BOB MOULD
Bob Mould
Creation/Sony
Bob Mould är arg. Och trött. Trött på att den amerikanska rockscenen är så urvattnad. Därför skrev han »I Hate Alternative Rock«. Därför dedikerar han sitt tredje soloalbum, det första sedan hans band Sugar splittrades, enbart till sig själv. Ingen annan är ju värd en dedikation.
Han har gjort precis allt på plattan; producerat, spelat alla instrument, designat omslaget och skrivit ett knippe låtar som inte är helt usla, men som har en bra bit upp till det bästa Mould presterade i Hüsker Dü och Sugar.
Bäst är det när den vinnande popformeln från Sugar dyker upp på spår som »Egoverride«, »Deep Karma Canyon« och »Art Crisis«. På den sistnämnda sjunger gamle Bob: »I’m so tired of trying to explain, I’m so bored I hardly stand the strain«. Om han nu är så trött och uttråkad, varför bry sig längre? Ingen kommer ändå att glömma bort all mästerlig popmusik han åstadkommit med Hüsker Dü och Sugar.
»Bob Mould« känns i alla fall som en rutinplatta av en man som börjar tröttna, och albumets sista spår, »Roll Over & Die«, skulle även kunna bli Bob Moulds svanesång. Men, nej, så illa ska det nog inte behöva vara. Och jag skulle förstås aldrig komma på tanken att önska livet av en av den amerikanska alternativrockens stora portalfigurer.
Terry Ericsson
Filed under: Album #18, Betyg 05, Terry Ericsson, Bob Mould, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 