarta underhållningsindustrin. Han tjatade sig in på Uptown när han fortfarande gick på college. Snart hade han också tjatat till sig tjänsten som artistansvarig och fick chansen att finslipa Jodeci, en skönsjungande kvartett med utpräglad bad boy-image. När kassaapparaterna började ackompanjera hip hop-beatsen förstod bossen Andre Harrell att Puffys sinne för stil sträckte sig längre än hans Calvin Klein-shorts. Arbetet med Mary J. Bliges debutalbum sänkte inte hans trovärdighet.
Den enda gång Puffys rykte skamfilades var när han ordnade en basketmatch med kändisar som Mary, Heavy D och Jodeci för att samla pengar till AIDS-forskningen. Det var julen 1991 och Magic Johnson hade just berättat att han var HIV-positiv. Många kom till Nat Holman Gym i Harlem för att visa sitt stöd. Alldeles för många.
Folkmassan pressade på så att dörrarnas gångjärn gick sönder och ungdomar sprang över varandra för att komma in.
Nio personer dog.
Polisutredningen kom fram till att arrangören inte kunde ställas som ansvarig. Men efter det promenerar Puffy inte gärna ensam i Harlem.
Nu sitter han i en läderfåtölj och pratar om Mary. Han har vit träningsoverall, tjockt guldhalsband och gymnastikskor från Fila. Under jackan har han bara muskler.
— Jag brukar säga så här; om jag vore brud skulle jag vara precis som Mary. En bitch.
En bitch?
— Jag menar inget illa med det. Mary är fantastisk. Men hon är en bitch, en bad bitch. Hajar du?
Mary tillhör de kvinnor som Puffy fortfarande inte fått i säng. Han beskrivs ofta som den ende i branschen med fler groupies än sina artister. Bilden av honom som en 23-årig loverboy förstärks när han gör coola gästspel i sina artisters videor, eller i introt på »My Life« ringer upp Mary och gastar att många niggaz tvivlar på att hon kommer att lyckas få ur sig ett andra album. »They say you can’t do it again, baby«. Mary lovar att åka till studion samma kväll.
Puffy arbetar fortfarande med artisterna på Uptown men har startat sitt eget bolag, Bad Boy Entertainment. Där släpper han febrig hip hop med artister som The Notorious B.I.G. och Craig Mack.
— Puffy är duktig. Han arbetar dag och natt, säger Mary när vi stöter ihop med varandra på dansgolvet en timme senare.
Hon ler besvärat och försöker minnas vem jag presenterade mig som. Sedan skyndar hon ut med sina fnittrande väninnor. En livvakt som liknar Forest Whitaker, och måste väga minst 150 kilo, följer henne hack i häl och ger mig en sur blick.
Ute på gatan är folksamlingen upplöst. Mary och flickorna hoppar in i en svartglänsande limousine. Forest Whitaker trycker in sig själv i framsätet och lyckas med nöd och näppe stänga dörren.
När limousinen försvunnit ut på åttonde avenyn dyker Puffy upp på trottoaren. Han talar upphetsat i en mobiltelefon, sätter sig bakom ratten i sin vita BMW och leker med sitt tjocka guldhalsband. När han talat färdigt stoppar han in en kassett i bilstereon och spelar Craig Macks stenhårda album »Funk Da World« på en volym som måste påfresta stötdämparna i BMW:n. Han flinar och trampar gasen i botten.
* * * * *
Nästa eftermiddag jäktar Andre Harrell ut från Uptowns kontor på sjunde avenyn. Han är på väg till ett möte på MCA några kvarter upp på Broadway och sicksackar mellan bilarna. Trots att det inte är rusningstid råder trafikstockning; Bill Clinton väntas på ett hotell längre ned och polisen har spärrat av gatan.
Andre talar om vikten av att vara cool.
— Om man ser en söt flicka så överreagerar man inte. Om man får en biff på en restaurang så överreagerar man inte. Man håller sig bara lugn och visar samtidigt att man är stark och ingen att hunsas med.
— Coolhet är en lugn energi som man visar i alla situationer. Den är tidlös och symboliserar det levnadssätt jag vill följa. Miles Davis var cool ända till slutet. Elvis var cool. Men i dag finns det inte många människor som är riktigt coola.
— Uptown handlar om coolhet, fortsätter han.
— »Cool« är utan tvekan det ord som bäst beskriver våra artister. När jag startade bolaget ville jag fånga den känsla, den stil, den skärpa och den coolhet som fanns i Harlem. Därför fick företaget heta Uptown.
Rent geografiskt betecknar Uptown den del av Manhattan som ligger norr om 110:e gatan. Där inledde Andre sin karriär i början av åttiotalet. Han rappade i duon Jekyll And Hyde, samtida med pionjärer som Grandmaster Flash och Afrika Bambaataa, och gjorde spelningar i olika community centers och danslokaler. I stället för att klä sig i de träningsoveraller som gatumodet föreskrev lånade duon dyra kostymer och pälsar. De liknade mer femtiotalets hipsters än socialt engagerade hip hopare.
— Vi fick respekt trots kläderna. Det berodde på att vi var duktiga artister. Och anledningen till att vi var duktiga var att vi tränat på gatorna i Harlem. Vi var coolare än de flesta.
Parallellt med sin musikaliska karriär sålde Andre reklamtid på radiostationen WINS. När han tröttnat på att ringa runt till kattmatfabrikanter började han jobba på det nystartade skivbolaget Rush.
Det fungerade inte. Andre hade redan tröttnat på rapmusikens hårda jargong och längtade efter något nytt, något elegant. 1986 startade han Uptown i Brooklyn. Två år senare hade grupper som Heavy D & The Boyz och Guy etablerat bolaget på den svarta musikscenen. Det dröjde inte länge förrän multinationella MCA kom springande med feta kontrakt. I dag är Andre Harrell 34 år och har förverkligat sin amerikanska dröm.
Uptown blåste liv i amerikansk rhythm’n’blues. I mitten av åttiotalet hade kritikern Nelson George skrivit den dystra boken »The Death of Rhythm & Blues«. Nu blomstrade genren upp tack vare Uptowns korsbefruktning av hip hop och tung soul. Resultatet var exceptionellt svängigt. Det var swingbeat.
* * * * *
Demonproducenten Teddy Riley brukar beskrivas som mannen bakom new jack swing. Men han var sångare och frontman i Guy och man kan diskutera om det inte är Andres förtjänst att han över huvud taget fick kontrakt.
Swingbeat har också utvecklats genom filmsoundtracks. Producenter som sammanställt skivorna har plockat en soulballad här, en R&B-rökare där och ibland kryddat med en hardcore-hit. Lyssnarna har vant sig vid att höra de olika stilarna i en gemensam kontext. Och musiken från filmer som »The Bodyguard«, »New Jack City«, »Boomerang« och »Strictly Business« (med Mary J. Bliges första singel »You Remind Me«) har sålt i miljontals exemplar.
— Uptown har gjort R&B till tonårsmusik, menar Andre. Under åttiotalet var det svårt för ungdomar att relatera till sångare som Luther Vandross. De verkade leva i en annan värld, en värld av sidenkostymer och italienska läderskor. Våra artister har en påtaglig streetstyle.
Framgångarna hos allt från tonåringar till thirtysomethings, bland svarta och vita, har fått många kritiker och soulälskare att tala om Uptown som nittiotalets Motown.
— Det är en oerhörd komplimang. Jag brukar tala med Motown-bossen Berry Gordy då och då. Han ger mig goda råd och jag lyssnar noga.
Likheterna mellan de två bolagen ligger främst i den starka toppstyrningen där Andres smak, precis som Gordys, är det enda som räknas. De flesta grupper får kontrakt först efter att ha uppträtt live på hans kontor. Nya artister får liksom på Motown utvecklas ett tag innan man låter dem spela in egna skivor.
Mary J. Bliges första uppgift var att köra på Father MC:s debutsingel »I’ll Do For You«. Liknande ströjobb vid inspelningar tilldelas de lyckliga artister som Andre fattat tycke för. Först efter några månader — ibland år — anses de vara mogna att spela in egna skivor.
Den omsorgsfulla stylingen av Uptowns artister är en annan parallell till Tamla. Kläder, koreografi, gester och attityd finjusteras av bolagets experter som vet vilka krav marknaden ställer.
— Mary blev en succé eftersom hon fyllde ett tomrum på marknaden. Hennes attityd var hip hop. Hennes kläder var hip hop. Hennes beats var hip hop. Men ändå var hon soul.
Andre blir så exalterad att han korsar ett övergångsställe trots att ljusskylten visar »Don’t Walk«. Jag följer efter och kastar mig undan när de gula taxibilarna väller fram.
— Vi har haft en del problem med vit musikpress, berättar han. Många vita journalister har svårt att ta svart musik på allvar när det inte är gangstarap som handlar om vapen och våld. De har svårt för svarta som sjunger om kärlek och inte om att skjuta huvudet av varandra. Själv är jag fruktansvärt trött på rappare som skriver våldsamma texter bara för att sälja skivor utan att förankra sina känslor i någon slags verklighet.
Att man inte behöver skrika för att göra sig hörd är ett motto på Uptown. De harmoniska soul-balladerna förväntas gripa tag i lyssnaren lika mycket som hardcorerap. Och det gör de. Vapen, droger och ghetton är nämligen inte alltid verkligheten för den växande svarta medelklassen. De vill höra något om sina egna liv.
Samtidigt längtar ungdomarna i de hårda kvarteren efter romantik.
— Jag har alltid velat ge ut musik som är så svängig och vacker att det är omöjligt för en söt flicka att nobba en pojke som vill dansa. Jag minns själv hur det gick till på skoldanserna. Man stod alltid och väntade på att en viss skiva skulle spelas innan man gick fram till flickan som man var intresserad av.
Andre skjuter upp sina rundbågade glasögon i pannan.
— För att musik ska fungera på det sättet krävs en sensualitet i dansmusiken. Det krävs funkiga beats och romantisk R&B som gör dig både kåt och sexig på dansgolvet.
Någon hojtar på andra sidan gatan. Andre vänder på huvudet, får syn på en bekant och skriker »Yo, what’s up?« genom det öronbedövande trafiklarmet.
— Jag älskar innerstadspulsen, säger han sedan. Det är en sådan känsla jag vill att Uptown ska förmedla. New jack swing, urban soul. Kalla det vad du vill.
* * * * *
Pulsen i det stora äpplet har varit viktig även för Mary J. Blige. Hon växte upp i Yonkers, ett tufft område i Queens, och hörde sirener, skottlossning och skrik ute på gatan när hon bad sin aftonbön. Ibland rullade glänsande bilar förbi och påminde om ett bättre liv.
Ibland gick tolvåringar förbi med barnvagnar och påminde om ett sämre.
Som många andra tonårsflickor tyckte hon om att shoppa. Fickpengarna räckte inte långt men hon brukade titta i skyltfönster i The Galleria, ett gigantiskt köpcenter vid White Plains utanför New York. En dag fick hon syn på en karaokemaskin. Mary stoppade in några quarters och sjöng Anita Bakers »Caught Up in the Rapture« utan att släppa shoppingpåsarna.
Maskinen spottade ut en kassett.
Hennes styvfar, som arbetade på en General Motors-fabrik, lyckades ge kassetten till R&B-sångaren Jeff Redd, som gav den till sin manager, som gav den till Andre Harrell — som inte hört en bättre röst sedan Chaka Khan.
— Jag var bara 17 år och gick fortfarande i high school, berättar Mary. Jag var ganska skakis eftersom jag inte trodde att det skulle gå bra, så jag berättade bara vad som hänt för min familj och mina bästisar.
Det är dagen efter min promenad med Andre Harrell. Regnet piskar Broadway och Mary sitter snuvig med en kopp te på MCA:s kontor.
— När jag var sju år började jag sjunga i kyrkan. Min storasyster Latonya och jag brukade skriva våra egna kyrkosånger som blev populära på gudstjänsterna. Vi försökte låta som gospelgruppen Clark Sisters som skrivit min favoritlåt »I’m Waiting For a Miracle«.
Du skrev inga låtar på ditt debutalbum, men på »My Life« har du komponerat nästan allihop.
— Jag har haft de här låtarna inom mig ganska länge. På första skivan var jag rädd för att visa mina egna idéer. Och nu trodde jag inte att Chucky Thompson och Puffy skulle gilla mina låtar. Men de uppmuntrade mig att skriva fler.
Måste soulmusik handla om kärlek?
— Den kan handla om vad som helst, bara det är verkligt. Sex är inte alltid det bästa man kan skriva om trots att det säljer. Men jag tror att kärlekslåtar, om de framförs på rätt sätt, är det bästa som finns. Folk kommer alltid att älska dem eftersom de innehåller det som världen behöver: kärlek.
Varför gillar så många din musik?
— Därför att jag ser till att den är verklig och inte ett skämt. Folk känner det när de lyssnar på låtarna. De känner att känslorna är äkta. Jag sjunger om kärlek på ett sätt som alla kan relatera till, både fyrtioåringar och småungar. Men tonåringarna vill inte sitta stilla och gråta. De vill dansa. Och det får de chansen till när de lyssnar på mina skivor. På dansgolvet lyssnar hip hop-killarna på beatet och rappar eller bara går loss till det. Flickorna lyssnar på melodierna och säger: »Wow, that’s pretty!«
När fick du en riktig soulkick för första gången?
— Jag fick soulkänslan från min familj. Min mamma älskade den sortens musik. Hon brukade springa runt på klubbar och dansa. En gång kröntes hon till Dansens Drottning på nyårsafton och kom hem sent och väckte min syster och mig. Hon satte på »Le Freak« med Chic och sjöng vilt medan hon släpade runt oss på golvet. Det var en kick.
På introt till ditt nya album ringer Puffy upp dig, men du väntar tills svararen startat så du vet vem som är i andra ändan. Brukar du göra så?
— Jämt. I somras ringde en galning till mig och flera av de andra artisterna på Uptown och sa att han skulle skära sönder mitt ansikte med kniv. Det blev väldigt irriterande så jag brydde mig inte om att svara.
Blev du inte rädd?
— Nä, det var ju precis vad han ville. Jag störde mig mest på att han hade en så jobbig röst. Vi lät FBI ta hand om honom.
Ser folk dig fortfarande som en cool homegirl?
— Det borde de i alla fall göra. Men ibland träffar man avundsjuka människor. Senast jag var på min gamla hemgata i Yonkers var stämningen ganska kall. En dam som jag alltid tyckt var vacker och trevlig ville inte ens hälsa på mig när jag gick fram till henne. Jag kände mig utfrusen.
Var det lika jobbigt när du uppträdde i England förra våren och folk buade åt att showen var för kort?
— Jag höll huvudet högt. Det var huvudsaken.
Lyssnar du på någon brittisk musik?
— The Young Disciples kommer väl därifrån? Jag älskar dem! När jag hörde deras första album blev jag motiverad, det fick mig att känna, jag menar… jag vet inte hur jag ska förklara. Om jag träffar dig igen ska du få veta vad Young Disciples betytt för mig. Ah-ah-ah…
Mary nyser så att hennes blonda hår kastas fram i pannan.
— Annars lyssnar jag mest på Aretha. Och Whitney förstås! När jag turnerade med Bobby Brown brukade jag sitta bredvid henne och titta på hans show. Hon var underbar. Jag behöver bara studera henne för att veta vad som krävs av en kvinna i den här branschen.
Varför »My Life«?
— Därför att jag har ett liv och vill tacka Gud för det. Jag räknar mina välsignelser och tackar honom varje dag. Om jag hör någon av mina låtar på radion stannar jag till och säger: »Thank you, Jesus«. På kvällen försöker jag alltid be aftonbön även om jag är trött.
— Jag vet att Gud inte blir sur om jag ligger i sängen och ber i stället för att falla på knä.
Så Gud är inte sträng?
— Gud är bara kärleksfull. Hur skulle han kunna vara något annat? Jag menar, titta på varifrån jag kommer och titta på vad jag har nu. Han är ren, kompromisslös kärlek. Han leder mig alltid rätt, välsignar mig och ah-ah-ah…
Mary nyser så att teet skvimper ut.
— Bless you, säger jag.
Men Mary J. Blige behöver knappast fler välsignelser.
MARY J. BLIGE är aktuell med sitt andra album »My Life«.
Fredrik Strage
Filed under: Fredrik Strage, POP #11, Fredrik Strage, Mary J. Blige
Tidskriften POP revisited 