Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Hej!

Kära Hanna Å och Anna H!

Apropå er insändare i POP #13. Jag har förstått er ståndpunkt. Det är inget ont i att vilja vara mods menar ni, men när det sker på bekostnad av intellektuella och självironiska preferenser har det gått för långt. Det är jag den första att hålla med om.

Men hur vet ni att så är fallet? I stället för er ständigt aktuelle värmlänning skulle jag vilja citera en tänkare vars namn jag inte behöver ange: »Döm inte så skall ni själva icke bliva dömda«.

Vad vet ni egentligen om vår självdistans? Om vårt förhållande till litteratur? Är det i själva verket så att ni inte vill se att det finns ett yngre garde som, om än utan er tydligen så eminenta bildning inom området, har ett brinnande intresse för böcker, musik och film, från samtiden likväl som från dåtiden? På vilka grunder konstaterar ni att »de flesta av de så kallade unga modernisterna uppenbarligen inte insett att böcker kan tjäna andra och mer berikande syften än att släpas runt uppstickande ur trenchcoaten eller nonchalant slängas upp på kafébord«? Har ni gjort en statistisk undersökning? Eller spionerar ni på dem genom sovrumsfönstret?

Jag kan naturligtvis inte garantera att det inte finns några av den typ ni beskriver. Men jag vet att analysera utifrån kända fakta i stället för att göra lösa spekulationer. Till exempel att utgå från mig själv, vilket jag tänker göra för att bemöta era påståenden.

Jag kallar mig inte något mod. Ett mod uppfattar jag som en samhällskritisk yngling med spetsiga skor och kort italiensk kavaj som sprang omkring i Soho i slutet på femtiotalet/början på sextiotalet och lyssnade på MJQ innan något av de upproriska kostymprydda popbanden existerade. Ingenting av det där stämmer in på mig. Men det hindrar mig inte från att vara intresserad av modskulturen, även i dess sedermera allt vidare betydelse. Och jag fascineras!

Jag trollbinds av Franklin, Pickett och Redding, jag exalteras av The Who, The Kinks och Small Faces, jag gillar idén att blanda amerikanskt collegemode med gamla beatnikideal. Och när jag tar på mig loafers, smala byxor och T-shirts med motiv i rött och blått är det en vink, en flirt med hela det populärkulturhistoriska begreppet modernism, inte bara för att jag finner det estetiskt tilltalande utan också för att jag tycker det är intressant som fenomen.

Precis som det brukar vara när man flirtar är det en lek, ett spel. För mig är det självdistans, till skillnad från att känna sig så blasé att man måste skriva en insändare om dagens andefattiga ungdom innan man ens fyllt tjugotvå.

Jag är medveten om att jag nästa år mycket sannolikt kommer att gräva i något annat historiskt samhällsfenomen, därför att jag är av den typen att jag intresserar mig för det som kommer i min väg. Jag inbillar mig inte att jag lever på sextiotalet.

Likväl som jag har läst Colin MacInnes har jag läst Douglas Coupland, och jag älskar Hal Hartleys filmer, Ola Billgrens konstverk, Tomas Tidholms dikter och Portisheads musik. Också.

Jag är säkert inte lika litterärt bevandrad som ni, men jag har ett outsläckligt begär att få uppleva min samtid och i och med det också min dåtid, är det förbjudet?

Att döma på förhand är alltid att döma på förhand, även om den åker scooter.

Karin Ström,

Kristianstad

SVAR: Bästa Karin Ström!

Trots att du påstår dig inte tillhöra den, försvarar du likt en uppretad lejonhona i utställda hipsters den vulgäravart av modernism vi angriper. Du citerar flitigt ur vår insändare men du verkar ändå inte ha förstått vad vi försökte säga.

Du hävdar att vi kommer med grundlösa beskyllningar, att vi inte vet något om »er« självdistans eller »ert« förhållande till litteratur. Kort sagt, hur har vi mage att såga modsrörelsen jäms med ökenkängorna? Svaret är: det har vi inte, och det gör vi inte heller.

Nyckelmeningen i vår insändare var: »Självfallet är det inget ont i att vilja vara mods.« Det är inget ont i att vilja vara skatepunkare heller, för den delen. Alla så kallade subkulturer har det gemensamt att de uppstår som en reaktion på rådande trender i samhället. Detta hände i Storbritannien i slutet av femtiotalet och det händer i Sverige 1995. Vad vi har svårt att acceptera är att det är just ny-(pseudo?)modsen som av somliga upphöjs till, och själva gärna framställer sig som, vår generations intelligentia. Vi har faktiskt studerat fenomenet och kommit fram till att intelligens, litterär bildning och självdistans är oavhängigt mop-tops och sta-prests. Modernism kan vara smak, och modernism kan vara snille — men det är det inte a priori.

Det har vi insett, och det har förhoppningsvis du också gjort.

Vad beträffar begäret att uppleva sin samtid och därigenom också dåtiden — nej, det är inte alls förbjudet. Det är ju det som är POP:s främsta deviser.

Slutligen: en verbfras är alltid en verbfras och har som sådan svårt att åka scooter.

Anna & Hanna

Hej POP.

Jag tänkte bara försöka beveka Andres att också ge ut en bok med gamla artiklar. Visst, Gradvall är fantastisk, men Andres är kungen. Så det vore så kul.

Kram,

Pinkie

Nja,

senaste numret kunde varit bättre, det måste jag vara ärlig och säga. Nummer elva var underbart, särskilt de 20 sidorna om Lennon.

POP #10 var jävligt bra skrivet, även om jag inte alltid delade era åsikter. Faktiskt. Det är nästan så att jag håller med Annika Flynner i hennes kritik mot detta nummer.

Jag läste i förordet till tian att en liknande lista, fast med världens bästa singlar, planeras. Jag ber er, om detta brott tvunget måste begås, sätt då inte singlarna i nummerordning Det var tians största tabbe. By the way, om popmusikens innersta väsen bara finns att finna på singel, varför då inte recensera singlar precis som ni gör med album? Det skulle faktiskt vara roligt att läsa.

Annika Flynner, du (vi säger väl du till varandra?) är bäst. Jag klipper ut alla spalterna och sätter upp dem på väggen, försöker lära mig dem utantill.

Som avslutning har jag skrivit en lista över världens tre bästa nummer av POP:

1. #1 — Som jag tyvärr inte har läst, men eftersom den är så oerhört slutsåld så måste den ju vara bäst.

KOMPLEMENT: #11

2. #4 — Jag blir lika rörd varje gång jag läser den, den har det där lilla extra, som gör att man skiter i läxor och prov och i stället studerar Pet Shop Boys-diskografin med mera. Amen.

KOMPLEMENT: #9

3. #2 — Bara med Brett.

KOMPLEMENT: #8 (Som verkligen inte är värd all den dåliga kritik den har fått. Snyggt omslag, helt enkelt.)

Hej då.

Viktor,

Örnsköldsvik

Hej,

läste POP #13 och imponerades av de unga flickorna Anna H:s och Hanna Å:s lustmord på oss stilextremister. Vi måste erkänna att bilden ni målar upp i mångt och mycket är väldigt träffsäker, men trots allt…

Det motsatsförhållande ni målar upp, mellan självdistans och intellekt, kontra stilextremism, har vi svårt att godta.

Att tro och hävda att mods- och indiekulturen är unik med sin stilmedvetenhet är en missuppfattning.

Likaväl som en kostymklädd ung man med en Rothman i mungipan bryr sig om sin framtoning, så bryr sig hårdrockaren med sina spetsiga boots och Slayer-tygmärken sig om sin.

Om man väljer att döma ut folk som renodlar sin stil som dumma och ytliga så har vi snart bara de stillösa ungdomarna i Dockers och smårutiga flanellskjortor kvar. Dessa människor har också valt sin stil: att aldrig synas och uppmärksammas.

Frågan är om det är att föredra? Lägger man inte ner mer tanke på sitt yttre, varför skulle man då göra det med sitt inre?

Eller som en annan stilmedveten herre sa: »Så fort man skapar ett intryck hos någon så får man fiender. Bara medelmåttor kan vara älskade av alla.«

Slutligen till Anna H & Hanna Å: Hur ser ni själva ut?

Valle & Linkan,

Göteborg

Hej POP.

Jag antar att man bör veta vem Greg Shaw är, men det vet inte jag. Så jag frågar Er, ärade popredaktion.

Vem är Greg Shaw?

Peter Fahlén,

Åmål

SVAR: En amerikansk rockjournalist som bland mycket annat startade skivbolaget och den finfina poptidningen Bomp samt gett ut skivor med Flamin’ Groovies.

Hej POP.

Egentligen prenumererar jag inte på POP, men jag har köpt alla lösnummer förutom #1. Tänk så svårt det kan vara att få tag på 200 kronor på en gång! Och egentligen så har jag väl ingen större rätt att komma och kräva att ni lyssnar på mig — för vad vet jag? Och hur vet jag att Andres Lokko verkligen är så bra som alla (inklusive jag) påstår? Jag är bara 15, jag vet inte vad som skiljer en bra popjournalist från en dålig. Men Andres skrev ju »Bara med Brett« i POP #2 (som jag förresten börjar lära mig utantill), och det var ju bra. Att han har träffat Brett ett antal gånger, alltså.

För vad vet jag om musik? Jag säger att jag älskar den över allt annat — men stämmer det? Jag lyssnar på Kent för att de påminner mig om Suede, jag lyssnar på Broder Daniel för att ingen annan på min skola gör det. Jag lyssnar på Gene för att jag aldrig lyssnat på The Smiths; på Blur för att det inte kräver nån större hjärnverksamhet; Elastica, för att de är bra (jag har aldrig övervägt något alternativ); Oasis för att Noel kan sjunga och Suede för att de är… bra! Äh, det finns nog någon djupliggande medvetenhet i det också! Fast egentligen är det få artister som har åsikter värda att lyssna på. Förutom Martin Rossiter då, för han verkar så trevlig.

Och Brainpool är bra. Faktiskt. Men det är väl bara i min ålder man kan tycka det och komma undan…

Så, nu vet ni allt om mig, frågan lyder: Andres vilken skiva har jag missat mest under min lilla livstid? Fast lämna The Supremes utanför det här, va?

Tack för mig och för en perfekt tidning! POP är ju roligare än Aftonbladet, bättre än MM (m.fl.) och snyggare än allt annat!!!

Puss & kram,

Corduroy Sue

SVAR: Se POP #10.

Goddag Herr Häglund.

Tack så mycket för en fantastisk recension. Inte för att jag förstod så mycket men det gör inget. Det låter bra när man läser högt. Kan man hyra »Scener ur ett äktenskap« på video? Du kanske har några avsnitt bandade som jag kan låna? Det låter otroligt bra faktiskt.

Jag har legat raklång i pojkrumssängen (sexigt ord) och bara lyssnat på soul när jag var liten. Det gills kanske inte? Billy Idolistisk Orup-Punk som ger en vision av Henrik Schyffert. Ganska kul, faktiskt. É inte Billy Idol fyrtio, typ?

Vad betyder ordet genomklappning? Jag försökte slå upp det men det fanns inte i min ordlista. Jag skriver till dig för att jag skulle vilja veta vad du menar, det skulle vara kul att förstå vad du säger. Min svensklärarinna sa alltid att jag borde läsa mer skönlitteratur, men jag gjorde nog aldrig det.

Är du besviken, är det någonting vi borde ändra på? Jag förstår inte? Hur skulle du vilja haft det? Hur mår du? Du kan alltid få fyrtio spänn för ditt gratis-ex på skivbörsen. Det räcker till en California Double-Meal på McDonalds. Bara en sån sak. Du har nog många California Double-Meals i hyllan. Ta mere alla avsnitten av Ingmar Bergman-rullen och kom över en kväll med ett par California Meals, jag vill inte ha dressing på min, så kan vi snacka vetja. Jag har precis slipat om golven.

»Mest beundrar jag människor som kan ta livet som ett skämt«, resonerar Erland Josephson vidare, utan att för ett ögonblick tro på vad han säger, i >Scener ur ett äktenskap< från 1973, som trots allt är mycket coolare, hårdare, sexigare, djupare, sjukare, roligare och farligare än Whale« (Kjell Häglund).

Det är otroligt kul med dator, man kan liksom skriva tillbaka på en gång när man inte förstår.

Kan du inte ringa och förklara vad du menar? Schysttarå!

Puss, I care…

Gordon Cyrus

gordon@bahnhof.se

SVAR: Ojoj, det var många frågor på en gång. Jag ska försöka besvara dem i turordning:

1. Nej, man kan inte hyra »Scener ur ett äktenskap« på video.

2. Nej, jag har inga avsnitt bandade.

3. Ja, du hade kunnat få låna om jag hade, men jag har som sagt inte.

4. Nej det gills fan inte. Jag snackade om Schyfferts pojkrumssäng.

5. Jag tror Billy är över 35 i alla fall. Leif Wivatt vet säkert, fråga honom.

6. Uttrycket »genomklappning« är hämtat från sportens värld. »Att klappa igenom« betyder att man tar slut på upploppet, att spelet går i baklås i slutminuterna osv.

7. Nej jag är inte besviken. Er CD var, som jag skrev, klart bra. Ni ska inte ändra på något om det inte kommer från er själva.

8. Hur jag skulle vilja haft det: slippa jobba. Lira mer golf. Sorglösa soldagar. Jättekåk och strandtomt. Några schysta båtar. Våning i St Tropez. Pola med Kylie.

9. Jo tack, det knallar.

10. Mums, jag diggar double-meals så skicka en CD då (blir inte mätt på förhandstejper).

11. Jag orkar fan inte ringa.

Kjell Häglund

Dear Mr Lokko.

Att tycka att Erick (Green Beret, Funk Lord, E Double) Sermon borde variera sitt sound mer genom att utöka sin breakbeatsamling är ungefär som att be John Lee Hooker att byta till en 7-strängad, motivlackad Steve VaiIbanez. The Green Eyed Bandit har lovat att när tiden är mogen så bär han ut Zapp-samlingen och plockar fram Ohio Players-plattorna.

Mer än så kan vi inte begära.

Double or nothing!

Lars Rustemeier,

Stockholm.

d94-lru@nada.kth.se

Hej!

Då den här tidningen startade gjorde man det med mottot 100% musik. Musikdårar som jag tyckte att det var det bästa som hänt poplivet i Sverige på mycket, mycket länge. Vad har hänt?

Jo, ni pryder fortfarande omslagen med den hedervärda devisen 100%, inuti tidningen ägnar ni elva sidor till att beskriva ett gäng, förmodligen väldigt genomtänkt utvalda, popstjärnors klädval… Visst, det var en schysst artikel, fast inte i POP. Vill jag ha reda på vilken kalsongtyp Jarvis föredrar så kan jag göra det någon annanstans ( jag kan ju skicka personligt brev till herr Lokko eller fru Malmsten, de verkar ju bry sig).

Redskinsartikeln i #12 var alldeles lysande. Förmodligen har jag missat en hel del historia men jag har aldrig lyssnat på dem, inte ens hört talas om dem. Trots det så läste jag artikeln maniskt, flera gånger. Alldeles lysande.

Till sist en fråga: Vart tog Benny vägen?

Frasse,

Växjö

SVAR: »Förmodligen väldigt genomtänkt utvalda«? Hur trötta är vi på just den typen av paranoida kommentarer? Det är klart att de var genomtänkt utvalda; ett antal aktuella artister som har något att säga om kopplingen popmusik — kläder. Det är vårt jobb att göra den typen av urval.

Popmusik existerar inte i ett vakuum, Frasse. Den enda popmusik som är intressant är den som lever i en värld med kalsonger, böcker, politik och frisyrer. Skillnaden mellan Foo Fighters och Pulp är inte bara hur deras musik låter. »Hur hade Mick Hucknall uppfattats om han hade klätt sig som Morrissey«, frågar sig Jan Gradvall i detta nummer.

Om det bokstavligen är 100% musik du vill ha, så föreslår jag de här häftena med noter och sångtexter som finns att köpa i välsorterade skivaffärer.

Fröken Stefania Malmsten

Tjenare Jan Gradvall!

Som prenumerant från starten kan jag inte låta bli att tycka att det är kul att även POP lagt märke till existensen av min avhandling »Rockens text«. Även om du i »Pigpen« kommenterar den på ett sätt som jag inte kan låta förbli oemotsagt.

Först vill jag ha sagt att jag tycker du med begreppen »vara med« respektive »hänga med« fångar något väsentligt. På ett visst stadium i livet måste man faktiskt erkänna att man inte kan vara med längre i betydelsen mitt uppe i det som händer musikaliskt. Ändå kan det vara rätt juste att bara hänga med. Hur som helst är det jävligt mycket bättre än att göra som de flesta, stanna för evigt i sin tonårsmusik och bli en Greg.

Det har jag alltså inte gjort, varken i boken eller i verkligheten, och det är mig helt främmande att utropa Springsteen till »rockens väsen«.

Saken är den att här finns ett problem som en artikel typ »Pigpen« kan förbigå men inte en akademisk avhandling, och det är hur man skiljer ut rock /pop från annan populärmusik. Var drar man gränserna? Jag tror på en definition. Men trots det — måste man inte utgå från ett slags stilkärna, som visserligen kan förändras med tiden men ändå förbli igenkännlig? Jag ser det så att en sådan stilkärna utvecklades redan under femtiotalet och gav upphov till den i grunden amerikanska och gitarrbaserade mainstreamrock från Stones till Seattle som sedan har varit en huvudfåra i rocken åtminstone in på åttiotalet. Det är inom den fåran boken placerar Springsteens »autenticetsrock«, vilket naturligtvis inte gör den liktydig med »rocken«.

I stället för att försöka skära till mig efter Greg kunde du ha försökt läsa hela boken. Då hade du upptäckt att den å ena sidan spänner mellan Supremes och Suede, å den andra mellan mina »vuxentolkningar« och ett urval fans tolkningar av samma låtar — det vill säga just mellan att hänga med och att vara med.

Men jag är inte gramse. För det mesta har jag stor behållning av vad du skriver. Jag minns t ex den fina Aretha-texten i POP #1. Och skulle det finnas något i det här brevet som du finner värt att kommentera är du naturligtvis välkommen.

Hälsningar,

Ulf

SVAR: Det var Kjell Häglund, inte Jan Gradvall, som skrev artikeln. Tjenare.

Tack,

Anna H och Hanna Å för ert underbart träffsäkra och välskrivna brev i POP #13. Den satt. Även POP-redaktionen borde ta åt sig och kanske börja rannsaka sig själva.

Fredrik Johan Bjorck

SVAR: Kära Fredrik,

Förvisso finns det ingen anledning att spä på vårt storhetsvansinne som redan antagit smått korsikanska dimensioner, men tack ändå.

Puss & kram,

Anna & Hanna

Jo,

jag har en fråga om så kallade technotolvor (samlingsord). Hur köper man dem. Jo, jag fattar det där, man står och lyssnar i fyra timmar varje dag, direkt när senaste lådan från wherever har kommit. Nä, jag menar var börjar man?

Alla rekommendationer man ser på diverse listor är ju lite svåra att få tag på och jag är ju en alldeles vanlig arbetande människa och har inte tid att hänga på lås längre. Var finns det färska samlingar? Vilka skivbolag är pålitliga?

Övriga intressanta genrer tycker jag att jag har hyfsad koll på men just techno/house/trance/goa är lite svårt. Det blir lätt att man bara kommer åt sånt som ges ut på fullängds-CD, men jag är övertygad om att jag missar en hel massa fantastisk musik.

Tack så jättemycket på förhand,

Hälsningar

Patrik

SVAR: Gå ut genom dörren. Prata med människor. Gå ner till skivaffären, gå ut och klubba för tusan. Köp tidningar; props till Jockey Slut och Muzik. Sätt på radion; big up till P3:s Dernulf och Kalisher. Danstolvorna kommer aldrig att komma flygande som nystekta sparvar in i öronen på dig.

Redaktionen

Filed under: hej, POP #14

Lämna en kommentar

Kategorier