Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2] Album: KOMEDA – Pop på svenska

KOMEDA

Pop på svenska

North of No South/MD NONS 4

Ingen på pop-redaktionen kan förstå betyget. Men, alla kan inte fatta allt på en gång. Och för mig känns Komedas debutalbum som en högst privat kärleksaffär.

För nu kan det sägas: jag lyssnar fortfarande på Webstrarnas »Den stora saxen«. Jag tycker fortfarande Biljardakademien och Miljonmysteriet är svensk pophistorias bäst bevarade hemlisar. Jag är fortfarande The Cardiacs- och Sudden Sway-fan.

Komeda är svaret på en längtan jag närt i mitt otillfredsställda undermedvetna sedan tio år tillbaka. Så länge sedan är det jag senast upplevde en poprörelse som totalt appellerade till mitt innersta: Postcard Records, The Monochrome Set, Mike Alway, Marine Girls, Ben Watt, Eyeless In Gaza, fanzinet iD… snäll och snygg unisexpop för akademiska pojkflickor och flickpojkar med svalt skuggande kaféparasoll uppspända över dagböckerna.

Sådana rörelser lockar bara tonåringar, och Komeda är bara en blinkning i dessa minnens ögonvrå. För »Pop på svenska« är mycket mer än hårdraget popestetisk nostalgi, Komeda lever på en egen utkomst och inte bara på sitt stenrika, välförvaltade poparv. Framför allt är Komeda ett genialt koncentrat av moderna känslor, utan förfall till trendsökeri. Här finns ingen neofeminism, inget »unplugged«, inget sjuttiotalsmode, ingen neo-socialism, bara regniga eftermiddagar på bibliotek, vardagliga vänskaper, cigaretter efter kärleksakter, experimenterande med apelsinkaffe, antikvariatrundor och DN del B i tvättstugan.

Utöver redan nämnda artistnamn kan som referenser nämnas The Happy Family, tidiga A Certain Ratio, engelsk progressiv konstpop typ Hatfield & The North och National Health, Swingle Singers och annan körjazz, Burt Bacharach och Georg Riedel.

Musiken är nonchalant och disträ, men samtidigt civiliserat jazzig och djupt »moody«. Texterna bubblar av berusning, och namedroppingen är förtjänstfullt begränsad till en enda låt (men då hinner man å andra sidan avverka Peter Frampton, Guy Gadbois, Elisabeth Bam och någon sorts Isabelle Eberhardt som »drunknade i södra Oran«).

Klart underbart och uppblåsbart.

Kjell Häglund

Annonser

Filed under: Album #02, Betyg 09, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: