Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Album: SLOWLY – Ming

SLOWLY

Ming

Dorado/Border

Engelska skivbolaget Dorado har under senare år varit en ständig glädjekälla för vänner av modern brittisk soul. Efter ypperliga debutalbum med Outside och D*Note, och inte minst Jhelisas enastående »Galactica Rush«, tycks nu Dorado ha gått in i en andra fas. Den minutiösa kvalitetskontroll och homogenitet som tidigare präglade etiketten, har på sista tiden fått ge vika för en inriktning mot ett bredare och mer varierat utbud.

Dorado är dock fortfarande ett litet bolag, och samhörighetskänslan artisterna emellan är i högsta grad påtaglig. När Slowly, bestående av två bröder med de mystiskt klingande namnen Casper och Darius Kedros, går in i studion för att spela in sitt debutalbum, så lämnar de dörren på glänt, och det dröjer inte länge förrän i stort sett hela Dorados kärntrupp — och en del annat löst folk — tittar in för att lämna sina bidrag i form av en piano- eller flöjtslinga. På »Ming« gästas bröderna Kedros av ett tiotal musiker, bland andra D-Zine från D*Note, Dan Lipman, som arbetat med både Outside och Björk, och Scott Addison — en gång polisongfunkare i Corduroy.

Slowly kombinerar dub, jazz och funk, men till skillnad från de flesta av sina kollegor spelar de live, och som en motvikt till alla de östasiatiska plattvändare vars samplingsexcesser låter urmodiga redan efter tre månader, känns det riktigt uppfriskande.

Titelspåret är inget annat än tung nittiotalsdub, med karakteristiska ekoeffekter och mullrande bas, ovanpå vilken Trevor Irving lägger en trumpetslinga som ger oemotståndlig jazzkänsla. Tyvärr håller inte allt samma klass.

Slowly saknar inte idéer eller fingerfärdighet vad gäller produktion, men flertalet låtar på »Ming« känns som löst strukturerade jamsessions. Roney Fraser Munro mumlar obegripligheter om »the subconscious« till ett långsamt drivande beat och hypnotiskt flöjtspel av Dan Lipman.

Bröderna Kedros är onekligen dugliga musiker, och »Ming« är ingen dålig skiva, men inte ens en producent som Steve Dub förmår dölja det faktum att låtmaterialet är i tunnaste laget.

Hanna Åberg

Filed under: Album #16, Betyg 06, Hanna Åberg, ,

Lämna en kommentar

Kategorier