THE KINKS
Phobia
Columbia/Sony 472 489
Jag roade mig en eftermiddag med att hoppa igenom Kinks hela skivutgivning sedan det som allmänt betraktas som gruppens sista helgjutna album, »Muswell Hillbillies« från 1971, och fann till min förvåning att man ledigt skulle kunna samla ihop de bästa spåren från dessa dryga tjugo obskyra år i branschen till åtminstone en närapå klassisk dubbel-CD-box — och inte ens behöva inkludera »Come Dancing«!
På i stort sett varenda sjuttio- och åttiotals-LP hittade jag ett par, tre glimrande guldkorn, och faktum är att under vad som anses vara Kinks verkliga mörker — det tidiga åttiotalets hårdrocksatsning — spelades de allra bästa albumen in, fulla av rå, smal power pop snarare än ölmagad heavy metal. Vid denna upptäckt slog det mig att det inte bara var Chrissie Hynde som spelade in »Stop Your Sobbing« och sedan gick in för att bli ihop med Ray Davies, det var nog lika mycket Ray Davies som lyssnade ihjäl sig på tidiga Pretenders innan de träffades.
En annan sak jag gillar med Ray Davies är att han inte precis lever Mick Jagger-liv; han går faktiskt till sin studio i London om vardagsmorgnarna och jobbar. Även om resultatet aldrig riktigt blir lika skärpt som på sextiotalet.
Men på nya »Phobia« kommer Davies återigen överraskande nära. Man tvingas visserligen hela tiden kämpa emot vetskapen att Kinks i dag är ett tragiskt varumärke (vem går hem med Kinks senaste i skivpåsen? Eller se er omkring i busskön eller i snabbköpet och inse att vem som helst av fyrtioåringarna omkring er är en potentiell basist i Kinks), men under tiden kommer man inte ifrån att man har det väldigt trevligt.
Dave Davies hårda bidrag är som vanligt värdelösa, men Rays låtskrivarpenna har udden vässad rakt igenom, vare sig det är rockigare gitarrmaterial eller smarta popsånger med stora spectoreska arr och knepiga men svävande tonartsbyten.
Kjell Häglund
Filed under: Album #02, Betyg 05, Kjell Häglund, Kjell Häglund, The Kinks
Tidskriften POP revisited 