Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2] Album: DIGABLE PLANETS – Reachin’ (A New Refutation of Time and Space)

DIGABLE PLANETS

Reachin’ (A New Refutation of Time and Space)

Pendulum/Warner 3360-61414

Det senaste året har gangsterrapparna, med Ice Cube i spetsen, regerat. De har viftat med så många skarpladdade vapen att ingen annan vågat öppna munnen. Situationen i amerikansk hip hop kan nästan jämföras med hetsjakten på bögar i den jamaikanska raggavärlden. De amerikanska rapparnas våldsfixering och chauvinism fungerar ungefär likadant.

Men då och då dyker det upp några som vågar bryta mönstret. De La Soul, Jungle Brothers, A Tribe Called Quest och Arrested Development är några av exempel.

Digable Planets, en för ovanlighetens skull välutbildad trio som tagit sina artistnamn efter insekter (Butterfly, Doodlebug och Ladybug), tillhör samma skola och deras närmaste bänkkamrater är förmodligen A Tribe Called Quest. Eftersom båda på ett exemplariskt sätt lyckas uppdatera jazzhistorien utan att — som deras brittiska kolleger — skämmas för den.

»Reachin’« är en skiva som ska höras och inte beskrivas. Att medlemmarna uppkallats efter insekter är knappast ett sammanträffande. Digable Planets rör sig med en fjärils lätthet från blomma till blomma. Nästan viktlöst leviterar de bara några centimeter över markytan.

Det finns ett antal Kalle Anka-klassiker som handlar om ett litet flygfä som vill se sig om i stora världen. Han packar sina saker och hoppar glatt iväg. På vägen ut ur skogen träffar han ett gammalt skäggigt flygfä som röker pipa. Det lilla flygfät får då höra en historia vars sensmoral är att man ska ta det lite soft, sitta på en svamp och röka pipa. Man ska vara nöjd med det man har.

Det är ett utmärkt motto. Och jag tror att Digable Planets, på sätt och vis, håller med. De vet att de gillar jazz och vill göra något nytt av det, de vet var de har sina politiska åsikter och de berättar det för oss. De tänker inte ge sig ut i stora vida världen och slåss med de stora farbröderna och deras uzis.

De trivs bättre på sin svamp.

Andres Lokko

Filed under: Album #02, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Lämna en kommentar

Kategorier